1988

Jag var tio år och hade aldrig hört talas om SONIC YOUTH. I min värld var love gun med Kiss världens bästa låt och det trodde jag alla tyckte. Varje fredag i småskolan fick vi ta med oss och spela upp varsin favoritlåt på musiktimmen som avslutade dagen. Musikläraren Ninni kändes lite obekväm när jag satte igång låten, men hon höll det för sig själv. Hon sa något i stil med - Ja, det här är ju sådan där rokk n råll. Vems tur är det nu? Hon fattade ju ingenting. Men jag lät henne hållas. Samtidigt på andra sidan Atlanten hade SONIC YOUTH släppt sin sjätte skiva, DAYDREAM NATION. Det som är värt att sägas om denna har redan sagts. Många hyllmeter är skrivna och det finns säkerligen avhandlingar som behandlar dess storhet och påverkan på den alternativa musikhistorien. Den är en av få rockskivor som valts ut av Library of Congress att bevaras i National Recording Registry. I min värld är detta ett litet underground-mästerverk som bara blir bättre med åren. SONIC YOUTH hade hållit på ett tag när skivan släpptes och merparten av bandmedlemmarna var en bit över trettio. De hade spelat sin avant-garde noise-poppunk sedan 1981 och var ganska varma i kläderna när teen age riot sparkade igång skivan. Kim Gordons halvvakna röst väcker Thurston Moore, som med sin naturligt ungdomliga coolhet sjunger "teenage riot in a public station / gonna fight and tear it up in a hypernation for you". Snabba sylvassa gitarrer och med New York i bakgrunden vet man att detta är något speciellt, något alldeles extra. När silver rocket tar vid, sitter kaffet i vrångstrupen och halvvägs in i låten går världen under. På den vägen fortsätter det. LSD hymnen eric´s trip låter otäck och oroväckande, men smeker trumhinnan och får en tänka konstiga tankar. Efter nästan trettio år som band är de fortfarande intressanta och nyskapande; de gamla ungdomarna från New York City.