1991

MASSIVE ATTACK kommer från Bristol, England. I denna hamnstad väster om London finns ursprunget till den genre som kom att prägla en stor del av det tidiga nittiotalet. Trip-Hop kallas det. Fråga mig inte varför, fråga mig inte hur. För mig var och är det bara bra musik. Väldigt bra och vacker musik. De må ha varit pionjärer och innovatörer när de utrustade med gamla trummaskiner, analoga syntar och diverse instrument gjorde långsam elektronisk reggaesoul djupt influerad av dåtidens Hip-Hop. De fick oss stanna upp en stund och översköljas av långsamma mjuka toner mitt i den flanelltäckta Grungefeber som rådde världen över. Elektronisk musik kan ofta låta daterad om den har några år på nacken. Den halvsanningen gäller inte BLUE LINES, som trots sina snart tjugo år låter bättre än de flesta av samtidens besläktade skivor. Den programmerade arpeggiobasen i safe from harm får mig att gå konstigt och när jag hör be thankful for what you´ve got vill jag bara hångla med kvinnan jag älskar. Unfinished sympathy låter inte helt olikt något som Pet Shop Boys kunde ha producerat och är skivans centrala spår. Den nådde en trettonde plats på den engelska singellistan samma år. Skivans eklektiska ljudbild med drivna bas - och trumbeats framkallar känslan av sena nätter i en större stad, där människor vandrar mot sina respektive mål med något drömmande i blicken. Avslutande hymn to the big wheel kan vara deras bästa låt vid sidan av protection, som skulle komma några år senare. Med klar stämma sjunger den gamla rastamannen Horace Andy över ett ljudlandskap som nästan kan beskrivas som en eterisk rymdsymfoni. 1991 är ett palindrom. Bara så du vet.