1987

DEF LEPPARD HYSTERIA

Det fanns en tid då det tuffaste och coolaste man kunde lyssna på var soundtracket till filmen Top Gun. Vi var många, både unga och gamla som mer än gärna ville dansa tryckare till Berlins take my breath away. Och till Kenny Loggins danger zone kunde vi fantisera att våra BMX-cyklar var stridsflygplan som vi säkert och fartfyllt navigerade på smala stigar runtom det lilla samhället. Jag såg filmen flera gånger på VHS och Kelly McGillis, som spelade den kvinnliga huvudrollen, var den vackraste kvinnan jag hade sett. Soundtracket var även populärt bland samhällets mopedgäng och i deras värld var mopeden det närmsta man kom ett stridflygplan som F-14 Tomcat. Men sent den sommaren släpptes en skiva som kanske ännu mer kom att prägla och ge avtryck på dåtidens ungdom i Sveriges näst minsta kommun. Från Sheffield, England kom DEF LEPPARD. De hade 1983 släppt mega-succén Pyromania och väntan på en uppföljare hade snart varat i fyra år. Det fanns vissa förklaringar till den långa väntan - diverse producenter byttes ut och Rick Allens bilolycka som gjorde att han miste sin vänstra arm. På sensommaren släpptes till slut HYSTERIA. Få skivor har sålt lika mycket och haft så många singlar på topplistan som just den. Produktionen var gigantisk och ytan välpolerad. Den så kallade hårda rocken hade blivit var mans sak och på väg att konkurrera ut allting annat i radio och tv. Iallafall kändes det så. Alla, från HiFi-entusiaster, pudelrockare, unga mopedligister och småbarnsföräldrar lyssande på Def Leppard. Detta var en tid då den hårda rocken blev mainstream och inte längre var föremål för diverse debatter kring rockmusikens depraverande inverkan på samtidens ungdom. 1987 kunde det knappast bli tuffare än det andra spåret, rocket. Med åska och cockpitmonolog i introt kändes släktskapet med Top Gun högst påtagligt och traktens ungdomar behövde inte längre slita ut tonhuvudet på sina föräldrars videoapparater för att lyssna på bombastisk hård rock. Och hade Allsång på Skansen inte hade haft Bosse Larsson som programledare hade den anthemiska rökaren animal ljudit långt ut i Stockholms skärgård. Det coola intro-riffet till pour some sugar on me, fungerade tillsammans med världens största virveltrumma och den kletiga refrängen, som en logisk fortsättning till musiken från filmen vi alla höll varmt om hjärtat. I en oskyldig tid då avsaknad av referensramar och mognad hos en nioårig grabb var HYSTERIA den tuffaste och den mest behagliga verklighetsflykt man kunde lyssna på. Den lät lika bra som mjölk och nybakade bullar smakade.