ÅRET 2011

A A BONDY BELIEVERS

P J HARVEY LET ENGLAND SHAKE

BON IVER S/T

BOAT DRESS LIKE YOUR IDOLS

DESTROYER KAPUTT

THE WAR ON DRUGS SLAVE AMBIENT

JOHN MAUS WE MUST BECOME THE PITILESS CENSORS OF OURSELVES

JAMES BLAKE S/T

WORLD UNITE LUCIFER YOUTH FOUNDATION GO TELL FIRE TO

THE MOUNTAIN

HANDSOME FURS SOUND CAPITOL

Årets bubblare

REAL ESTATE DAYS

MY MORNING JACKET CIRCUITAL

YOUTH LAGOON THE YEAR OF HIBERNATION

FEIST METALS

STEPHEN MALKMUS AND THE JICKS MIRROR TRAFFIC

och

THE FIELD LOOPING STATE OF MIND

MOON DUO MAZES

WILCO THE WHOLE LOVE

ATLAS SOUND PARALLAX

SMITH WESTERNS DYE IT BLONDE

och

KURT VILE SMOKE RING FOR MY HALO såklart!

Årets denna-hade-jag-allt-glömt-bort-hur-jävla-bra-den-är-skiva !

Årets upptäckt!

THE SOUND OF SIAM

LEFTFIELD LUK THUNG, JAZZ MALAM IN THAILAND 1964.1975

ÅRETS SKIVOR 2010

BROKEN SOCIAL SCENE FORGIVENESS ROCK RECORD

DEERHUNTER HALCYON DIGEST

BEACH HOUSE TEEN DREAM

FOUR TET THERE IS LOVE IN YOU

ROBYN BODY TALK

ARIEL PINK´S HAUNTED GRAFFITI BEFORE TODAY

TAME IMPALA INNERSPEAKER

NO AGE EVERYTHING IN BETWEEN

TWIN SHADOW FORGET

TITUS ANDRONICUS THE MONITOR

låtar från året som gått

MUSIK FÖR VISSA DEL 5

22222222222222200000000000000001111111111111111111000000000000

thirteen hundred and counting...

Den snart 53 år unga slackern från Dayton, Ohio fortsätter oförtröttligt att spela in skiva efter skiva. Hans produktionsförmåga är det ingen som ifrågasätter, utan problemet är snarare att han spelar in för mycket och släpper igenom allt hans hyperaktiva hjärna trollar fram. Det kan inte vara lätt att skriva något nytt och unikt när ens glödande penna ligger bakom mer än tretton hundra låtar! Men ofta lyckas han, Bob. Även om de magiska träffarna inte är lika frekventa som förr är det ändå mer intressant än det mesta. På senaste OUR CUBEHOUSE STILL ROCKS finns det ett antal fenomenala indierock-hits som får hjärtat att rusa. Come on, baby Grace är en raket som för tankarna till Guided by voices bästa stunder. Hans röst har bara blivit bättre genom åren och han bär fram denna låt med pondus och en urkraft få rocksångare besitter. Det är en käftsmäll som går på knock-out redan i första ronden. Den nästan lika självklara track star dundrar igång skivan och visar med sina sköna vändningar att livet inte alls behöver vara tråkigt när man nått medelåldern. Bob verkar ha ganska kul och inspirationen är det definitivt inget fel på. Jag kommer osökt att tänka på ett filmklipp från en gammal Guided By Voices dokumentär, där Bob och hans band köper öl via drive thru och åker hem och sänker dem på garageinfarten under ett parti basket en solig eftermiddag. För mig symboliserar denna scen en vägran att låta åldern stå i vägen för drömmen. Drömmen om ett liv utanför de fastställda ramar vi som individer förväntas att följa. En revolution behöver inte leda till en samhällelig förändring; den kan vara lika kraftfull inne i ditt huvud. För Bob är det nog så och för mig får han gärna hålla på femtio år till. Så länge musiken håller denna höga standard kommer jag att fortsätta vänta på hårda packet från andra sidan Atlanten.

Norrländskt svårmod

BEAR QUARTET MONTY PYTHON

Det är stort att efter så lång tid fortfarande hitta nya vägar och gräva fram melodier ur stock och sten. Det måste vara en härlig känsla att efter arton år vakna upp och känna att man trots gråa hårstrån och några nytillkomna kilon över midjan fortfarande ha orken att bry sig när klimatet runtomkring präglas av girighet och egoism. Men det är väl just det som gör att Alkberg och Co. slår an strängen och bedriver sin egna lilla revolution där ute i periferin. På MONTY PYTHON är det tvära kast mellan smattrande hängpukor och febrig skönhet. Långfingret är ständigt vertikalt och foten sparkar undan det konventionella och det tillrättalagda. Deras typ sextonde skiva är en logisk fortsättning på förra årets 89 och en hållplats på en resa som började med Ny våg 2002. Det hände något på 00-talet med farbröderna från norr. I takt med att musiken som spelades i radio i stort sett var kliniskt ren och mer eller mindre bestod av binära koder, gick de helt sonika åt andra hållet. Och där trivs de och har nog inga planer på att ändra riktning. Precis så som jag vill ha dem.

Höst i Göteborg

MUSIK FÖR VISSA DEL 4

PRESS PLAY!

Någonstans mellan ishockey och lönnsirap

BROKEN SOCIAL SCENE FORGIVENESS ROCK RECORD

Det började som ett projekt bakom en fyrakanalsporta mellan de två vännerna Brendan Canning och Kevin Drew 1999. Genom åren har projektet vuxit fram till något som kan liknas vid ett ambulerande cirkussällskap, ständigt sökande efter nya infallsvinklar och sätt att roa sin publik. Det numera nitton personer stora kollektivet har på deras senaste skiva fortsatt att blanda välkända råvaror med recept från en välfylld och kulinarisk kokbok. Den sexton låtar långa resan är fylld av dynamik och alla får ta plats och bidra med sin konstnärliga talang. Det finns något inåtvänt men explosivt i world sick. Den talar till dina trötta mjukdelar och det känns som om man lyssnar till ett helt kompani av dina absoluta favoritartister. Texico bitches är ett underskönt litet verk med finurliga gitarrslingor och kaxigt framförd sång. När all to all tar vid stannar tiden upp för en stund; Lisa Lobsinger har en röst som direkt griper tag och menar allvar mitt ibland mjuka trummaskiner och esoteriska ljudlandskap. På FORGIVNESS ROCK RECORD blandas instrumentala passager med kollageaktig popestetik och det som egentligen förvånar mig mest är hur fan de får ihop det, hur de får det att låta så enhetligt och sammansatt. Den röda tråden är hela tiden i centrum, samtidigt som det pågår underliga saker ute i periferin. Det är lättrökt och välhumlat, vällagrat och samtidigt hungrigt och nyfiket. BROKEN SOCIAL SCENE består av skäggiga män och fagra kvinnor från ett naivt och oskyldigt Canada. Det finns gott om gråa hårstrån, men aldrig förr har väl mognad och vuxenhet låtit så här ungt och nyfiket. Den försiktigt stegrande sentimental X´s pulsar fram med hjälp av Leslie Feist, Amy Milan och Emily Haines väna stämmor. När väl crescendot startar och änglarna står på rad inser jag att detta är bland det bästa jag hört i år och mina försök att beskriva det är fruktlösa och dömda att misslyckas. FORGIVNESS ROCK RECORD måste höras. Om och om igen. Water in hell är början till slutet med sin Pavement-nonchalanta attityd och visar på ett ypperligt sätt vad BROKEN SOCIAL SCENE handlar om. Eller som de själva säger: "we surround ourselves with people we trust, and that´s the way you do it, kids".

1992

Det var en tid för ganska länge sedan då det mesta som strömmade ut ur mina högtalare hade Evan Dandos underskrift. Han sjöng om stora böghjärtan, knarkpolare och sjukhus. Enligt mig var de flesta av låtarna hits och det rådde ingen större tvivel om att vi hade att göra med en de mest intressanta låtskrivarna på andra sidan Atlanten. Låtarna var nästan löjligt enkla i strukturen och de var effektiva och vuxet naiva. Som alla stora låtskrivare hade han en närmast oöverträfflig melodikänsla och var en mästare på koncis och träffsäker prosa. Och snygg var han ju också, Evan. 1992 var Lemonheads som bäst och skulle vara det några år till, innan själva rock n roll livet tog överhanden och andra ting blev viktigare än att skriva låtar. Likt sin stora förebild Gram Parsons, hade Evan Dando en förkärlek till alkohol och vad som kan utvinnas ur vallmoväxten. Många år senare överraskas jag med vilken kraft IT`S A SHAME ABOUT RAY fortfarande besitter. Det är med en nostalgisk känsla jag sitter där framför stereon och höjer volymen tills grannen slår knytnävarna i väggen. Precis som om tiden stått stilla hittar de elektriska impulserna den rätta vägen tillbaka till frontallobens associationsareor och det känns precis lika bra som det gjorde då. Rockin stroll, med sina rappa ackordbyten sätter tonen som förstärks ytterligare av efterföljande confetti. Själva titellåten är ett mindre mästerverk, där Evan klarsynt sjunger "I´ve never been too good with names, but I remember faces". Låt efter låt glider förbi och högstanivån är imponerande rakt igenom hela skivan. Avslutande Mrs.Robinson, skriven av Paul Simon, blev en mindre hit och tyvärr totalt sönderspelad i radio och TV. Den är en av de få låtar han konsekvent vägrar spela inför publik än idag. När jag lyssnar på Lemonheads flyttas jag bakåt i tiden till en alldeles speciell festival någonstans i de mörka småländska skogarna. Det var party dygnet runt och bakfyllefebern var ännu inte uppfunnen.

Det där vi kallar känsla

Med en stämma inte helt olik en ung Rod Stewart besitter Hamilton Leithauser en röst som har kraft och en övertygelse stark nog att fälla regeringar. THE WALKMEN spelar alltid på rätt strängar trots att de balanserar på kanten mellan det mästerliga och det aparta. Deras låtbyggen kan vid en första genomlyssning verka diffusa och aningen ostrukturerade. Men så är det faktiskt inte. THE WALKMEN vet precis var de ska placera mikrofonen och de vet exakt när det är dags att spela den där gitarren, som genom diverse effektboxar låter så där stor och mjukt diskant på de rätta ställena. De vet att de målar storslagna tavlor och bemästrar rak och effektiv prosa. Men de behöver inte skrika det rakt ut. De vet att de som lyssnar har tid och tålamod, intellekt och ett stort hjärta. Och de vet bättre än att släppa ifrån sig singlar som glöms bort redan innan de går vilse i cyberrymden. De undviker varje hinder och visar vägen genom kryptiska låtbyggen som blir oundvikliga efter några genomlyssningar. Stranded förs fram med varma vindar och framkallar bilder av ett sorgesamt farväl med solnedgången över Atlanten i bakgrunden. Med sin sköra melodi och vackra blås liknar den närmast en fanfar över ett hjärta som blivit vant vid att krossas. Angela surf city ångar självklart fram genom gatorna på Manhattan, där de hyperaktiva trummorna lämnar djupa spår och där frenesin i framförandet är omöjligt att inte bli påverkad av. Om musik skulle vore politik, skulle THE WALKMEN befinna sig på vänsterkanten. Och om musik vore vetenskap, skulle de aldrig ge upp i sökandet efter svaret på de stora frågorna. På LISBON träffar de rätt för det mesta och håller sig kvar däruppe på toppen hela vägen hem.

På jakt efter den tid som flytt

BLACK MOUNTAIN WILDERNESS HEART

WILDERNESS HEART

får mig att tänka på ett årtionde jag var för liten för att komma ihåg. Den får mig att tänka på skägg och lapptäcken. Moonboots och TV-kannor, apelsinjuice-grogg och miniskidor. Den får mig att tänka på väggtelefoner och Volvo 240. Den får mig att tänka på hur enkelt, eller svårt det måste ha varit utan mobiltelefoner och alltför många TV-kanaler. Men framförallt får den mig att tänka på rockmusik; som den lät innan ettor och nollor fick för mycket att säga till om. Och innan pudelrocken förstörde allt vad den stod för. Fråga mig inte varför, men den får mig att tänka på solidaritet och en tid då vi faktiskt brydde oss om varandra. Den får mig däremot inte att tänka på ett kommande val som jag mer och mer funderar på att ta avstånd ifrån.

Omgiven av mörker

DANGER MOUSE & SPARKLEHORSE DARK NIGHT OF THE SOUL

Precis som titeln antyder är detta en mörk skiva. På flera sätt. Minnet av Mark Linkous självmord smärtar fortfarande och vännen Vic Chestnuts lika tragiska handling gör att denna skiva för alltid kommer att omges av mörker. Hans insats på grim augury blir nästan för jobbig att lyssna på samtidigt som den är en påminnelse om vilket jävla år detta har varit! Denna död, denna tragiska och onödiga död. Så jag kryper ner under täcket, sluter mina ögon och översköljs av den dunkla atmosfären. Det är en imponerande samling låtar Brian Joseph Burton aka DANGER MOUSE och Mark Linkous har skrivit och producerat. Wayne Coyne, Iggy Pop och Nina Persson för att nämna några lånar ut sina röster. Och de lyckas fånga känslan och göra låtarna till sina egna. Det är personligt och innerligt. Jason Lytles gästinhopp bakom mikrofonen låter inte helt olikt skivan han spelade in förra året och Gruff Rhys från Super Furry Animals framstår mer och mer som en av det tjugoförsta århundradets mest mångsidiga och intressanta musiker. Och de två låtarna där David Lynch pratsjunger förflyttar oss rakt in i hans filmer. Det är samma suggestiva ton och känsla som vaggar oss till ro i takt till brusig apparatur och dammiga pianon. DARK NIGHT OF THE SOUL är inte årets mest upplyftande skiva, men den är nödvändig. Dels för det mörka och det vackra, men också som en påminnelse om hur skört livet verkligen är.

1991

MASSIVE ATTACK kommer från Bristol, England. I denna hamnstad väster om London finns ursprunget till den genre som kom att prägla en stor del av det tidiga nittiotalet. Trip-Hop kallas det. Fråga mig inte varför, fråga mig inte hur. För mig var och är det bara bra musik. Väldigt bra och vacker musik. De må ha varit pionjärer och innovatörer när de utrustade med gamla trummaskiner, analoga syntar och diverse instrument gjorde långsam elektronisk reggaesoul djupt influerad av dåtidens Hip-Hop. De fick oss stanna upp en stund och översköljas av långsamma mjuka toner mitt i den flanelltäckta Grungefeber som rådde världen över. Elektronisk musik kan ofta låta daterad om den har några år på nacken. Den halvsanningen gäller inte BLUE LINES, som trots sina snart tjugo år låter bättre än de flesta av samtidens besläktade skivor. Den programmerade arpeggiobasen i safe from harm får mig att gå konstigt och när jag hör be thankful for what you´ve got vill jag bara hångla med kvinnan jag älskar. Unfinished sympathy låter inte helt olikt något som Pet Shop Boys kunde ha producerat och är skivans centrala spår. Den nådde en trettonde plats på den engelska singellistan samma år. Skivans eklektiska ljudbild med drivna bas - och trumbeats framkallar känslan av sena nätter i en större stad, där människor vandrar mot sina respektive mål med något drömmande i blicken. Avslutande hymn to the big wheel kan vara deras bästa låt vid sidan av protection, som skulle komma några år senare. Med klar stämma sjunger den gamla rastamannen Horace Andy över ett ljudlandskap som nästan kan beskrivas som en eterisk rymdsymfoni. 1991 är ett palindrom. Bara så du vet.

Portland, Oregon

MENOMENA MINES

För väldigt länge sedan bodde jag ihop med en vän i en liten stad långt ner på Sveriges östra kustsida. Vi höll oss rätt mycket för oss själva och roade oss med att skriva och spela in musik, brygga eget vin och att kolla på Twin Peaks. Det var på den tiden Grandaddy var som bäst och ingen ifrågasatte deras musikaliska referenser. De lät lite galna, fast fullständigt övertygande. Men de var ändå ganska fantasilösa i jämförelse med skivan som jag och min vän precis hade upptäckt; Home´s XIV. Den var precis så avig och skruvad vi själva inte vågade eller hade fantasi nog att vara. Schizofren, men ändå logisk på något sätt. Fylld med galna infall, fast utan att tappa tråden eller melodierna. Ofta var en låt egentligen fyra eller fem låtar ihopklistrade med det finaste av klister du kan tänka dig. Jag kan inte släppa tanken på XIV när jag lyssnar på MINES. Beröringspunkterna är många och jag kan tänka mig att det är samma icke-konforma tankar som ger fingret åt de stackars människorna som fastnat någonstans där i mitten. Skivan är inte för dem. MENOMENA tar inga lätta vältrafikerade vägar till lyssnarens öra. Varför skulle de det? De är ett band som står fast vid sina övertygelser och just därför aldrig kommer att ligga högt på några listor. MINES, med sina snirkliga låtbyggen och arrangemang innehåller inte lika många galna infall som klassiska XIV. Istället bär den med sig nästan sakrala skapelser och en helhetskänsla som verkligen kategoriserar ett album som måste tagit tid och stor tankeverksamhet att spela in. MINES är stor som en katedral och fylld med detaljer som alla är lika viktiga i utformningen av musiken. När jag lyssnar på den tänker jag inte på låtar per definition, utan på något mer. Låtarna är delar av en helhet, precis som de små detaljerna i varje låt. Detta skapar en stämning som är vacker, suggestiv, fantasifull och nästan kusligt genomtänkt. I vissa låtar känns det lika berusat och avslappnat som hos just Home, men där galenskapen tyglas av en struktur och en strikt demokrati på tre. I låtar som killemal och tithe går tankarna till Coldplays svulstiga antempop. Fast där Chris Martin och hans kollegor ofta blir för vackra för sitt eget bästa, klarar MENOMENA av konsten att balansera på den sköra tråden mellan galenskap och genialitet. Man sitter där och väntar på nästa lilla detalj som gör att piloerektionen reser sig en bit till. Och på den vägen fortsätter det.

Gräs och sand vid Stilla havet

WAVVES KING OF THE BEACH

Nathan Williams slog igenom med dunder och brak på 2009 års Wavvves. Genom ett sorl av oväsen och distortion fanns fina popmelodier som kunde skönjas om man bara tog sig förbi den kompakta och dissonanta ljudväggen. Genombrottet var inte väntat och den hype och ryggdunkande som följde kom plötsligt för den då tjugotvååriga slackern från San Diego, Kalifornien. Hans reaktion var som de flesta ungdomars som växt upp med Tv-spel, gräs och alltför mycket fritid. Han gav ena fingret åt sina belackare och det andra åt sina fans. Mycket var spel för galleriet och det var lätt att skratta åt hans onyktra uppträdande. Fortfarande hänger marijuanadoften kvar och trots att han har blivit ett år äldre låter musiken ungdomligt naiv och hemmasnickrad. Den svårgenomträngliga väggen av distortion är nu borta och ersatt av något som faktiskt kan liknas vid en ren studioproduktion. Lite av charmen har därmed gått förlorad och låtarna får nu stå för sig själva. Vilket är både bra och dåligt. Det fungerar alldeles utmärkt i titellåten, där melodin och den ettriga gitarren talar sitt tydliga språk. Men det finns också låtar utan riktning, likt de som kanske på grund av oljudet gick obemärkt förbi på förra skivan, men som nu drar ned betyget några steg. Oftast fungerar skivan alldeles utmärkt, som i sockersöta Phil Spector-aktiga when will you come, där tempot och distreglagen är neddragna och den nakna och fina melodin får tala för sig själv. Drivet i take on the world är smittande och de beach boys doftande ahh-stämmorna kryddar låten till en framtida powerpopklassiker. Tar man bort ett antal låtar blir KING OF THE BEACH ett perfekt album att spela inför utgång där den aggressiva tonen funkar bra ihop med alkoholhaltiga drycker och bäddar för en fantastisk kväll på stan, där efterfesten avslutas med anthemrockaren Mickey Mouse under de tidiga morgontimmarna när solen är på väg upp igen.

In space no one can hear you scream

TAME IMPALA INNERSPEAKER

Vi är inte direkt bortskämda med bra indierock-band från Australien. Det finns och har funnits ett par stycken, men då de flesta lever i exil glömmer vi oftast bort att de kommer från denna massiva kontinent. Inxs var ju stora ett tag, men förutom att lägra läckra fotomodeller var de inte mer än ett idéfattigt U2 utan låtar. TAME IMPALA kommer från Perth och spelar psykadelisk rock. Det låter ungefär som brittisk shoegaze från tidigt nittiotal och The Beatles efter 1966. Bas och trummor följs åt i ett symbiotiskt samspel tillsammans med färgglada gitarrskalor. I tanken glider vi fyrtio år bakåt i tiden och hörselcentrum tänker analogt och gamla rullbandare. Men det finns även något futuristiskt över dem. De blickar mot de högre atmosfärerna och svävar högt över trädtopparna. Sången kunde ha varit inspelad på USS Enterprice och det meditativt repetetiva som griper tag i en gör att associationerna blir många. Ofta svänger det lika lekfullt och självklart som hos nutida postprogg-band som svenska Dungen. Men melodin är alltid i centrum. Riffen avlöser varandra men det blir aldrig ansträngt eller bajsnödigt. De håller sig på rätt sida och tar hellre ett steg tillbaka än att lägga i en högre växel. I lömska expectation luras vi in i en statisk värld som vidgar sig och öppnas upp till ett stort och spektakulärt landskap. En euforisk refräng och mullrande gitarrer som sprider solsken över ett torrt ökenlandskap. Efterföljande the bold arrow of time låter som I want you på nedåttjack. TAME IMPALA är en tonsatt walkabout där den imaginära vätskebristen synliggör hägringar du inte trodde var möjliga.

1990

Det var året då muren mellan öst och väst blev fragmenterad till souvenir-föremål, där tegelstenar och daterat murbruk gick att köpa för dyra pengar. Världen kunde för ett ögonblick andas ut inför det potentiella hotet om ett tredje världskrig. Det dansades och dracks lager och gamla fiender kramades så det stod härliga till. Samtidigt lyssnade slöa musikkonsumenter på M C Hammer medan jag spelade landhockey under rasterna i mellanstadiet. UNCLE TUPELO bildades under det sena åttiotalet av vännerna Jay Farrar och Jeff Tweedy i den lilla staden Belleville, Illinois. Inspirerade av gammal country, tidig folkmusik och punk bryggde de sitt eget moonshiner som kom att bli ett begrepp som vi känner som No Depression. Deras debut anses av många som den första alt-country skivan och titeln används än idag av folk som tycker Americana låter lite väl imperialistiskt eller bara kanske vill vara förmer än andra. Skivan växlar mellan dammiga och karga sömndruckna kontexter och den lilla människans kamp mot inre och yttre demoner står i fokus. De skrev ofta om arbetarna i sin egen stad och ilskan mot orättvisan kanaliserades i punkexplosioner i låtar som graveyard shift. Den avslagna och urdruckna sanningen i life worth livin´ återger en tanke inte helt olik vår egen när hoppet känns urlakat och avlägset. "It seems that everybody wants what someone else has, there´s sorrow enough for all, just go in any bar and ask, with a beer in each hand and a smile in between, all around is a world grown mean". UNCLE TUPELO skapade inte bara fantastisk musik och begreppsliggjorde en ny genre. Utan dem hade vi inte fällt en tår till Son Volts gravallvar eller fått hjärtat att rusa till Jeff Tweedys genreöverskridande Wilco. UNCLE TUPELO är källan; ursprunget till något som blev så mycket mer än ett begrepp. Bandet som fick band som Jayhawks, Whiskeytown och många fler att formas och träda fram i rampljuset. 1990 var inte bara ett omvälvande år på det politiska planet, utan en start på något som vi fortfarande inte, eller kommer att se slutet på. 1990 var året då en musikgenre fick ett namn och en ny publik.

Madchester till Athens, Georgia

MUSIK FÖR VISSA DEL 3

Tryck här för dans!

När gamla hjältar försöker

The Sophtware slump satte tonen för 00-talet och dess regisör, Jason Lytle, lyftes fram som space-proggrockens frälsare, då han plockade fram gamla syntar och skapade grandiosa ljudlandskap och skrev vaggvisor om dysfunktionella robotar. Grandaddy fick inte det riktiga lyft de borde fått, utan var en angelägenhet för de som orkade gräva lite, och inte bara förlitade sig på vad radion hade att erbjuda. Efter The Sophtware slump blev det några skivor till, men ingen var bättre. Mitt exemplar är slitet och bookleten är naggad i kanterna. Den spelades mest hela tiden, med eller utan sällskap av knasiga trumpeter. ADMIRAL RADLEY doftar Grandaddy, men doften hänger inte kvar lika länge som förr. Det är därmed inte sagt att detta är dåligt på något sätt, det är bara svårt att överglänsa ett av 00-talets bästa band; trots att huvudpersonen är med och drar i trådarna. Grandaddys storhet låg i melodierna, men lika mycket i arrangemangen och produktionen. Känslan av att man har hört det förut är ständigt närvarande när jag lyssnar på I HEART CALIFORNIA och förväntningarna är väl egentligen för höga. Min relation till Jason Lytle var ohälsosam och än idag rycker det i mina satelitöron när jag får nys om något nytt signerat hans namn. ADMIRAL RADLEY består förutom honom av den taktfaste björnen Burtch från Grandaddy och kompisar från bandet Earlimart. Aaron Espinoza sjunger och har skrivit ett flertal låtar som fungerar väl vid sidan av Lytles. Men det är ofrånkomligt att inte höra vem som sköter reglagen. Musiken bär hans distinkta signum och även om det inte är det bästa han har gjort, är det iallafall trevligt att vara tillbaka i hans sällskap igen. Men det är inte oumbärligt, som det var under förra årtiondet.

Pojke möter flicka...

BEST COAST CRAZY FOR YOU

Jag har lyssnat mycket detta. Och ofrånkomligen leder tankarna mig till en västkust-duo med förkärlek för sextiotalsdoftande popharmonier. She & Him, med Zoey Deschanel bakom mikrofonen, är i sina bästa stunder där uppe bland sina referenser. Hennes blåögda röst talar till hjärtat och genialiske M Ward på diverse strängar är troligen 00-talets bästa gitarrist. BEST COAST är en trio med starka band till ovan nämnda årtionde, men där She & Him låter detta faktum styra rakt igenom, plockar BEST COAST även fram sina gamla kassettband med C-86 pop. Naiviteten i texterna förenar dem båda, men musikaliskt finns det få likheter förutom känslan av gamla vinylskivor. Bethany Cosentino och Co. låter modernare, ruffigare och är mer konsekventa i sitt sound. Gitarrer och enkla trummor bakom den reverbförstärkta rösten skapar stor konst i det lilla formatet. Enkelt och effektivt, självhäftande och ofta genialiskt. Ibland dyker det upp små popskivor som vänder ut och in på vardagen och får mig att sjunga med tills solen går ner. CRAZY FOR YOU får inte missas och kommer att spelas även när temperaturen kryper under noll grader.

San Francisco, California

THE FRESH & ONLYS GREY EYED GIRLS

Det är alltid julafton när skivbolaget Woodsist släpper nya skivor. Detta är inte speciellt nytt utan över ett år gammalt, men fräscht för mig och hårda runda paket är alltid välkomna. THE FRESH & ONLYS spelar bohemisk garagepop av det finare slaget och de känner sig inte en dag äldre än årtiondet de önskade de var uppvuxna under. Med Nuggets-boxar och sena The Beatles som främsta inspirationskällor skapar de en hotfull ljudbild som sparkar undan benen på nutida kontemporära rivaler som värdesätter det digitala framför det primala. Från hjärtat häver de ur sig låtar som skaver och river upp sår som är svårläkta och ger spår som är mer än ärrbildningar och svårtolkade minnen. Låtarna är straffar som placeras rakt upp i krysset och de serverar en direkt och uppdaterad version av The Electric Prunes anno 1967. En jagad trummis framför ett skenanade lokomotiv och en iskall tenor med megafonen framför munnen. Hetsa massan, hetsa massan! är budskapet som är informellt, men högst aktuellt och får mig att ögonblickligen spetsa öronen till det mörka och det hotfulla i stämningen i lysande invisable forces. Den för tankarna till Tarantinos bästa stunder och är komplett med surfgitarrer och allt. Men i låten är vågorna några meter för höga och solen har för länge sedan slutat skina och ersatts av mörker. The delusion of man låter som blommor i håret på en knarkig efterfest med resterna av ett avsomnat girlpop-band jag inte nämner här. Det är melodiskt och mordiskt på en och samma gång. Gott så.