1989

STONE ROSES S/T

Jag var femton år när jag för första gången hörde dem. Min syster hade fått ett 60 minuter långt blandband av en dåvarande pojkvän. Det var fyllt till bredden med tidig britpop. Det var artister som jag vid denna tidpunkt inte hade en aning om eller ens kunde uttala namnet på: The La´s, Mock Turtles, Suede, Lightning Seeds och så STONE ROSES förstås. Så fort jag hörde gitarrplocket i introt var jag fångad. Låten var made of stone och den var något alldeles extra. Och är fortfarande. Innan dess var det bara syntmusik som gällde, men det var i detta ögonblick som världen öppnade sig. Ögonblicket som gjorde mig till den musiktok jag fortfarande är och är stolt över. Man kan säga att STONE ROSES öppnade mina ögon och fick mig förstå vad det egentligen handlade om. Total och ovillkorlig kärlek till popmusik. Jag ska inte uppehålla er med detaljer kring skivan, då de flesta som läser detta vet exakt vad jag pratar om. STONE ROSES officiella debut är en tidlös klassiker. Skivan är så bra att om jag endast får plocka ut en låt, väljer jag ändå alla. Och lika klassisk som musiken är det Jackson Pollock-inspirerade omslaget som John Squire målade och Beppe-hattarna som blev en fluga som hade väldigt lite att göra med det frekventa användandet på stränder runt om i världen. Från I wanna be adored till I am the resurrection? ledsagades vi till toner från gitarr, bas trummor och sång. Ian Browns kaxigt avslagna röst, John Squires effektiva gitarrspel, Manis melodiska bas och Renis enkla trumspel fick en hel generation att vallfärda till Spike Island året därpå. Jag var tolv år och tyckte fortfarande det var kul att bygga kojor högt uppe i träden i skogspartiet bakom vårt hus; totalt ovetandes om vad som hände på andra sidan Engelska kanalen.