Gräs och sand vid Stilla havet

WAVVES KING OF THE BEACH

Nathan Williams slog igenom med dunder och brak på 2009 års Wavvves. Genom ett sorl av oväsen och distortion fanns fina popmelodier som kunde skönjas om man bara tog sig förbi den kompakta och dissonanta ljudväggen. Genombrottet var inte väntat och den hype och ryggdunkande som följde kom plötsligt för den då tjugotvååriga slackern från San Diego, Kalifornien. Hans reaktion var som de flesta ungdomars som växt upp med Tv-spel, gräs och alltför mycket fritid. Han gav ena fingret åt sina belackare och det andra åt sina fans. Mycket var spel för galleriet och det var lätt att skratta åt hans onyktra uppträdande. Fortfarande hänger marijuanadoften kvar och trots att han har blivit ett år äldre låter musiken ungdomligt naiv och hemmasnickrad. Den svårgenomträngliga väggen av distortion är nu borta och ersatt av något som faktiskt kan liknas vid en ren studioproduktion. Lite av charmen har därmed gått förlorad och låtarna får nu stå för sig själva. Vilket är både bra och dåligt. Det fungerar alldeles utmärkt i titellåten, där melodin och den ettriga gitarren talar sitt tydliga språk. Men det finns också låtar utan riktning, likt de som kanske på grund av oljudet gick obemärkt förbi på förra skivan, men som nu drar ned betyget några steg. Oftast fungerar skivan alldeles utmärkt, som i sockersöta Phil Spector-aktiga when will you come, där tempot och distreglagen är neddragna och den nakna och fina melodin får tala för sig själv. Drivet i take on the world är smittande och de beach boys doftande ahh-stämmorna kryddar låten till en framtida powerpopklassiker. Tar man bort ett antal låtar blir KING OF THE BEACH ett perfekt album att spela inför utgång där den aggressiva tonen funkar bra ihop med alkoholhaltiga drycker och bäddar för en fantastisk kväll på stan, där efterfesten avslutas med anthemrockaren Mickey Mouse under de tidiga morgontimmarna när solen är på väg upp igen.