WOODEN SHJIPS DOS
Jag har aldrig varit något jättestort fan av the Doors. De hade sina poänger och några låtar som gick att dansa till, men kändes mest som en ursäkt för att ta sinnesvidgande droger och skriva nonsenspoesi. Han var säkert en intressant man, Jim Morrison, i nyktert tillstånd. Men då han för det mesta simmande på botten i en whiskeyflaska, stod på huvudet eller vandrade uttorkad omkring i öknen hög på peyote var det få som såg den sidan hos honom. WOODEN SHJIPS gillar gräs och de gillar nog the Doors och det mesta som föddes ur den psykadeliska eran i mitten av sextiotalet. De låter lite som the Doors, men med den stora skillnaden att de inte ser droger som en nödvändighet utan som en extra krydda i ett tillstånd som inte har bråttom eller är på väg någonstans. De är mer som Velvet Underground och skapar långa monotona låtar i vad som skulle kunna beskrivas som drone rock.. Alltså inget för de som väntar på den stora finalen i globen av årets melodifestival, utan något för de som faktiskt klarar sig utan Rix FM De gillar att tända sin blunt och jamma i replokalen. Egentligen är nog inte skillnaden så stor, men WOODEN SHJIPS gör inte anspråk på att vara Rimbaud eller Baudelaire. De spelar musik för att det är roligt, inte för att vinna Polar Music Price.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar