DAMIEN JURADO SAINT BARTLETTLåten spelades om och om igen på min och mina vänners stereoapparter. Den var knappast synonym med fest, men hos oss blev den det. Ohio fångade känslan av viljan att komma bort och viljan att fly från vardagen i småstaden som på den tiden kändes fördomsfull och instängd. Ohio fick tiden att stanna upp där en stund och fick oss att luta sig tillbaka och fullständigt strunta i allting annat. En man, hans gitarr och munspel framförde den finaste melodin på denna sida god only knows. Elva år senare heter låten Arkansas. Bitterljuv croonerpop uppbackad av kvarlevorna från tiden innan Bill Haley rockade dygnet runt. Framför en enkel melodi berättar Damien Jurado om saknaden och minnet från staden och kärleken. Det är så enkelt och effektivt och styrs med ett sprött piano och en stor baskagge. Det är bleka färgskalor och man påminns om det förgångna som om man bläddrar i ett gammalt fotoalbum. Den känslan dominerar under skivan och särskilt på spår som rachel & cali och sorgsna beacon hill. Tillsammans med multi-instrumentalisten och låtskrivaren Richard Swift har han spelat in ett album som doftar gammalt och analogt. Det finns en värme i låtarna och produktionen som är omistlig och tilldragande. Med små medel lunkar skivan på och lägger sig som ett stort varmt täcke för frusna själar. Richard Swift kan liknas vid en ung Brian Wilson, med samma egensinne och känsla för arrangemang och instrumentering. Men han tar aldrig över. Detta är Damien Jurados stund, det är hans låtar och hans melankoli. De påminner om brev från svunna tider där berättelserna avlöser varandra. En inblick i en vardag där sorgen ständigt gör sig påmind och där saknaden har blivit en del av vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar