Och så var cirkusen tillbaka igen. Barnen står samlade och motvilliga föräldrar betraktar clownerna, lindansarna och akrobaterna som gör sitt yttersta för att tillfredsställa iallafall den yngsta delen av publiken. Spencer Krug gjorde det förra året med Dragonslayer. Han iscensatte det förvridna och det tillsynes omöjliga i sin egna lilla pjäs som kom att bli Sunset Rubdowns högsta peak hittills. Nu, tillsammans med Dan Boeckner, som rättade till vissa linjer med Handsome Furs fina Face Control, har WOLF PARADE på sitt tredje album tagit steget en bit längre. De följer sina egna musikaliska och konstnärliga lagar och vänder ut och in på sin aviga, men oemotståndliga popmusik. Förra skivan, At mount Zoomer, tog tid på sig men mynnade ut till ett tidlöst mästerverk som kanske inte sålde stora upplagor, men som hade stor inverkan på dem som verkligen lyssnade. På EXPO 86 känns penseldragen igen; lindansare balanserar på en skör tråd och akrobater som trotsar tyngdlagen. Skivan är i stort sett inspelad live och det hörs. Det är ibland vingligt och mer frisläppt än tidigare skivor, men den varg paradiska stämpeln är fortfarande intakt och direkt igenkännbar. Spencer Krugs låtar och melodiska rösteskapader vet vi sedan tidigare är mer svårgenomträngliga än Dan Broekners självhäftande popmelodier, men tillsammans bildar de en helhet som behärskar konsten att förvilla, men även att förgylla. Popskivor som inte har låtar under tre minuter brukar jag oftast vara skeptisk till, och när merparten av låtarna klockar in på långt över fem minuter hamnar de oftast inte ens på skivtallriken. Men det är ju ändå WOLF PARADE. Ganska snabbt inser jag att fem minuter kan kännas som två, bara innehållet spretar, retar och förtrollar mina kritiska öron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar