Någonstans mellan ishockey och lönnsirap

BROKEN SOCIAL SCENE FORGIVENESS ROCK RECORD

Det började som ett projekt bakom en fyrakanalsporta mellan de två vännerna Brendan Canning och Kevin Drew 1999. Genom åren har projektet vuxit fram till något som kan liknas vid ett ambulerande cirkussällskap, ständigt sökande efter nya infallsvinklar och sätt att roa sin publik. Det numera nitton personer stora kollektivet har på deras senaste skiva fortsatt att blanda välkända råvaror med recept från en välfylld och kulinarisk kokbok. Den sexton låtar långa resan är fylld av dynamik och alla får ta plats och bidra med sin konstnärliga talang. Det finns något inåtvänt men explosivt i world sick. Den talar till dina trötta mjukdelar och det känns som om man lyssnar till ett helt kompani av dina absoluta favoritartister. Texico bitches är ett underskönt litet verk med finurliga gitarrslingor och kaxigt framförd sång. När all to all tar vid stannar tiden upp för en stund; Lisa Lobsinger har en röst som direkt griper tag och menar allvar mitt ibland mjuka trummaskiner och esoteriska ljudlandskap. På FORGIVNESS ROCK RECORD blandas instrumentala passager med kollageaktig popestetik och det som egentligen förvånar mig mest är hur fan de får ihop det, hur de får det att låta så enhetligt och sammansatt. Den röda tråden är hela tiden i centrum, samtidigt som det pågår underliga saker ute i periferin. Det är lättrökt och välhumlat, vällagrat och samtidigt hungrigt och nyfiket. BROKEN SOCIAL SCENE består av skäggiga män och fagra kvinnor från ett naivt och oskyldigt Canada. Det finns gott om gråa hårstrån, men aldrig förr har väl mognad och vuxenhet låtit så här ungt och nyfiket. Den försiktigt stegrande sentimental X´s pulsar fram med hjälp av Leslie Feist, Amy Milan och Emily Haines väna stämmor. När väl crescendot startar och änglarna står på rad inser jag att detta är bland det bästa jag hört i år och mina försök att beskriva det är fruktlösa och dömda att misslyckas. FORGIVNESS ROCK RECORD måste höras. Om och om igen. Water in hell är början till slutet med sin Pavement-nonchalanta attityd och visar på ett ypperligt sätt vad BROKEN SOCIAL SCENE handlar om. Eller som de själva säger: "we surround ourselves with people we trust, and that´s the way you do it, kids".