ÅRETS SKIVOR 2010

BROKEN SOCIAL SCENE FORGIVENESS ROCK RECORD

DEERHUNTER HALCYON DIGEST

BEACH HOUSE TEEN DREAM

FOUR TET THERE IS LOVE IN YOU

ROBYN BODY TALK

ARIEL PINK´S HAUNTED GRAFFITI BEFORE TODAY

TAME IMPALA INNERSPEAKER

NO AGE EVERYTHING IN BETWEEN

TWIN SHADOW FORGET

TITUS ANDRONICUS THE MONITOR

låtar från året som gått

MUSIK FÖR VISSA DEL 5

22222222222222200000000000000001111111111111111111000000000000

thirteen hundred and counting...

Den snart 53 år unga slackern från Dayton, Ohio fortsätter oförtröttligt att spela in skiva efter skiva. Hans produktionsförmåga är det ingen som ifrågasätter, utan problemet är snarare att han spelar in för mycket och släpper igenom allt hans hyperaktiva hjärna trollar fram. Det kan inte vara lätt att skriva något nytt och unikt när ens glödande penna ligger bakom mer än tretton hundra låtar! Men ofta lyckas han, Bob. Även om de magiska träffarna inte är lika frekventa som förr är det ändå mer intressant än det mesta. På senaste OUR CUBEHOUSE STILL ROCKS finns det ett antal fenomenala indierock-hits som får hjärtat att rusa. Come on, baby Grace är en raket som för tankarna till Guided by voices bästa stunder. Hans röst har bara blivit bättre genom åren och han bär fram denna låt med pondus och en urkraft få rocksångare besitter. Det är en käftsmäll som går på knock-out redan i första ronden. Den nästan lika självklara track star dundrar igång skivan och visar med sina sköna vändningar att livet inte alls behöver vara tråkigt när man nått medelåldern. Bob verkar ha ganska kul och inspirationen är det definitivt inget fel på. Jag kommer osökt att tänka på ett filmklipp från en gammal Guided By Voices dokumentär, där Bob och hans band köper öl via drive thru och åker hem och sänker dem på garageinfarten under ett parti basket en solig eftermiddag. För mig symboliserar denna scen en vägran att låta åldern stå i vägen för drömmen. Drömmen om ett liv utanför de fastställda ramar vi som individer förväntas att följa. En revolution behöver inte leda till en samhällelig förändring; den kan vara lika kraftfull inne i ditt huvud. För Bob är det nog så och för mig får han gärna hålla på femtio år till. Så länge musiken håller denna höga standard kommer jag att fortsätta vänta på hårda packet från andra sidan Atlanten.

Norrländskt svårmod

BEAR QUARTET MONTY PYTHON

Det är stort att efter så lång tid fortfarande hitta nya vägar och gräva fram melodier ur stock och sten. Det måste vara en härlig känsla att efter arton år vakna upp och känna att man trots gråa hårstrån och några nytillkomna kilon över midjan fortfarande ha orken att bry sig när klimatet runtomkring präglas av girighet och egoism. Men det är väl just det som gör att Alkberg och Co. slår an strängen och bedriver sin egna lilla revolution där ute i periferin. På MONTY PYTHON är det tvära kast mellan smattrande hängpukor och febrig skönhet. Långfingret är ständigt vertikalt och foten sparkar undan det konventionella och det tillrättalagda. Deras typ sextonde skiva är en logisk fortsättning på förra årets 89 och en hållplats på en resa som började med Ny våg 2002. Det hände något på 00-talet med farbröderna från norr. I takt med att musiken som spelades i radio i stort sett var kliniskt ren och mer eller mindre bestod av binära koder, gick de helt sonika åt andra hållet. Och där trivs de och har nog inga planer på att ändra riktning. Precis så som jag vill ha dem.

Höst i Göteborg

MUSIK FÖR VISSA DEL 4

PRESS PLAY!

Någonstans mellan ishockey och lönnsirap

BROKEN SOCIAL SCENE FORGIVENESS ROCK RECORD

Det började som ett projekt bakom en fyrakanalsporta mellan de två vännerna Brendan Canning och Kevin Drew 1999. Genom åren har projektet vuxit fram till något som kan liknas vid ett ambulerande cirkussällskap, ständigt sökande efter nya infallsvinklar och sätt att roa sin publik. Det numera nitton personer stora kollektivet har på deras senaste skiva fortsatt att blanda välkända råvaror med recept från en välfylld och kulinarisk kokbok. Den sexton låtar långa resan är fylld av dynamik och alla får ta plats och bidra med sin konstnärliga talang. Det finns något inåtvänt men explosivt i world sick. Den talar till dina trötta mjukdelar och det känns som om man lyssnar till ett helt kompani av dina absoluta favoritartister. Texico bitches är ett underskönt litet verk med finurliga gitarrslingor och kaxigt framförd sång. När all to all tar vid stannar tiden upp för en stund; Lisa Lobsinger har en röst som direkt griper tag och menar allvar mitt ibland mjuka trummaskiner och esoteriska ljudlandskap. På FORGIVNESS ROCK RECORD blandas instrumentala passager med kollageaktig popestetik och det som egentligen förvånar mig mest är hur fan de får ihop det, hur de får det att låta så enhetligt och sammansatt. Den röda tråden är hela tiden i centrum, samtidigt som det pågår underliga saker ute i periferin. Det är lättrökt och välhumlat, vällagrat och samtidigt hungrigt och nyfiket. BROKEN SOCIAL SCENE består av skäggiga män och fagra kvinnor från ett naivt och oskyldigt Canada. Det finns gott om gråa hårstrån, men aldrig förr har väl mognad och vuxenhet låtit så här ungt och nyfiket. Den försiktigt stegrande sentimental X´s pulsar fram med hjälp av Leslie Feist, Amy Milan och Emily Haines väna stämmor. När väl crescendot startar och änglarna står på rad inser jag att detta är bland det bästa jag hört i år och mina försök att beskriva det är fruktlösa och dömda att misslyckas. FORGIVNESS ROCK RECORD måste höras. Om och om igen. Water in hell är början till slutet med sin Pavement-nonchalanta attityd och visar på ett ypperligt sätt vad BROKEN SOCIAL SCENE handlar om. Eller som de själva säger: "we surround ourselves with people we trust, and that´s the way you do it, kids".

1992

Det var en tid för ganska länge sedan då det mesta som strömmade ut ur mina högtalare hade Evan Dandos underskrift. Han sjöng om stora böghjärtan, knarkpolare och sjukhus. Enligt mig var de flesta av låtarna hits och det rådde ingen större tvivel om att vi hade att göra med en de mest intressanta låtskrivarna på andra sidan Atlanten. Låtarna var nästan löjligt enkla i strukturen och de var effektiva och vuxet naiva. Som alla stora låtskrivare hade han en närmast oöverträfflig melodikänsla och var en mästare på koncis och träffsäker prosa. Och snygg var han ju också, Evan. 1992 var Lemonheads som bäst och skulle vara det några år till, innan själva rock n roll livet tog överhanden och andra ting blev viktigare än att skriva låtar. Likt sin stora förebild Gram Parsons, hade Evan Dando en förkärlek till alkohol och vad som kan utvinnas ur vallmoväxten. Många år senare överraskas jag med vilken kraft IT`S A SHAME ABOUT RAY fortfarande besitter. Det är med en nostalgisk känsla jag sitter där framför stereon och höjer volymen tills grannen slår knytnävarna i väggen. Precis som om tiden stått stilla hittar de elektriska impulserna den rätta vägen tillbaka till frontallobens associationsareor och det känns precis lika bra som det gjorde då. Rockin stroll, med sina rappa ackordbyten sätter tonen som förstärks ytterligare av efterföljande confetti. Själva titellåten är ett mindre mästerverk, där Evan klarsynt sjunger "I´ve never been too good with names, but I remember faces". Låt efter låt glider förbi och högstanivån är imponerande rakt igenom hela skivan. Avslutande Mrs.Robinson, skriven av Paul Simon, blev en mindre hit och tyvärr totalt sönderspelad i radio och TV. Den är en av de få låtar han konsekvent vägrar spela inför publik än idag. När jag lyssnar på Lemonheads flyttas jag bakåt i tiden till en alldeles speciell festival någonstans i de mörka småländska skogarna. Det var party dygnet runt och bakfyllefebern var ännu inte uppfunnen.

Det där vi kallar känsla

Med en stämma inte helt olik en ung Rod Stewart besitter Hamilton Leithauser en röst som har kraft och en övertygelse stark nog att fälla regeringar. THE WALKMEN spelar alltid på rätt strängar trots att de balanserar på kanten mellan det mästerliga och det aparta. Deras låtbyggen kan vid en första genomlyssning verka diffusa och aningen ostrukturerade. Men så är det faktiskt inte. THE WALKMEN vet precis var de ska placera mikrofonen och de vet exakt när det är dags att spela den där gitarren, som genom diverse effektboxar låter så där stor och mjukt diskant på de rätta ställena. De vet att de målar storslagna tavlor och bemästrar rak och effektiv prosa. Men de behöver inte skrika det rakt ut. De vet att de som lyssnar har tid och tålamod, intellekt och ett stort hjärta. Och de vet bättre än att släppa ifrån sig singlar som glöms bort redan innan de går vilse i cyberrymden. De undviker varje hinder och visar vägen genom kryptiska låtbyggen som blir oundvikliga efter några genomlyssningar. Stranded förs fram med varma vindar och framkallar bilder av ett sorgesamt farväl med solnedgången över Atlanten i bakgrunden. Med sin sköra melodi och vackra blås liknar den närmast en fanfar över ett hjärta som blivit vant vid att krossas. Angela surf city ångar självklart fram genom gatorna på Manhattan, där de hyperaktiva trummorna lämnar djupa spår och där frenesin i framförandet är omöjligt att inte bli påverkad av. Om musik skulle vore politik, skulle THE WALKMEN befinna sig på vänsterkanten. Och om musik vore vetenskap, skulle de aldrig ge upp i sökandet efter svaret på de stora frågorna. På LISBON träffar de rätt för det mesta och håller sig kvar däruppe på toppen hela vägen hem.

På jakt efter den tid som flytt

BLACK MOUNTAIN WILDERNESS HEART

WILDERNESS HEART

får mig att tänka på ett årtionde jag var för liten för att komma ihåg. Den får mig att tänka på skägg och lapptäcken. Moonboots och TV-kannor, apelsinjuice-grogg och miniskidor. Den får mig att tänka på väggtelefoner och Volvo 240. Den får mig att tänka på hur enkelt, eller svårt det måste ha varit utan mobiltelefoner och alltför många TV-kanaler. Men framförallt får den mig att tänka på rockmusik; som den lät innan ettor och nollor fick för mycket att säga till om. Och innan pudelrocken förstörde allt vad den stod för. Fråga mig inte varför, men den får mig att tänka på solidaritet och en tid då vi faktiskt brydde oss om varandra. Den får mig däremot inte att tänka på ett kommande val som jag mer och mer funderar på att ta avstånd ifrån.

Omgiven av mörker

DANGER MOUSE & SPARKLEHORSE DARK NIGHT OF THE SOUL

Precis som titeln antyder är detta en mörk skiva. På flera sätt. Minnet av Mark Linkous självmord smärtar fortfarande och vännen Vic Chestnuts lika tragiska handling gör att denna skiva för alltid kommer att omges av mörker. Hans insats på grim augury blir nästan för jobbig att lyssna på samtidigt som den är en påminnelse om vilket jävla år detta har varit! Denna död, denna tragiska och onödiga död. Så jag kryper ner under täcket, sluter mina ögon och översköljs av den dunkla atmosfären. Det är en imponerande samling låtar Brian Joseph Burton aka DANGER MOUSE och Mark Linkous har skrivit och producerat. Wayne Coyne, Iggy Pop och Nina Persson för att nämna några lånar ut sina röster. Och de lyckas fånga känslan och göra låtarna till sina egna. Det är personligt och innerligt. Jason Lytles gästinhopp bakom mikrofonen låter inte helt olikt skivan han spelade in förra året och Gruff Rhys från Super Furry Animals framstår mer och mer som en av det tjugoförsta århundradets mest mångsidiga och intressanta musiker. Och de två låtarna där David Lynch pratsjunger förflyttar oss rakt in i hans filmer. Det är samma suggestiva ton och känsla som vaggar oss till ro i takt till brusig apparatur och dammiga pianon. DARK NIGHT OF THE SOUL är inte årets mest upplyftande skiva, men den är nödvändig. Dels för det mörka och det vackra, men också som en påminnelse om hur skört livet verkligen är.

1991

MASSIVE ATTACK kommer från Bristol, England. I denna hamnstad väster om London finns ursprunget till den genre som kom att prägla en stor del av det tidiga nittiotalet. Trip-Hop kallas det. Fråga mig inte varför, fråga mig inte hur. För mig var och är det bara bra musik. Väldigt bra och vacker musik. De må ha varit pionjärer och innovatörer när de utrustade med gamla trummaskiner, analoga syntar och diverse instrument gjorde långsam elektronisk reggaesoul djupt influerad av dåtidens Hip-Hop. De fick oss stanna upp en stund och översköljas av långsamma mjuka toner mitt i den flanelltäckta Grungefeber som rådde världen över. Elektronisk musik kan ofta låta daterad om den har några år på nacken. Den halvsanningen gäller inte BLUE LINES, som trots sina snart tjugo år låter bättre än de flesta av samtidens besläktade skivor. Den programmerade arpeggiobasen i safe from harm får mig att gå konstigt och när jag hör be thankful for what you´ve got vill jag bara hångla med kvinnan jag älskar. Unfinished sympathy låter inte helt olikt något som Pet Shop Boys kunde ha producerat och är skivans centrala spår. Den nådde en trettonde plats på den engelska singellistan samma år. Skivans eklektiska ljudbild med drivna bas - och trumbeats framkallar känslan av sena nätter i en större stad, där människor vandrar mot sina respektive mål med något drömmande i blicken. Avslutande hymn to the big wheel kan vara deras bästa låt vid sidan av protection, som skulle komma några år senare. Med klar stämma sjunger den gamla rastamannen Horace Andy över ett ljudlandskap som nästan kan beskrivas som en eterisk rymdsymfoni. 1991 är ett palindrom. Bara så du vet.

Portland, Oregon

MENOMENA MINES

För väldigt länge sedan bodde jag ihop med en vän i en liten stad långt ner på Sveriges östra kustsida. Vi höll oss rätt mycket för oss själva och roade oss med att skriva och spela in musik, brygga eget vin och att kolla på Twin Peaks. Det var på den tiden Grandaddy var som bäst och ingen ifrågasatte deras musikaliska referenser. De lät lite galna, fast fullständigt övertygande. Men de var ändå ganska fantasilösa i jämförelse med skivan som jag och min vän precis hade upptäckt; Home´s XIV. Den var precis så avig och skruvad vi själva inte vågade eller hade fantasi nog att vara. Schizofren, men ändå logisk på något sätt. Fylld med galna infall, fast utan att tappa tråden eller melodierna. Ofta var en låt egentligen fyra eller fem låtar ihopklistrade med det finaste av klister du kan tänka dig. Jag kan inte släppa tanken på XIV när jag lyssnar på MINES. Beröringspunkterna är många och jag kan tänka mig att det är samma icke-konforma tankar som ger fingret åt de stackars människorna som fastnat någonstans där i mitten. Skivan är inte för dem. MENOMENA tar inga lätta vältrafikerade vägar till lyssnarens öra. Varför skulle de det? De är ett band som står fast vid sina övertygelser och just därför aldrig kommer att ligga högt på några listor. MINES, med sina snirkliga låtbyggen och arrangemang innehåller inte lika många galna infall som klassiska XIV. Istället bär den med sig nästan sakrala skapelser och en helhetskänsla som verkligen kategoriserar ett album som måste tagit tid och stor tankeverksamhet att spela in. MINES är stor som en katedral och fylld med detaljer som alla är lika viktiga i utformningen av musiken. När jag lyssnar på den tänker jag inte på låtar per definition, utan på något mer. Låtarna är delar av en helhet, precis som de små detaljerna i varje låt. Detta skapar en stämning som är vacker, suggestiv, fantasifull och nästan kusligt genomtänkt. I vissa låtar känns det lika berusat och avslappnat som hos just Home, men där galenskapen tyglas av en struktur och en strikt demokrati på tre. I låtar som killemal och tithe går tankarna till Coldplays svulstiga antempop. Fast där Chris Martin och hans kollegor ofta blir för vackra för sitt eget bästa, klarar MENOMENA av konsten att balansera på den sköra tråden mellan galenskap och genialitet. Man sitter där och väntar på nästa lilla detalj som gör att piloerektionen reser sig en bit till. Och på den vägen fortsätter det.

Gräs och sand vid Stilla havet

WAVVES KING OF THE BEACH

Nathan Williams slog igenom med dunder och brak på 2009 års Wavvves. Genom ett sorl av oväsen och distortion fanns fina popmelodier som kunde skönjas om man bara tog sig förbi den kompakta och dissonanta ljudväggen. Genombrottet var inte väntat och den hype och ryggdunkande som följde kom plötsligt för den då tjugotvååriga slackern från San Diego, Kalifornien. Hans reaktion var som de flesta ungdomars som växt upp med Tv-spel, gräs och alltför mycket fritid. Han gav ena fingret åt sina belackare och det andra åt sina fans. Mycket var spel för galleriet och det var lätt att skratta åt hans onyktra uppträdande. Fortfarande hänger marijuanadoften kvar och trots att han har blivit ett år äldre låter musiken ungdomligt naiv och hemmasnickrad. Den svårgenomträngliga väggen av distortion är nu borta och ersatt av något som faktiskt kan liknas vid en ren studioproduktion. Lite av charmen har därmed gått förlorad och låtarna får nu stå för sig själva. Vilket är både bra och dåligt. Det fungerar alldeles utmärkt i titellåten, där melodin och den ettriga gitarren talar sitt tydliga språk. Men det finns också låtar utan riktning, likt de som kanske på grund av oljudet gick obemärkt förbi på förra skivan, men som nu drar ned betyget några steg. Oftast fungerar skivan alldeles utmärkt, som i sockersöta Phil Spector-aktiga when will you come, där tempot och distreglagen är neddragna och den nakna och fina melodin får tala för sig själv. Drivet i take on the world är smittande och de beach boys doftande ahh-stämmorna kryddar låten till en framtida powerpopklassiker. Tar man bort ett antal låtar blir KING OF THE BEACH ett perfekt album att spela inför utgång där den aggressiva tonen funkar bra ihop med alkoholhaltiga drycker och bäddar för en fantastisk kväll på stan, där efterfesten avslutas med anthemrockaren Mickey Mouse under de tidiga morgontimmarna när solen är på väg upp igen.

In space no one can hear you scream

TAME IMPALA INNERSPEAKER

Vi är inte direkt bortskämda med bra indierock-band från Australien. Det finns och har funnits ett par stycken, men då de flesta lever i exil glömmer vi oftast bort att de kommer från denna massiva kontinent. Inxs var ju stora ett tag, men förutom att lägra läckra fotomodeller var de inte mer än ett idéfattigt U2 utan låtar. TAME IMPALA kommer från Perth och spelar psykadelisk rock. Det låter ungefär som brittisk shoegaze från tidigt nittiotal och The Beatles efter 1966. Bas och trummor följs åt i ett symbiotiskt samspel tillsammans med färgglada gitarrskalor. I tanken glider vi fyrtio år bakåt i tiden och hörselcentrum tänker analogt och gamla rullbandare. Men det finns även något futuristiskt över dem. De blickar mot de högre atmosfärerna och svävar högt över trädtopparna. Sången kunde ha varit inspelad på USS Enterprice och det meditativt repetetiva som griper tag i en gör att associationerna blir många. Ofta svänger det lika lekfullt och självklart som hos nutida postprogg-band som svenska Dungen. Men melodin är alltid i centrum. Riffen avlöser varandra men det blir aldrig ansträngt eller bajsnödigt. De håller sig på rätt sida och tar hellre ett steg tillbaka än att lägga i en högre växel. I lömska expectation luras vi in i en statisk värld som vidgar sig och öppnas upp till ett stort och spektakulärt landskap. En euforisk refräng och mullrande gitarrer som sprider solsken över ett torrt ökenlandskap. Efterföljande the bold arrow of time låter som I want you på nedåttjack. TAME IMPALA är en tonsatt walkabout där den imaginära vätskebristen synliggör hägringar du inte trodde var möjliga.

1990

Det var året då muren mellan öst och väst blev fragmenterad till souvenir-föremål, där tegelstenar och daterat murbruk gick att köpa för dyra pengar. Världen kunde för ett ögonblick andas ut inför det potentiella hotet om ett tredje världskrig. Det dansades och dracks lager och gamla fiender kramades så det stod härliga till. Samtidigt lyssnade slöa musikkonsumenter på M C Hammer medan jag spelade landhockey under rasterna i mellanstadiet. UNCLE TUPELO bildades under det sena åttiotalet av vännerna Jay Farrar och Jeff Tweedy i den lilla staden Belleville, Illinois. Inspirerade av gammal country, tidig folkmusik och punk bryggde de sitt eget moonshiner som kom att bli ett begrepp som vi känner som No Depression. Deras debut anses av många som den första alt-country skivan och titeln används än idag av folk som tycker Americana låter lite väl imperialistiskt eller bara kanske vill vara förmer än andra. Skivan växlar mellan dammiga och karga sömndruckna kontexter och den lilla människans kamp mot inre och yttre demoner står i fokus. De skrev ofta om arbetarna i sin egen stad och ilskan mot orättvisan kanaliserades i punkexplosioner i låtar som graveyard shift. Den avslagna och urdruckna sanningen i life worth livin´ återger en tanke inte helt olik vår egen när hoppet känns urlakat och avlägset. "It seems that everybody wants what someone else has, there´s sorrow enough for all, just go in any bar and ask, with a beer in each hand and a smile in between, all around is a world grown mean". UNCLE TUPELO skapade inte bara fantastisk musik och begreppsliggjorde en ny genre. Utan dem hade vi inte fällt en tår till Son Volts gravallvar eller fått hjärtat att rusa till Jeff Tweedys genreöverskridande Wilco. UNCLE TUPELO är källan; ursprunget till något som blev så mycket mer än ett begrepp. Bandet som fick band som Jayhawks, Whiskeytown och många fler att formas och träda fram i rampljuset. 1990 var inte bara ett omvälvande år på det politiska planet, utan en start på något som vi fortfarande inte, eller kommer att se slutet på. 1990 var året då en musikgenre fick ett namn och en ny publik.

Madchester till Athens, Georgia

MUSIK FÖR VISSA DEL 3

Tryck här för dans!

När gamla hjältar försöker

The Sophtware slump satte tonen för 00-talet och dess regisör, Jason Lytle, lyftes fram som space-proggrockens frälsare, då han plockade fram gamla syntar och skapade grandiosa ljudlandskap och skrev vaggvisor om dysfunktionella robotar. Grandaddy fick inte det riktiga lyft de borde fått, utan var en angelägenhet för de som orkade gräva lite, och inte bara förlitade sig på vad radion hade att erbjuda. Efter The Sophtware slump blev det några skivor till, men ingen var bättre. Mitt exemplar är slitet och bookleten är naggad i kanterna. Den spelades mest hela tiden, med eller utan sällskap av knasiga trumpeter. ADMIRAL RADLEY doftar Grandaddy, men doften hänger inte kvar lika länge som förr. Det är därmed inte sagt att detta är dåligt på något sätt, det är bara svårt att överglänsa ett av 00-talets bästa band; trots att huvudpersonen är med och drar i trådarna. Grandaddys storhet låg i melodierna, men lika mycket i arrangemangen och produktionen. Känslan av att man har hört det förut är ständigt närvarande när jag lyssnar på I HEART CALIFORNIA och förväntningarna är väl egentligen för höga. Min relation till Jason Lytle var ohälsosam och än idag rycker det i mina satelitöron när jag får nys om något nytt signerat hans namn. ADMIRAL RADLEY består förutom honom av den taktfaste björnen Burtch från Grandaddy och kompisar från bandet Earlimart. Aaron Espinoza sjunger och har skrivit ett flertal låtar som fungerar väl vid sidan av Lytles. Men det är ofrånkomligt att inte höra vem som sköter reglagen. Musiken bär hans distinkta signum och även om det inte är det bästa han har gjort, är det iallafall trevligt att vara tillbaka i hans sällskap igen. Men det är inte oumbärligt, som det var under förra årtiondet.

Pojke möter flicka...

BEST COAST CRAZY FOR YOU

Jag har lyssnat mycket detta. Och ofrånkomligen leder tankarna mig till en västkust-duo med förkärlek för sextiotalsdoftande popharmonier. She & Him, med Zoey Deschanel bakom mikrofonen, är i sina bästa stunder där uppe bland sina referenser. Hennes blåögda röst talar till hjärtat och genialiske M Ward på diverse strängar är troligen 00-talets bästa gitarrist. BEST COAST är en trio med starka band till ovan nämnda årtionde, men där She & Him låter detta faktum styra rakt igenom, plockar BEST COAST även fram sina gamla kassettband med C-86 pop. Naiviteten i texterna förenar dem båda, men musikaliskt finns det få likheter förutom känslan av gamla vinylskivor. Bethany Cosentino och Co. låter modernare, ruffigare och är mer konsekventa i sitt sound. Gitarrer och enkla trummor bakom den reverbförstärkta rösten skapar stor konst i det lilla formatet. Enkelt och effektivt, självhäftande och ofta genialiskt. Ibland dyker det upp små popskivor som vänder ut och in på vardagen och får mig att sjunga med tills solen går ner. CRAZY FOR YOU får inte missas och kommer att spelas även när temperaturen kryper under noll grader.

San Francisco, California

THE FRESH & ONLYS GREY EYED GIRLS

Det är alltid julafton när skivbolaget Woodsist släpper nya skivor. Detta är inte speciellt nytt utan över ett år gammalt, men fräscht för mig och hårda runda paket är alltid välkomna. THE FRESH & ONLYS spelar bohemisk garagepop av det finare slaget och de känner sig inte en dag äldre än årtiondet de önskade de var uppvuxna under. Med Nuggets-boxar och sena The Beatles som främsta inspirationskällor skapar de en hotfull ljudbild som sparkar undan benen på nutida kontemporära rivaler som värdesätter det digitala framför det primala. Från hjärtat häver de ur sig låtar som skaver och river upp sår som är svårläkta och ger spår som är mer än ärrbildningar och svårtolkade minnen. Låtarna är straffar som placeras rakt upp i krysset och de serverar en direkt och uppdaterad version av The Electric Prunes anno 1967. En jagad trummis framför ett skenanade lokomotiv och en iskall tenor med megafonen framför munnen. Hetsa massan, hetsa massan! är budskapet som är informellt, men högst aktuellt och får mig att ögonblickligen spetsa öronen till det mörka och det hotfulla i stämningen i lysande invisable forces. Den för tankarna till Tarantinos bästa stunder och är komplett med surfgitarrer och allt. Men i låten är vågorna några meter för höga och solen har för länge sedan slutat skina och ersatts av mörker. The delusion of man låter som blommor i håret på en knarkig efterfest med resterna av ett avsomnat girlpop-band jag inte nämner här. Det är melodiskt och mordiskt på en och samma gång. Gott så.

Discokula eller spandex?

ARIEL PINKS HAUNTED GRAFFITI BEFORE TODAY

Frågan kvarstår. Är det urban softporr från 70-talet eller är det den evigt cirkulerande discokulan från 80-talets mödomsår som spökar? Det är svårt att sätta prägel på musik som lika gärna kan vara vida underbensjeans eller turkos spandex. Om det även finns spår av 90-talets referensförkastande stolthet och 00-talets D.I.Y-anda får vi en schizofren hybrid som vrider och vänder på vår uppfattning om vad som är rätt eller fel. Det finns inga enkla svar på den frågan. Allt vi har är en subjektiv uppfattning, varken mer eller mer. Och det låter ju så bra. Så jäkla bra. Det svänger om trummorna och den funkiga basen har troligen gått i skola hos Lenny Kaye. I låtar som round and round och bright lit blue skyes är groovet så markant att den visaste av alla bortglömda poeter skulle svalt sin sista hicka och kapitulerat. Det är ett soundtrack för våra liv, ett soundtrack för sommaren 2010. Ariel Pink har varit med ett tag, men det är först nu som han fått ordning på sina galna infall. Helt plötsligt känns allt så rätt och välplacerat. Och jag dansar fortfarande.

i en digital värld

Musik För Vissa del 2

låtarna

1989

STONE ROSES S/T

Jag var femton år när jag för första gången hörde dem. Min syster hade fått ett 60 minuter långt blandband av en dåvarande pojkvän. Det var fyllt till bredden med tidig britpop. Det var artister som jag vid denna tidpunkt inte hade en aning om eller ens kunde uttala namnet på: The La´s, Mock Turtles, Suede, Lightning Seeds och så STONE ROSES förstås. Så fort jag hörde gitarrplocket i introt var jag fångad. Låten var made of stone och den var något alldeles extra. Och är fortfarande. Innan dess var det bara syntmusik som gällde, men det var i detta ögonblick som världen öppnade sig. Ögonblicket som gjorde mig till den musiktok jag fortfarande är och är stolt över. Man kan säga att STONE ROSES öppnade mina ögon och fick mig förstå vad det egentligen handlade om. Total och ovillkorlig kärlek till popmusik. Jag ska inte uppehålla er med detaljer kring skivan, då de flesta som läser detta vet exakt vad jag pratar om. STONE ROSES officiella debut är en tidlös klassiker. Skivan är så bra att om jag endast får plocka ut en låt, väljer jag ändå alla. Och lika klassisk som musiken är det Jackson Pollock-inspirerade omslaget som John Squire målade och Beppe-hattarna som blev en fluga som hade väldigt lite att göra med det frekventa användandet på stränder runt om i världen. Från I wanna be adored till I am the resurrection? ledsagades vi till toner från gitarr, bas trummor och sång. Ian Browns kaxigt avslagna röst, John Squires effektiva gitarrspel, Manis melodiska bas och Renis enkla trumspel fick en hel generation att vallfärda till Spike Island året därpå. Jag var tolv år och tyckte fortfarande det var kul att bygga kojor högt uppe i träden i skogspartiet bakom vårt hus; totalt ovetandes om vad som hände på andra sidan Engelska kanalen.

Montreal, Quebec

Och så var cirkusen tillbaka igen. Barnen står samlade och motvilliga föräldrar betraktar clownerna, lindansarna och akrobaterna som gör sitt yttersta för att tillfredsställa iallafall den yngsta delen av publiken. Spencer Krug gjorde det förra året med Dragonslayer. Han iscensatte det förvridna och det tillsynes omöjliga i sin egna lilla pjäs som kom att bli Sunset Rubdowns högsta peak hittills. Nu, tillsammans med Dan Boeckner, som rättade till vissa linjer med Handsome Furs fina Face Control, har WOLF PARADE på sitt tredje album tagit steget en bit längre. De följer sina egna musikaliska och konstnärliga lagar och vänder ut och in på sin aviga, men oemotståndliga popmusik. Förra skivan, At mount Zoomer, tog tid på sig men mynnade ut till ett tidlöst mästerverk som kanske inte sålde stora upplagor, men som hade stor inverkan på dem som verkligen lyssnade. På EXPO 86 känns penseldragen igen; lindansare balanserar på en skör tråd och akrobater som trotsar tyngdlagen. Skivan är i stort sett inspelad live och det hörs. Det är ibland vingligt och mer frisläppt än tidigare skivor, men den varg paradiska stämpeln är fortfarande intakt och direkt igenkännbar. Spencer Krugs låtar och melodiska rösteskapader vet vi sedan tidigare är mer svårgenomträngliga än Dan Broekners självhäftande popmelodier, men tillsammans bildar de en helhet som behärskar konsten att förvilla, men även att förgylla. Popskivor som inte har låtar under tre minuter brukar jag oftast vara skeptisk till, och när merparten av låtarna klockar in på långt över fem minuter hamnar de oftast inte ens på skivtallriken. Men det är ju ändå WOLF PARADE. Ganska snabbt inser jag att fem minuter kan kännas som två, bara innehållet spretar, retar och förtrollar mina kritiska öron.

Athens, Georgia

Förra årets To Wille fick mig att återigen spela igenom de där gamla skivorna som fått stå orörda alltför länge. Och den fick mig att inse att detta var fräschare, kanske även bättre men precis sådär dammigt på rätt sida av den genre vi idag kallar Americana. Med en kärleksfull och personlig tolkning av Willie Nelsons låtar blev den en av de bättre skivorna som släpptes förra året. Den lät gammal, fast nyduschad, erfaren men med bibehållen nyfikenhet. Nya HERE`S TO TAKING IT EASY känns som en logisk fortsättning; där inramningen är bibehållen och uttrycket snarlikt. Den stora skillnaden är att denna är signerad av Matthew Houck själv, både i framförandet och skapandet. Som låtskrivare är han snart där uppe. Hos hjälten, Willie Nelson. Hans personliga prägel och friktionsfria vandring mellan genrer och begåvning för metaforisk prosa ger mersmak. PHOSPHORESCENTs musik kan närmast beskrivas som ett slags countrydoftande folkindie med en alternativ kryddmix. I en miljö där Stetsonhattar och en rejäl dos patenterad nutida indiepop sammanstrålar i en välljudande bekant miljö. Dessa genrer intervenerar och skapar en skön och naturlig stämning som efter ett antal lyssningar känns både omedelbar och svårgreppbar. Det känns självklart och kontemporärt samtidigt som tillbakablickarna till en svunnen tid skapar en atmosfär där de södra delstaterna och New York finns i bakgrunden. Sida vid sida och förmedlar de en sinnesstämning för småkalla sommarnätter. Matthew Houcks sköra stämma berättar historier från den stora Amerikanska sångboken och jag lyssnar och stampar idogt takten. It´s hard to be humble (when you´re from Alabama) bjuder på Stax-blås och boogierock och jag får hålla hårt i hatten på denna fartfyllda resa som till en början känns ganska komisk, men som växer till sig och blommar upp till något självklart och inspirerande. Skivan växlar mellan stompig indie-country och mer eftertänksamma lugna stunder, där hans tidigare skivor lyser igenom. I mermade parade sjunger han ömsint om dansande nakna kvinnor och slidegitarren är ständigt närvarande. Om To Willie var en kärleksförklaring och en homage till gamla hjältar är denna skiva då han själv hittar hem; där uttrycket inte känns lånat utan ett naturligt steg i en pågående resa som startade med skivan A hundred times or more från 2004. I Neil Young doftande och eftertänksamma Los Angeles kretsar prosan kring framgång vs. misslyckande, där Matthew Houck bittert betraktar framgångens sötma från den andra sidan. "I ain´t came to Los Angeles just to die.. Ah you´re getting a lot of attention now, they´re covering you up with affection now". PHOSPHORESCENT har hittat hem och fått mig att tycka att Americana är roligt igen. Matthew Houck gör något eget i en genre som fått stå i skuggan alltför för länge hos mig. Med en ärlig röst och ett tajt band i ryggen levererar han låtar som husguden Willie Nelson inte skulle ha skämts för. Och om klockan kunde vridas tillbaka några decennier eller om tidsmaskinen varit en realitet hade de båda kämpat om att stå högst upp på prispallen. Men ingen hade egentligen brytt sig. Det är bara massan som alltid måste utse en vinnare.

Seattle, Washington

DAMIEN JURADO SAINT BARTLETT

Låten spelades om och om igen på min och mina vänners stereoapparter. Den var knappast synonym med fest, men hos oss blev den det. Ohio fångade känslan av viljan att komma bort och viljan att fly från vardagen i småstaden som på den tiden kändes fördomsfull och instängd. Ohio fick tiden att stanna upp där en stund och fick oss att luta sig tillbaka och fullständigt strunta i allting annat. En man, hans gitarr och munspel framförde den finaste melodin på denna sida god only knows. Elva år senare heter låten Arkansas. Bitterljuv croonerpop uppbackad av kvarlevorna från tiden innan Bill Haley rockade dygnet runt. Framför en enkel melodi berättar Damien Jurado om saknaden och minnet från staden och kärleken. Det är så enkelt och effektivt och styrs med ett sprött piano och en stor baskagge. Det är bleka färgskalor och man påminns om det förgångna som om man bläddrar i ett gammalt fotoalbum. Den känslan dominerar under skivan och särskilt på spår som rachel & cali och sorgsna beacon hill. Tillsammans med multi-instrumentalisten och låtskrivaren Richard Swift har han spelat in ett album som doftar gammalt och analogt. Det finns en värme i låtarna och produktionen som är omistlig och tilldragande. Med små medel lunkar skivan på och lägger sig som ett stort varmt täcke för frusna själar. Richard Swift kan liknas vid en ung Brian Wilson, med samma egensinne och känsla för arrangemang och instrumentering. Men han tar aldrig över. Detta är Damien Jurados stund, det är hans låtar och hans melankoli. De påminner om brev från svunna tider där berättelserna avlöser varandra. En inblick i en vardag där sorgen ständigt gör sig påmind och där saknaden har blivit en del av vardagen.

Bellshill,16 km utanför Glasgow

Jag är barnsligt förtjust i TEENAGE FANCLUB. De har varit med från början och har aldrig gjort mig besviken. De är trogna följeslagare som sällan testar något nytt, men som ständigt förnyar det gamla. Gerry Love, Norman Blake och Raymond McGinley skriver tidlösa poplåtar med hjärta. Det finns fortfarande glöd och låtskrivarglädje i deras vuxna popmusik och de besitter en melodiförmåga de flesta band får leta förgäves efter. Ibland behöver inte popmusik ha en image eller yta. Ibland räcker det med tre skotska män som förlitar sig på hantverket och som inget har att bevisa annat än för sig själva. Och på något sätt känns de plötsligt väldigt angelägna och helt rätt i tiden. De är de kloka och visa farbröderna som alla borde tycka om. Och finns det egentligen något mer rebelliskt än att hålla fast vid gamla rutiner och ignorera tidsenliga trender? När Gerry Love sjunger är det okej för vuxna män att gråta. Hans lena stämma kan få vilken cyniker som helst att blekna. Teenage Fanclub har den förmågan att frammana något sorgset men ändå hoppfullt. De målar vackra klassiska tavlor där penseldragen betyder något på vägen till slutprodukten; där hjärtat bakom målningen skiner igenom och där trovärdigheten inte kan ifrågasättas. Få band har den inverkan på mig. Teenage Fanclub är ett av dem.

ett hårt packet...

Sedan urminnes tider har jag försett mina goda vänner med hårda paket, eller packet som det av dyslektiska skäl kom att heta. Ett hårt packet var en gåva i form av en hemmagjord CD-R med musik som jag tyckte var värd att lyssna på. Det blev femton stycken genom åren och nu blir det inga fler. Med tanke på spotify, youtube, nedladdning och fan och hans moster är det inte längre svårt att få tag i musiken som är värd höras. Och det var därför musik för vissa kom till. På detta sätt kan jag ändå påverka och berika mina vänners musiklyssnande. Den här första spellistan innehåller spår från januari till början av mars. Och med jämna mellanrum kommer det att läggas upp fler. På så vis kan jag använda det skrivna ordet, samtidigt som musiken finns ett klick bort. Vissa låtar finns inte med på grund av spotifys ständigt växande, men ändå begränsade bibliotek. Mycket nöje!

Musik För Vissa del 1

1988

Jag var tio år och hade aldrig hört talas om SONIC YOUTH. I min värld var love gun med Kiss världens bästa låt och det trodde jag alla tyckte. Varje fredag i småskolan fick vi ta med oss och spela upp varsin favoritlåt på musiktimmen som avslutade dagen. Musikläraren Ninni kändes lite obekväm när jag satte igång låten, men hon höll det för sig själv. Hon sa något i stil med - Ja, det här är ju sådan där rokk n råll. Vems tur är det nu? Hon fattade ju ingenting. Men jag lät henne hållas. Samtidigt på andra sidan Atlanten hade SONIC YOUTH släppt sin sjätte skiva, DAYDREAM NATION. Det som är värt att sägas om denna har redan sagts. Många hyllmeter är skrivna och det finns säkerligen avhandlingar som behandlar dess storhet och påverkan på den alternativa musikhistorien. Den är en av få rockskivor som valts ut av Library of Congress att bevaras i National Recording Registry. I min värld är detta ett litet underground-mästerverk som bara blir bättre med åren. SONIC YOUTH hade hållit på ett tag när skivan släpptes och merparten av bandmedlemmarna var en bit över trettio. De hade spelat sin avant-garde noise-poppunk sedan 1981 och var ganska varma i kläderna när teen age riot sparkade igång skivan. Kim Gordons halvvakna röst väcker Thurston Moore, som med sin naturligt ungdomliga coolhet sjunger "teenage riot in a public station / gonna fight and tear it up in a hypernation for you". Snabba sylvassa gitarrer och med New York i bakgrunden vet man att detta är något speciellt, något alldeles extra. När silver rocket tar vid, sitter kaffet i vrångstrupen och halvvägs in i låten går världen under. På den vägen fortsätter det. LSD hymnen eric´s trip låter otäck och oroväckande, men smeker trumhinnan och får en tänka konstiga tankar. Efter nästan trettio år som band är de fortfarande intressanta och nyskapande; de gamla ungdomarna från New York City.

Bubbelgum och urspårade efterfester

SLEIGH BELLS TREATS

Death Metal gitarrer och överstyrda trummaskiner möter söta girl-pop röster en febrig kväll i en instängd lokal där svetten dryper och för många gäster trängs om utrymmet. SLEIGH BELLS är distad elektronisk noise-pop som flörtar lika mycket med Brooklyns indiescen som med den moderna RnB´n som dominerar de reklamfinansierade radiostationerna. Men det skulle de aldrig erkänna själva. Derek Miller har ett förflutet i diverse hardcore band och det är han som skriver låtarna, programmerar beats och misshandlar sin gitarr. Alexis Krauss jobbar som lärare och sjunger sexigt mitt i allt kaos. Ibland hör jag vissa likheter med gammal hip hop likväl som Phil Spectors Wall of Sound, men oftast är det svårt att genrebestämma musiken. Kategoriseringen är lika svår som att förklara varför den bästa musiken just nu kommer från Brooklyn, New York. Det bara är så helt enkelt. Det bjuds på drinkar starka nog att stjälpa Skotska dragkampare och efterfesten spårar som vanligt ur och domineras av kalsongförsedda män och kvinnor med bara överkroppar. De infernaliska gitarrerna samsas om utrymmet med feta trummaskiner, bubbelgum och hårspray i ett kaos av oljud. Men det går inte att ta miste på sinnet för odödliga popmelodier. Det osar sex och bakfylleångest, samtidigt som glädjen och lekfullheten får mig att le inombords. Det är en kontrasternas skiva, där änglalika stämmor möter ondskefulla metal zone pedaler i Brill buildings fönsterlösa skrivbås. Till en början hade jag svårt att förlika mig med de tvära kasten mellan chartersemester och spyor på gatustenen, men ganska omgående tog nyfikenheten överhanden och fick mig att tänka att den där efterfesten är nog inte så dum ändå. Visst, det finns ett par låtar som till och med jag, som lärt mig lyssna på det mesta, tycker sparkar hål på trumhinnan. Men jag har jäkligt roligt tillsammans med SLEIGH BELLS. Det är kul på rätt sätt. Jag kan tänka mig att det är ett jäkla drag live. Det är ungefär som att åka bergochdalbana. Både lite skrämmande, men väldigt spännande på samma gång.

Vuxna män som dansar

LCD SOUNDSYSTEM THIS IS HAPPENING

Det är inte ofta som jag nuförtiden hänger på klubbar och svänger mina taniga ben. Det finns vissa skäl till detta och det största egentliga skälet är att jag försöker axla rollen som småbarnspappa. När man är föräldraledig har man mycket tid, men inte så mycket tid för dans. Iallafall inte lika ofta som förr. Jag är inte den typen som svänger loss på vardagsrumsgolvet hemma till vardags. Dels för att risken är stor att jag slinter på Tovas utspridda leksaker och att jag är för tråkig att ta tillfället i akt när dansant musik kommer strömmande ur mina högtalare. Jag tillhör den kategorin människor som behöver ett par järn innan jag vågar och känner att jag kan. När detta händer dansar jag mer än gärna och skratten blir många när jag ger mig på telesnurren eller någon annan personlig favorit som få känner till. Men när James Murphys ljudsystem pumpas ut ur högtalarna rycker det ofrivilligt i hela kroppen. Ni som läst tidigare inlägg i musik för vissa vet att jag brukar dansa sådär ryckigt och ograciöst. Men det skiter jag fullständigt i. Det finns en glädje och njutning i att helt koppla bort hur det ska gå till och bara hänge sig åt rytmiken. LCD SOUNDSYSTEMs tredje skiva THIS IS HAPPENING innehåller kanske inte lika många danshits som föregående skivor, men det finns ett antal låtar som kommer att få mig att se ut som en pajas på årets Way out West. Och på något sätt känns det som om skivan är gjord för oss. Vi som varit med ett tag och spenderat lite väl mycket pengar på skivor. Och då menar jag en viss typ av musik som nödvändigtvis inte är dansvänlig. James Murphy och hans LCD SOUNDSYSTEM gillar musik. Ja, de älskar musik. Projektet handlar egentligen om att spela in musik de själva gillar att lyssna på. Och dansa till. Att de blev en världsangelägenhet var bara ett plus i kanten. Första spåret dance yourself clean startar lugnt, väldigt tyst och försiktigt. När väl syntbasen och de "riktiga" trummorna sätter igång står jag där och rycker. Det är härligt att vara tillbaka igen på dansgolvet; vare sig det är på klubb, hemma eller ute på gräset i slottsskogen nu i sommar. I drunk girls är det tokdans från början. "drunk girls cause a couple of heart attacks...I believe in waking up together / that means making eyes across the room". Texterna är genomgående fyndiga och träffar där de ska. Han är ingen stor sångare eller någon mästare att spela på något sätt; men han vet hur man handskas med helheten, som i deras dansanta låtar ofta blir mer än summan av sina delar. På all I want låter det arenarock a la David Bowies heroes, men i uppdaterad form. Jag ser framför mig hur gott det måste ha varit där i studion när slutmixen var färdig. Avslutande home är fantastisk och summerar egentligen hela skivan. Det är en trevlig och ryckig resa. Det är sommar år 2010 och jag längtar till mitten av augusti. Kanske inte på grund av just detta tredje album, utan för att jag vet vilken stark låtlista de kommer att gästa oss med. THIS IS HAPPENING gör den bara ännu bättre.

Skört vemod från Fife

STEVE MASON BOYS OUTSIDE

Det finns en scen i filmen High Fidelity som talande visar hur musiknörden och hans gelikar försöker smyga på ny och intressant musik. John Cusack, som skivaffärsinnehavaren Rob, sätter på Three ep´s med The Beta Band och i tystnad avvaktar butiksbesökarnas reaktion. En efter en nickar de instämmande och undrar med försiktig nyfikenhet vad detta är? Vi var några stycken som lyssnade där ett tag; som gillade det akustiskt neopsykadeliska och de lekfulla dagisramsorna. De släppte ett antal skivor som vissa gillade, andra inte. En av huvudaktörerna, Steve Mason, gjorde vad han kunde för att rasera hypen kring deras debutskiva. Han mådde inte så bra. Efter Beta Bands sista skiva som släpptes 2004 gjorde han musik under olika namn ett tag, samtidigt som han åkte in och ut på psykiatriska avdelningar på grund av hans depression. Roligare är då att få höra en skiva som är svårdefinierad, men direkt i sin enkelhet. Och det verkar som om han har hittat tillbaka. Det är ett skört comeback album han har spelat in. Låtarna är skrivna på gitarr, men slutresultatet låter som en slags hybrid mellan det kliniskt industriella och det naket pastorala. Lantlig elektrisk soul eller nåt? Producenten Richard X har gjort ett fint jobb och fått till ett sound som väver in STEVE MASONs vemod i en elektronisk mix där det organiska vid en första genomlyssning lyser med sin frånvaro. Texterna är mörka och naket utlämnande. I bombastiska the letter slåss hans ledsamma stämma med lager av syntar och snyggt mixade gitarrer. Refrängen frigör sig från marken och bär dig upp ovan molnen. Det är så vackert och vemodigt. Men precis sådär på rätt sida av melankolin att det inte gör ont att lyssna, utan snarare blir ett trevligt och hoppfullt sällskap ut ur mörkret. "Could it be that you don´t love me, anymore / I´m ready now, can I come home, to your door". Lost & found har en snuskigt effektiv melodi inte helt olikt tidiga Beta band och titellåten boys outside går på repeat och man väntar oändligt på det förlösande outrot som aldrig kommer. Men precis som i verkligheten finns det ibland inga enkla vägar att ta. Och ibland är verkligheten inte vackrare än så. Och om livet alltid vore enkelt skulle det inte skrivas sådana här låtar. Det blir inte mycket bättre än så här.

Long Beach, California

AVI BUFFALO S/T

Vad gör man om en ilsken höftinfektion sätter stopp för en framtida skateboardkarriär? Man lär sig spela gitarr. Det var vad Avigdor-Zahner Isenberg, eller Avi som vännerna kallar honom, gjorde. Han plockade upp gitarren, tvångsmatades med Paul Simon av sin mor och som tonåring och redan fullfjädrad fingerplockande gitarrist bildade han bandet AVI BUFFALO. Tillsammans med sin flickvän, flickan han aldrig fick och en annan kompis spelar de blåögd, retrospektiv indiefolk. Från Myspace till Sub Pop och ut i världen. Debutskivan låter, trots medlemmarnas låga ålder och vissa naiva textrader mogen, luftig och välarrangerad. Det är ofta subtilt spelat och melodikänslan är imponerande. Andra låten, what´s it in for?, med sina fjäderlätta trummor och sing-along refräng är komisk och lekfull i sitt språk, som blandar kärleksmetaforer med uppenbara tonårsfloskler. "You are tiny and your lips are like little pieces of bacon. What´s it in for someone with nothing to do / What´s it in for me?" Det finns dock ett allvar och en ärlighet i texterna som inte alltid är tydlig, men som ändå finns där gömd mellan raderna. AVI BUFFALO låter inte helt olikt The Shins och bitvis som tidiga Sleepy Jackson. De vårdar sin kärlek för klassisk popmusik ömt och tillför något eget i en genre som nästan är lika gammal som bandets totala ålder.

1987

DEF LEPPARD HYSTERIA

Det fanns en tid då det tuffaste och coolaste man kunde lyssna på var soundtracket till filmen Top Gun. Vi var många, både unga och gamla som mer än gärna ville dansa tryckare till Berlins take my breath away. Och till Kenny Loggins danger zone kunde vi fantisera att våra BMX-cyklar var stridsflygplan som vi säkert och fartfyllt navigerade på smala stigar runtom det lilla samhället. Jag såg filmen flera gånger på VHS och Kelly McGillis, som spelade den kvinnliga huvudrollen, var den vackraste kvinnan jag hade sett. Soundtracket var även populärt bland samhällets mopedgäng och i deras värld var mopeden det närmsta man kom ett stridflygplan som F-14 Tomcat. Men sent den sommaren släpptes en skiva som kanske ännu mer kom att prägla och ge avtryck på dåtidens ungdom i Sveriges näst minsta kommun. Från Sheffield, England kom DEF LEPPARD. De hade 1983 släppt mega-succén Pyromania och väntan på en uppföljare hade snart varat i fyra år. Det fanns vissa förklaringar till den långa väntan - diverse producenter byttes ut och Rick Allens bilolycka som gjorde att han miste sin vänstra arm. På sensommaren släpptes till slut HYSTERIA. Få skivor har sålt lika mycket och haft så många singlar på topplistan som just den. Produktionen var gigantisk och ytan välpolerad. Den så kallade hårda rocken hade blivit var mans sak och på väg att konkurrera ut allting annat i radio och tv. Iallafall kändes det så. Alla, från HiFi-entusiaster, pudelrockare, unga mopedligister och småbarnsföräldrar lyssande på Def Leppard. Detta var en tid då den hårda rocken blev mainstream och inte längre var föremål för diverse debatter kring rockmusikens depraverande inverkan på samtidens ungdom. 1987 kunde det knappast bli tuffare än det andra spåret, rocket. Med åska och cockpitmonolog i introt kändes släktskapet med Top Gun högst påtagligt och traktens ungdomar behövde inte längre slita ut tonhuvudet på sina föräldrars videoapparater för att lyssna på bombastisk hård rock. Och hade Allsång på Skansen inte hade haft Bosse Larsson som programledare hade den anthemiska rökaren animal ljudit långt ut i Stockholms skärgård. Det coola intro-riffet till pour some sugar on me, fungerade tillsammans med världens största virveltrumma och den kletiga refrängen, som en logisk fortsättning till musiken från filmen vi alla höll varmt om hjärtat. I en oskyldig tid då avsaknad av referensramar och mognad hos en nioårig grabb var HYSTERIA den tuffaste och den mest behagliga verklighetsflykt man kunde lyssna på. Den lät lika bra som mjölk och nybakade bullar smakade.

Warwick, New York

WOODS AT ECHO LAKE

Jeremy Earl driver den uppmärksammade etiketten Woodsist. Han är boss, målar omslag och han har sitt band, WOODS. Som i en slags terapeutisk sandlåda spelar de naivistisk och storögd popmusik. Någonstans mellan Musse pigg, Neil Young och heliumballonger hittar vi Jeremy Earl. Hans säregna röst är huvudaktör i musikens framtoning och med hjälp av effekter skapas en kuslig och fin ljudbild som tillsammans med det strikt analoga avger värme och bjuder upp till dans. Han har även producerat och mixat skivan. Förstås. Trots en på sina ställen obegriplig produktion lyser de starka låtarna och det genuina hantverket igenom. Varför göra det lätt för sig när man kan låta lyssnaren få kämpa lite? De blandar improviserade partier med linjära popramar. Instrumentationen är dynamisk och låter skönt instängd. Det är hemmagjort och låter precis så som de själva vill ha det. I grund och botten handlar det om dammig folkpop med inslag av psykadeliska tongångar. Och har man inget problem med den smurfiga falsetten bjuder AT ECHO LAKE på elva självklara låtar som hämtat sin näring från det bästa sextio - och sjuttiotalet hade att erbjuda. I suffering season är det rak och klassisk pop som för tankarna till ett soligt Kalifornien fyrtio år tillbaka i tiden. Och i inledande blood dries darker samsas surfgitarrer med torra trummor och en svängig dammig akustik gitarr. Det är genomgående lekfullt och intressant och bakom den snåriga dynamiken gömmer sig en skiva fylld med självhäftande melodier.

Drömmen om Europa

BLACK TAMBOURINE S/T

De släppte endast ett fåtal ep´s och var med på några samlingsskivor under de två år de var aktiva. De startade som ett sidoprojekt och var en reaktion mot den brittiska skoskådningen, där speciellt skivbolaget Sarah Records utgåvor influerade de tre männen och kvinnan från Silver Spring, Maryland. Det fanns ingen musik som lät på det sättet i Amerika i skiftet mellan åttio - och nittiotal och de tog det bästa från shoegaze/noice och dröm popen och gjorde den till sin egen. BLACK TAMBOURINE skrev korta, direkta, melankoliska och feedbackindränkta popsånger. Pam Berrys änglalika stämma är lugnet mitt i allt kaos av oljud och hon utnyttjade effektivt stämmor för att skapa atmosfär och en känsla av sårbarhet. Hur mycket de än försökte smutsa ned de i grunden enkla och omedelbara låtarna finns det något som griper tag och får dig att lyssna. Det är hemkokt och spartanskt inspelat. Lo-Fi och D.I.Y präglar de mörka drömliknande låtarna som bär spår av doo-wop, Phil Spector , Jesus & Mary Chain och Sarah-bandens ""heart on the sleeve"-pop. Nutida twee-band som The Pains of being pure at heart, Crystal Stilts och våra landsmän i the Concretes har nog lyssnat en hel del på BLACK TAMBOURINE. Men det är alldeles för få som har hört dem. Denna samling innehåller allt de spelade in under deras korta karriär. De tio första låtarna samlar upp deras back katalog. Vi får också demoversioner av två låtar och fyra nyinspelade. De sistnämnda är inte dåliga, men känns inte så angelägna. Mycket av känslan för produktion och estetik kan försvinna på tjugo år och det behöver nödvändigtvis inte vara av ondo. Men med låtar som black car , throw aggi off the bridge och we can´t be friends är de iallafall säkrade en plats i tweepopens Hall of Fame.

Vancouver, British Columbia

Hon har en fantastisk röst, Neko Case. När hennes stämma ljuder lyssnar man. Den inger värme och kraft och tillsammans med de två låtskrivarna i THE NEW PORNOGRAPHERS skapar deras stämmor en fantastisk symbios som är bomull för själen. De inte alldeles direkta och skeva låtarna blir plötsligt relevanta och tydliga när Neko Case får vara med och leka. Och det är en imponerande samling de har snickrat ihop, musikkollektivet från Canada. Med så välrenommerade medlemmar vore det konstigt om utfallet inte blev annat än ett spektakulärt album, där mångsidigheten är styrkan och melodierna bränslet från en aldrig sinande källa. TOGETHER är popperfektion av finaste märke och jag blir förvånad över hur mycket jag saknat dem. Merparten av låtarna bär A C Newmans signatur och hans lite entoniga röstläge passar utmärkt i framförallt a bite out of my head, vars melodistarka vers och gitarrslingor får mig att drömma bort till gräsmattor och kall öl. Dan Bejars folkliga ton är kanske mer direkt på sitt aviga vis - småknepig, men samtidigt helt naturlig i sin utformning. I if you can´t see my mirrors har vi årets hittills bästa powerpop. Den är genialiskt uppbyggd och fint framförd. Den är så perfekt en perfekt poplåt kan bli. Återigen en anthem att inleda våren med. TOGETHER är en genomgående stark skiva och ett ALBUM med stora bokstäver. Den ska höras från första till sista låten. Utan avbrott. Visst fungerar den väl i sina olika delar, men det är helheten som är grejen. Inspelad på sju olika platser ger den en skiftande atmosfär samtidigt som den känns enhetlig och sammanhållen. Ett alldeles bedårande powerpopalbum så här i början av maj.