Den snart 53 år unga slackern från Dayton, Ohio fortsätter oförtröttligt att spela in skiva efter skiva. Hans produktionsförmåga är det ingen som ifrågasätter, utan problemet är snarare att han spelar in för mycket och släpper igenom allt hans hyperaktiva hjärna trollar fram. Det kan inte vara lätt att skriva något nytt och unikt när ens glödande penna ligger bakom mer än tretton hundra låtar! Men ofta lyckas han, Bob. Även om de magiska träffarna inte är lika frekventa som förr är det ändå mer intressant än det mesta. På senaste OUR CUBEHOUSE STILL ROCKS finns det ett antal fenomenala indierock-hits som får hjärtat att rusa. Come on, baby Grace är en raket som för tankarna till Guided by voices bästa stunder. Hans röst har bara blivit bättre genom åren och han bär fram denna låt med pondus och en urkraft få rocksångare besitter. Det är en käftsmäll som går på knock-out redan i första ronden. Den nästan lika självklara track star dundrar igång skivan och visar med sina sköna vändningar att livet inte alls behöver vara tråkigt när man nått medelåldern. Bob verkar ha ganska kul och inspirationen är det definitivt inget fel på. Jag kommer osökt att tänka på ett filmklipp från en gammal Guided By Voices dokumentär, där Bob och hans band köper öl via drive thru och åker hem och sänker dem på garageinfarten under ett parti basket en solig eftermiddag. För mig symboliserar denna scen en vägran att låta åldern stå i vägen för drömmen. Drömmen om ett liv utanför de fastställda ramar vi som individer förväntas att följa. En revolution behöver inte leda till en samhällelig förändring; den kan vara lika kraftfull inne i ditt huvud. För Bob är det nog så och för mig får han gärna hålla på femtio år till. Så länge musiken håller denna höga standard kommer jag att fortsätta vänta på hårda packet från andra sidan Atlanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar