Athens, Georgia

Förra årets To Wille fick mig att återigen spela igenom de där gamla skivorna som fått stå orörda alltför länge. Och den fick mig att inse att detta var fräschare, kanske även bättre men precis sådär dammigt på rätt sida av den genre vi idag kallar Americana. Med en kärleksfull och personlig tolkning av Willie Nelsons låtar blev den en av de bättre skivorna som släpptes förra året. Den lät gammal, fast nyduschad, erfaren men med bibehållen nyfikenhet. Nya HERE`S TO TAKING IT EASY känns som en logisk fortsättning; där inramningen är bibehållen och uttrycket snarlikt. Den stora skillnaden är att denna är signerad av Matthew Houck själv, både i framförandet och skapandet. Som låtskrivare är han snart där uppe. Hos hjälten, Willie Nelson. Hans personliga prägel och friktionsfria vandring mellan genrer och begåvning för metaforisk prosa ger mersmak. PHOSPHORESCENTs musik kan närmast beskrivas som ett slags countrydoftande folkindie med en alternativ kryddmix. I en miljö där Stetsonhattar och en rejäl dos patenterad nutida indiepop sammanstrålar i en välljudande bekant miljö. Dessa genrer intervenerar och skapar en skön och naturlig stämning som efter ett antal lyssningar känns både omedelbar och svårgreppbar. Det känns självklart och kontemporärt samtidigt som tillbakablickarna till en svunnen tid skapar en atmosfär där de södra delstaterna och New York finns i bakgrunden. Sida vid sida och förmedlar de en sinnesstämning för småkalla sommarnätter. Matthew Houcks sköra stämma berättar historier från den stora Amerikanska sångboken och jag lyssnar och stampar idogt takten. It´s hard to be humble (when you´re from Alabama) bjuder på Stax-blås och boogierock och jag får hålla hårt i hatten på denna fartfyllda resa som till en början känns ganska komisk, men som växer till sig och blommar upp till något självklart och inspirerande. Skivan växlar mellan stompig indie-country och mer eftertänksamma lugna stunder, där hans tidigare skivor lyser igenom. I mermade parade sjunger han ömsint om dansande nakna kvinnor och slidegitarren är ständigt närvarande. Om To Willie var en kärleksförklaring och en homage till gamla hjältar är denna skiva då han själv hittar hem; där uttrycket inte känns lånat utan ett naturligt steg i en pågående resa som startade med skivan A hundred times or more från 2004. I Neil Young doftande och eftertänksamma Los Angeles kretsar prosan kring framgång vs. misslyckande, där Matthew Houck bittert betraktar framgångens sötma från den andra sidan. "I ain´t came to Los Angeles just to die.. Ah you´re getting a lot of attention now, they´re covering you up with affection now". PHOSPHORESCENT har hittat hem och fått mig att tycka att Americana är roligt igen. Matthew Houck gör något eget i en genre som fått stå i skuggan alltför för länge hos mig. Med en ärlig röst och ett tajt band i ryggen levererar han låtar som husguden Willie Nelson inte skulle ha skämts för. Och om klockan kunde vridas tillbaka några decennier eller om tidsmaskinen varit en realitet hade de båda kämpat om att stå högst upp på prispallen. Men ingen hade egentligen brytt sig. Det är bara massan som alltid måste utse en vinnare.