1981 och en skiva som faktiskt inte är bra

Raiders of the lost ark är om jag bara får nämna en, min absoluta favoritfilm alla kategorier. Jag skulle kunna skriva flertalet sidor om dess storhet men tanken är att musik för vissa ska fokusera på musik och ganska lite på annat. Annat, som också är roligt får helt enkelt förpassas till periferin för att emellanåt ges lite mer utrymme. Som i detta fall. 1981 började MTV sända musikvideos dygnet runt och försoffade en hel generation. Video killed the radiostar med The Buggles blev den första videon att officiellt visas på kanalen den 1 Augusti. Det var året då både Ronald Reagan och Påven Johannes Paulus II utsattes för attentat men överlevde. Det var året man fick handla på systembolaget på fredagen för att kunna dricka på lördagen. Det var året då TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS släppte deras fjärde skiva HARD PROMISES. M O R Rock blir inte mycket bättre än the Waiting. I kings road är det trucker-kepsen på med foten stadigt på gaspedalen, Bud Lite och BBQ. Iiiha! Men där tar det slut. Visst, jag gillar gunget och känslan i letting you go och försöker tycka om a thing about you men den når inte riktigt ända fram. HARD PROMISES är tråkig och tillrättalagd. Produktionen är radioanpassad och musiken jobbar ansträngt på utan riktig känsla och meningsfullhet. Med autopiloten inställd på 30+, hus, villa och hund är det inte konstigt att min fars exemplar är mint condition. Den har ju för fan knappt lämnat konvolutet! Så tråkig är den. Den låter som en artist som är trygg i sin roll. Där trygghet har ersatt nyfikenheten och orsaken till varför man började skriva låtar från allra första början. Ge mig Tom Petty and The Heartbreakers, Damn the Torpedos eller de senare klassikerna. Där snackar vi M O R som håller ett helt album.