Jag är barnsligt förtjust i TEENAGE FANCLUB. De har varit med från början och har aldrig gjort mig besviken. De är trogna följeslagare som sällan testar något nytt, men som ständigt förnyar det gamla. Gerry Love, Norman Blake och Raymond McGinley skriver tidlösa poplåtar med hjärta. Det finns fortfarande glöd och låtskrivarglädje i deras vuxna popmusik och de besitter en melodiförmåga de flesta band får leta förgäves efter. Ibland behöver inte popmusik ha en image eller yta. Ibland räcker det med tre skotska män som förlitar sig på hantverket och som inget har att bevisa annat än för sig själva. Och på något sätt känns de plötsligt väldigt angelägna och helt rätt i tiden. De är de kloka och visa farbröderna som alla borde tycka om. Och finns det egentligen något mer rebelliskt än att hålla fast vid gamla rutiner och ignorera tidsenliga trender? När Gerry Love sjunger är det okej för vuxna män att gråta. Hans lena stämma kan få vilken cyniker som helst att blekna. Teenage Fanclub har den förmågan att frammana något sorgset men ändå hoppfullt. De målar vackra klassiska tavlor där penseldragen betyder något på vägen till slutprodukten; där hjärtat bakom målningen skiner igenom och där trovärdigheten inte kan ifrågasättas. Få band har den inverkan på mig. Teenage Fanclub är ett av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar