Skört vemod från Fife

STEVE MASON BOYS OUTSIDE

Det finns en scen i filmen High Fidelity som talande visar hur musiknörden och hans gelikar försöker smyga på ny och intressant musik. John Cusack, som skivaffärsinnehavaren Rob, sätter på Three ep´s med The Beta Band och i tystnad avvaktar butiksbesökarnas reaktion. En efter en nickar de instämmande och undrar med försiktig nyfikenhet vad detta är? Vi var några stycken som lyssnade där ett tag; som gillade det akustiskt neopsykadeliska och de lekfulla dagisramsorna. De släppte ett antal skivor som vissa gillade, andra inte. En av huvudaktörerna, Steve Mason, gjorde vad han kunde för att rasera hypen kring deras debutskiva. Han mådde inte så bra. Efter Beta Bands sista skiva som släpptes 2004 gjorde han musik under olika namn ett tag, samtidigt som han åkte in och ut på psykiatriska avdelningar på grund av hans depression. Roligare är då att få höra en skiva som är svårdefinierad, men direkt i sin enkelhet. Och det verkar som om han har hittat tillbaka. Det är ett skört comeback album han har spelat in. Låtarna är skrivna på gitarr, men slutresultatet låter som en slags hybrid mellan det kliniskt industriella och det naket pastorala. Lantlig elektrisk soul eller nåt? Producenten Richard X har gjort ett fint jobb och fått till ett sound som väver in STEVE MASONs vemod i en elektronisk mix där det organiska vid en första genomlyssning lyser med sin frånvaro. Texterna är mörka och naket utlämnande. I bombastiska the letter slåss hans ledsamma stämma med lager av syntar och snyggt mixade gitarrer. Refrängen frigör sig från marken och bär dig upp ovan molnen. Det är så vackert och vemodigt. Men precis sådär på rätt sida av melankolin att det inte gör ont att lyssna, utan snarare blir ett trevligt och hoppfullt sällskap ut ur mörkret. "Could it be that you don´t love me, anymore / I´m ready now, can I come home, to your door". Lost & found har en snuskigt effektiv melodi inte helt olikt tidiga Beta band och titellåten boys outside går på repeat och man väntar oändligt på det förlösande outrot som aldrig kommer. Men precis som i verkligheten finns det ibland inga enkla vägar att ta. Och ibland är verkligheten inte vackrare än så. Och om livet alltid vore enkelt skulle det inte skrivas sådana här låtar. Det blir inte mycket bättre än så här.