WOODS AT ECHO LAKE
Jeremy Earl driver den uppmärksammade etiketten Woodsist. Han är boss, målar omslag och han har sitt band, WOODS. Som i en slags terapeutisk sandlåda spelar de naivistisk och storögd popmusik. Någonstans mellan Musse pigg, Neil Young och heliumballonger hittar vi Jeremy Earl. Hans säregna röst är huvudaktör i musikens framtoning och med hjälp av effekter skapas en kuslig och fin ljudbild som tillsammans med det strikt analoga avger värme och bjuder upp till dans. Han har även producerat och mixat skivan. Förstås. Trots en på sina ställen obegriplig produktion lyser de starka låtarna och det genuina hantverket igenom. Varför göra det lätt för sig när man kan låta lyssnaren få kämpa lite? De blandar improviserade partier med linjära popramar. Instrumentationen är dynamisk och låter skönt instängd. Det är hemmagjort och låter precis så som de själva vill ha det. I grund och botten handlar det om dammig folkpop med inslag av psykadeliska tongångar. Och har man inget problem med den smurfiga falsetten bjuder AT ECHO LAKE på elva självklara låtar som hämtat sin näring från det bästa sextio - och sjuttiotalet hade att erbjuda. I suffering season är det rak och klassisk pop som för tankarna till ett soligt Kalifornien fyrtio år tillbaka i tiden. Och i inledande blood dries darker samsas surfgitarrer med torra trummor och en svängig dammig akustik gitarr. Det är genomgående lekfullt och intressant och bakom den snåriga dynamiken gömmer sig en skiva fylld med självhäftande melodier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar