Med en stämma inte helt olik en ung Rod Stewart besitter Hamilton Leithauser en röst som har kraft och en övertygelse stark nog att fälla regeringar. THE WALKMEN spelar alltid på rätt strängar trots att de balanserar på kanten mellan det mästerliga och det aparta. Deras låtbyggen kan vid en första genomlyssning verka diffusa och aningen ostrukturerade. Men så är det faktiskt inte. THE WALKMEN vet precis var de ska placera mikrofonen och de vet exakt när det är dags att spela den där gitarren, som genom diverse effektboxar låter så där stor och mjukt diskant på de rätta ställena. De vet att de målar storslagna tavlor och bemästrar rak och effektiv prosa. Men de behöver inte skrika det rakt ut. De vet att de som lyssnar har tid och tålamod, intellekt och ett stort hjärta. Och de vet bättre än att släppa ifrån sig singlar som glöms bort redan innan de går vilse i cyberrymden. De undviker varje hinder och visar vägen genom kryptiska låtbyggen som blir oundvikliga efter några genomlyssningar. Stranded förs fram med varma vindar och framkallar bilder av ett sorgesamt farväl med solnedgången över Atlanten i bakgrunden. Med sin sköra melodi och vackra blås liknar den närmast en fanfar över ett hjärta som blivit vant vid att krossas. Angela surf city ångar självklart fram genom gatorna på Manhattan, där de hyperaktiva trummorna lämnar djupa spår och där frenesin i framförandet är omöjligt att inte bli påverkad av. Om musik skulle vore politik, skulle THE WALKMEN befinna sig på vänsterkanten. Och om musik vore vetenskap, skulle de aldrig ge upp i sökandet efter svaret på de stora frågorna. På LISBON träffar de rätt för det mesta och håller sig kvar däruppe på toppen hela vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar