Party in the Garden State

ALEX BLEEKER & THE FREAKS S/T

Tänk er Bonnie "Prince" Billy uppbackad av Crazy Horse. Tänk er Neil Youngs suveräna Everybody knows this is nowhere inspelad på en gammal kassettporta. Och föreställ er ett gäng vänner som spelar hellre än bra men med attityd och hjärtat på det rätta stället. Låt dina trötta öron långsamt kapitulera in i en drömsk tillvaro bland rök och spritångor, där fumliga fingrar missar en och annan ton. Men det är ingen som klagar eller ens höjer ögonbrynen. Låt den tanken hänga kvar ett tag och föreställ dig sedan en samling människor sent på någon efterfest. Där de sista flaskorna är urdruckna och cigarettfimpar, som likt små konstverk, tornar upp sig i sedan länge överfulla askkoppar. Och mitt i allt detta kommer en ung skäggig amerikan från New Jersey, som stärkt av alkohol fått mod att framföra sina låtar. Unisont börjar en efter en plocka upp instrument och med gehör lätt omtöcknat av alkohol och brist på sömn, tar de sig igenom låt efter låt. Det spontant och ganska taffligt. Det är ostrukturerat men man kan ändå lugnt och stilla följa den röda tråden i de 28 minuter den skäggige amerikanen spelar sina låtar. Alex Bleeker spelar till vardags bas i Way out West aktuella och 2009 års bästa Real Estate. Och visst är tongångarna bekanta. Det är så långt från estetrock man kan komma. Det kommer aldrig att spelas på Rix FM. Men sen när är antalet roteringar på reklamfinansierad radio ett mått på kvalitét?

1983

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA SECRET MESSAGES

1983 hade Jeff Lynne redan uppnått mer än vad de flesta Birminghambor någonsin kommer att uppnå. Och mer skulle det bli; producentjobb åt Beatles, Roy Orbison, Brian Wilson och Tom Petty. Han var även en av gubbarna i ambulerande Traveling Wilburys. Om inte det är ett mått på hans storhet, utnämnde Washington Post honom 2008 till den fjärde bäste producenten genom tiderna. Men redan 1983 hade han en imponerande karriär bakom sig. Som tonåring under sextiotalet bildade han The Idle Race. De släppte två skivor som fått kultstatus men karriären tog aldrig riktigt fart. Inte förrän han gick med i The Move, med kompisen Ron Wood, började saker och ting hända. Bandet hade flera singlar högt upp på listorna och var i skiftet sextio till sjuttiotal ett av englands mest populära band. Men de slog aldrig igenom i USA. Om det var därför de beslutade sig för att ändra riktning eller om den tidens musikaliska klimat styrde dem kan jag inte svara på, men The Move mynnade ut i ett nytt projekt, Electric Light Orchestra, vars debut klättrade till plats trettiotvå på engelska albumlistan. Kommande skivor blev stora framgångar och de lyckades erövra landet i väst. Produktiv som få gick Jeff Lynne 1983 in i studion för att spela in E.L.O´s elfte album, SECRET MESSAGES. Från början var det tänkt att bli ett dubbelalbum men skivbolaget satte käppar i hjulet och menade att det skulle bli för kostsamt. Skivan decimerades från dubbel till ett enkel album och hamnade på topp 5 på englands-listan. Trots monsterhiten rock n roll is king blev inte SECRET MESSAGES det hitalbum den var tänkt att bli. Den dalade snabbt på listan och diverse strul inom bandet gjorde att gnistan försvann och den sista refrängen närmade sig. E.L.O var/är symfonisk popmusik kört genom ett filter där kompressorerna går på högvarv och de gateade trummorna signifikerar musiken som de flesta någon gång har dansat till. De tidstypiska syntarna och lager av stämmor i de smittsamt melodiska låtarna går att spåra till nutida namn som Cut Copy för att nämna ett och soundet kan skönjas i de gamla favoriterna Grandaddys symfoniska indieproggrock. Titellåten är fenomenal. Mjuk som bomull rusar den förbi och virveltrumman piskar dig till dans. Höfterna svänger till four little diamonds, som är buggvänlig och svängig gubbrock som placeras i bilmusik-facket och fungerar fortfarande som en ursäkt för att trampa lite hårdare på gaspedalen. Rock n roll is king är för mig ribbstolar och stationsträning, då min käre far hade den som puls och motivationshöjare under det sena åttiotalet för oss energiska knattar i en gymnastiksal i Hestra. Om Chuck Berry hade varit ung och vit på åttiotalet hade han låtit så här. Ta en titt i era föräldrars dammiga vinylbackar och jag lovar att ni hittar någon skiva med ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA. Damma av den, sätt ner nålen och njut av musik som faktisk inte låter daterad överhuvudtaget.

Berkeley, California

Phil Spectors Wall Of Sound möter Doo-wop körer i ett molnigt San Francisco cirka 1953. I Excuses tar THE MORNING BENDERS popmusikens mest förekommande tema och bakar in den bland stråkar, körensemble och stora golvpukor. Det är bitterljuvt och väldigt bra. BIG ECHO är kortbyxor, seglarskor, button-down skjorta och wayfarers i år igen. Den är Grizzly Bear utan matematik, den är västkust istället för östkust. Den är mousserande vin, vindruvor och kex på Skansen Kronan. Men den är lika mycket nymalda kaffebönor och en pocket i bakfickan. Chris Chu och hans band är på väg någonstans. Med detta album förblir de inte bara något lokalt fenomen, utan en del av omvärlden. Hand me downs pumpar fram i sin enkelhet med de mest självklara ackordföljderna sedan Beulah återupplevde sextiotalet på samma plats för tio år sedan. Stitches skrapar obehagligt under ytan medan pleasure sighs vaggar dig till ro. De mörka molnen tätnar till en början omkring mason jar för att klarna upp till en suggestiv vaggvisa för hemmapappor med sömnproblem. BIG ECHO är ett trevligt soundtrack till en inrutad vardag. Den bjuder på överraskningar, men som de mest självklara vardagliga rutiner flyter den också på utan att lämna något större avtryck.

Alex Chilton 1950-2010

En efter en trillar de av pin mina gamla hjältar. Efter vad som tros vara en hjärtinfarkt gick Alex Chilton bort idag. Han sjöng in The Letter med The Box Tops ´67 och skrev odödlig powerpop i legendariska Big Star och släppte sedan ett antal solo-skivor. Hans inflytande över en hel generation musiker och band är omfattande. Utan Alex Chilton inget R.E.M, Replacements, Posies, Matthew Sweet, Lemonheads osv...

http://www.youtube.com/watch?v=BNKSs1J38EA&feature=related

Nord och Syd

TITUS ANDRONICUS THE MONITOR

Från Glen Rock, New Jersey kommer en kvintett vid namn Titus Andronicus. Bandets tydliga frontgestalt och kuf heter Patrick Stickles. Han bär upp ett skägg inte helt olikt Usama Bin Ladens. Det är inte ett vackert skägg, men på något sätt är detta hårbeklädda anlete en nödvändighet. För att gå in i sin roll som trovärdig berättare måste det också se ut som om man var en del av det. Usama Bin Ladens skägg bars för cirka etthundraförtio år sedan av en viss Abraham Lincoln. Förenta Staternas sextonde president. Efter ett citat av denna man sprakar det plötsligt till i mina högtalare. "I never wanted to change the world but I´m looking for a new New New Jersey / Cause tramps like us, baby we were born to die" är fin prosa och en homage till Bruce Springsteen i inledande a more perfect union. Tänk er en korsning mellan Joe Strummer, en ung och fortfarande arg Conor Oberst på någon pub med halva Dublin skrålandes i bakgrunden. Tänk er bredbent punk-rock i positiv bemärkelse. Det är urkraft och sing-a-longs hela vägen från New Jersey till Boston. Blanda det grundligt i en mixer med såväl irländska folktoner och avslagen lager och vi får den mest intensiva lyssningen sedan Josh Pearsons mässande i Lift to Experiences sorgligt förbisedda The Texas Jerusalem Crossroads från 2002. Men det är en annan historia. THE MONITOR är ett konceptalbum om det Amerikanska inbördeskriget. Där berättelserna drar oss ner i den bistra jordmånen och låter oss smaka på dammet från dåtidens slagfält. Skivan är även en metafor för ungdomen och dess alla lukter, smaker och lockelser. I a pot in which to piss möter Libertines ett riff-glatt the Hold Steady i en enda lång arkeologisk utgrävning bland dammiga pianon och blås från inbördeskrigets sista dagar. Det enda egentliga negativa med skivan är att den vill för mycket. Det finns liksom ingen tid att hämta andan. Men jag sitter kvar med volymen högt uppskruvad och fortsätter lyssna. Den är helt enkelt för bra för att ignorera. Du vet aldrig vad som gömmer sig bakom hörnet eller i nästkommande låt. Detta är den roligaste historielektionen på väldigt, väldigt länge. Eller det beror på hur du tolkar skivan.

"I am the most miserable man living. If what I feel were equally distributed to the whole human family, there will not be one cheerful place on earth"

Peyote eller LSD, någon?

WOODEN SHJIPS DOS

Jag har aldrig varit något jättestort fan av the Doors. De hade sina poänger och några låtar som gick att dansa till, men kändes mest som en ursäkt för att ta sinnesvidgande droger och skriva nonsenspoesi. Han var säkert en intressant man, Jim Morrison, i nyktert tillstånd. Men då han för det mesta simmande på botten i en whiskeyflaska, stod på huvudet eller vandrade uttorkad omkring i öknen hög på peyote var det få som såg den sidan hos honom. WOODEN SHJIPS gillar gräs och de gillar nog the Doors och det mesta som föddes ur den psykadeliska eran i mitten av sextiotalet. De låter lite som the Doors, men med den stora skillnaden att de inte ser droger som en nödvändighet utan som en extra krydda i ett tillstånd som inte har bråttom eller är på väg någonstans. De är mer som Velvet Underground och skapar långa monotona låtar i vad som skulle kunna beskrivas som drone rock.. Alltså inget för de som väntar på den stora finalen i globen av årets melodifestival, utan något för de som faktiskt klarar sig utan Rix FM De gillar att tända sin blunt och jamma i replokalen. Egentligen är nog inte skillnaden så stor, men WOODEN SHJIPS gör inte anspråk på att vara Rimbaud eller Baudelaire. De spelar musik för att det är roligt, inte för att vinna Polar Music Price.

1982

DEPECHE MODE A BROKEN FRAME

När jag började högstadiet var vi ett gäng finniga snorvalpar mitt i puberteten som hade en datagrupp. Jag kommer ej ihåg vad vi kallade oss men vi hade iallafall olika handles. Mitt var Fazer, kommer ihåg att Tobias hette Felon och Jonas kallade sig Opus Omega eller något liknande som vi då tyckte lät jäkligt grymt. Vi använde Noisetracker på vår Amiga 500 och lyssnade på syntpop. Detta var tidigt nittiotal, många år efter 1982, men musiken vi lyssnade på hade sin början i det tidiga åttiotalet. Vi älskade Pet Shop Boys, Erasure, Front 242, Nitzer Ebb och kanske mest av allt, DEPECHE MODE. Med den märkliga kombinationen flanellskjorta och rakat kring öronen var vi de coolaste katterna i Sveriges näst minsta kommun. Vi hade inte en aning om vad som var rätt eller fel, så vi skapade vår egna lilla värld. Detta var ju trots allt innan man började läsa engelsk musikpress och några år innan man bläddrade förstrött i modetidingar på pressbyrån i väntan på bussen hem. Så valet av frisyr och flanellskjorta är inte svår att förstå i den lantliga kontext som vi faktisk befann oss i. 1982 och hade Vincent Clarke lämnat DEPECHE MODE och startat Yazoo med Alison Moyet. Martin Gore fick axla rollen som ensam låtskrivare. Efter succén med Speak & Spell, som nådde topp 10 på Englandslistan förväntades ett album i klass med föregångaren. Skivan sålde visserligen guld i hemlandet och tog sig hyfsat högt upp på albumlistan i Sverige men anses av många, däribland Martin Gore, som deras sämsta skiva. Jag tycker att den har en hel del guldkorn som än idag låter bra och jag ler nostalgiskt när dessa spelas hemma på kammaren. Lättsmälta see you fungerade bättre när jag var tretton år, men har än idag en viss charm som är svår att motstå. Instrumentala nothing to fear var även den en favorit i vårt gäng, då våra röster och egon var svårt sargade av puberteten att vi helt enkelt inte hade mod nog att sjunga. Suggestiva shouldn´t have done that är effektiv i sin enkelhet och låter helt fantastik i mina öron. Detsamma gäller the sun and the rainfall, som har en fantastisk syntslinga och melodi som dagens elektropoppare borde lyssna mer på. Som album sett var A BROKEN FRAME en parentes i DEPECHE MODES långa och framgångsrika karriär. Men den hade och har fortfarande sina stunder trots allt. För ett gäng snorvalpar i Sveriges näst minsta kommun betydde den allt.

Eskapism

SUNSET RUBDOWN DRAGONSLAYER

Det säger ganska mycket om hur många bra skivor som produceras när man får använda det första kvartalet av ett nytt år för att upptäcka det man inte hann med från året innan. Har man jobb (jag är föräldraledig men det är ett heltidsjobb. OK!), snart äkta fru och barn, inser man ganska snart att tiden som man minns den inte längre är något evigt. Vad än Martin Heidegger sa om tid sätts det på sin spets i detta sammanhang. Men den är likväl omöjlig att påverka. Vissa är bättre än andra på att utnyttja den medan somliga inte ens verkar beröras av den. Spencer Krug är en upptagen man. När Wolf Parade har semester sadlar han på SUNSET RUBDOWN. Att kalla det semester vore ett falsifarium då DRAGONSLAYER knappast är en avslappnad utflykt undan stress och förpliktelser, utan ett inferno av galna infall och lager på lager av gitarrslingor, klockspel och stressad lyrik. Den gör lyssnaren snarare andfådd och perplex av intryck vid första anblick än att vara angenäm och lätttillgänglig. Det är stora ideér utan tanke på vad som är rätt och fel, där reglerna inte verkar finnas och där han vågar ta det lilla extra steget. Slutresultatet är en stor färgpalett med de klaraste färgskalor du någonsin sett. Den är dramatisk och teatralisk; angriper från alla håll och kanter och sätter dig på prov. Men den belönar också sin lyssnare med stor underhållning och njutning. Det är inte svårt att tycka om DRAGONSLAYER. Stor, avig popmusik som påminner en hel del om Wolf Parades At mount zoomer. Men den tar ut svängarna mer och vågar använda fler verktyg. Spencer Krug har skapat sitt egna universum som han kan styra precis som han vill, utan att någon kommer med pekpinnar och tillrättavisar. Fantasins makt är stor. Rösten låter som om den ska spricka närsomhelst. Den är vek men har en övertygelse som är naken, ärlig och trollbinder dig från första ton. Ibland låter det faktisk lite som The Ark, fast utan latex och Ola Salo. Inget ont om Ola, men ibland blir det bara för mycket yta utan innehåll. DRAGONSLAYER har mycket innehåll. Därför tar den tid på sig. Paper laces har något sagoaktigt över sig. En visa överfylld med ord och innehåll nog för att få den största cyniker att blekna. I efterföljande You go on ahead är desperationen påtaglig och instrumentationen än mer att det borde blir pannkaka av hela kalaset, men det räddas av en klockren melodi lika självklar som morgonkaffet. Detta är en skiva som klamrar sig fast och kräver uppmärksamhet. Egentligen borde den kanske spenderat mer tid på vänstra hjärnhalvan där logiska ackordföljder och enklare val hade underlättat initiationen. Men vem orkar bry sig om det så länge det är bra. Vissa är helt enkelt bättre på att utnyttja tiden än andra. Frågan är bara vad som blir lidande?

SPARKLEHORSE

Det fanns alltid något skört över Mark Linkous persona. Framförallt hördes det i hans musik. Små kryptiska låtbyggen som balanserade på en tunn tråd, där kanske inte orden gav sken av den underliggande melankolin utan den fanns i själva inramningen. Det vemodiga och bräckliga genomsyrade alla hans produktioner och jag fullkomligt älskade det, och gör det fortfarande. Det är med en stor klump i halsen jag sitter och skriver detta, med den lekfullt vackra VIVADIXIESUBMARINETRANSMISSIONPLOT i bakgrunden. Där allt från bebispianon och radioapparater samsas i en perfekt harmoni signerad av honom själv. När den släpptes ´95 hade jag aldrig hört något liknande och den blev i mångt och mycket den referens kommande artisters album jämfördes med. Alla hans skivor präglades av denna D.I.Y -anda och alla håller hög klass. Men den här första har ändå en speciell plats hos mig och kommer alltid på något sätt vara mallen mina egna låtbyggen försöker efterlikna. Om ni inte har VIVADIXIESUBMARINETRANSMISSIONPLOT (smaka bara på titeln), köp den! Streama den inte, eller ladda inte ner den. Visa Mark Linkous den respekten. Lova mig det.

R.I.P

Mark Linkous 1962-2010

http://www.youtube.com/watch?v=C7rOKhmnw44

Glädjen i att kollektivt lyssna på musik

BEACH HOUSE TEEN DREAM

BEACH HOUSE har fått mig att tycka att kollektiv svettning bland trehundra personer på ett slutsålt Pustervik är kul igen. Jag har under en tid varit ganska negativt inställd till konserter och har inte riktigt kunna slappna av och njuta när jag väl är där. Har hellre stannat hemma med hörlurarna på och ett glas Laphroaig i handen istället. Vid stereon blir du inte besviken. Men det var innan och nu är nu. Tisdagens konsert var bra på alla sätt; till och med överväldigande. De startade med walk in the park och avslutade med take care. Ord är överflödiga. Det inte finns nog med dem för att beskriva känslan och det hypnotiska i dessa låtar. Och de låter om än bättre live; större, kraftfullare och mer organiska. Musiken formligen kryper under skinnet, påverkar synapser i hjärnan och får dig över på sin sida utan större ansträngning. Det har sagts sagts förut men ordet hypnagogisk är en perfekt beskrivning av känslan i TEEN DREAM. I gråsonen mellan dröm och verklighet verkar alla sinnen i ultrarapid och där fungerar Victoria Legrands röst som ett instrument. Ett kraftfullt instrument. Den djupa rösten skapar inte bara atmosfär utan får dig även att tro att det är dig hon sjunger om. Alex Scallys slidespel på hans Fender Stratocoster skapar närmast en filmisk inramning till Beach Houses drömpop. Musiken de framför är instämmande vemodig, som ryckt ur en tonårings dagbok som avslöjar en bitterljuv känsla av kaos. Men den inger även hopp och värme. TEEN DREAM är en skiva för alla. Jag kan med handen på hjärtat säga att min framlidna farmor skulle tyckt om den. Men trots de stora musikaliska gesterna finns ändå den där speciella känslan kvar. Känslan som vänder sig till just dig. Det är nog det som gör den så bra. Det är en crossover-skiva som faktiskt fungerar. Bra skivor skapas av artister som i grund och botten föredrar att hänga i replokalen. Inte hos dem som pluggar estetprogrammet och läser noter (Visst, några esteter har säkert spelat in bra skivor). Bra musik kommer från band som vågar lita på sitt hjärta och håller sig till sin tanke och inte låter sig påverkas. Inte från de som startar sin karriär i kön till audition för Idol och låter sig förnedras inför miljoner. Bra musik återfinns hos band som skriver och spelar in den själva. Som hos BEACH HOUSE.

1981 och en skiva som faktiskt inte är bra

Raiders of the lost ark är om jag bara får nämna en, min absoluta favoritfilm alla kategorier. Jag skulle kunna skriva flertalet sidor om dess storhet men tanken är att musik för vissa ska fokusera på musik och ganska lite på annat. Annat, som också är roligt får helt enkelt förpassas till periferin för att emellanåt ges lite mer utrymme. Som i detta fall. 1981 började MTV sända musikvideos dygnet runt och försoffade en hel generation. Video killed the radiostar med The Buggles blev den första videon att officiellt visas på kanalen den 1 Augusti. Det var året då både Ronald Reagan och Påven Johannes Paulus II utsattes för attentat men överlevde. Det var året man fick handla på systembolaget på fredagen för att kunna dricka på lördagen. Det var året då TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS släppte deras fjärde skiva HARD PROMISES. M O R Rock blir inte mycket bättre än the Waiting. I kings road är det trucker-kepsen på med foten stadigt på gaspedalen, Bud Lite och BBQ. Iiiha! Men där tar det slut. Visst, jag gillar gunget och känslan i letting you go och försöker tycka om a thing about you men den når inte riktigt ända fram. HARD PROMISES är tråkig och tillrättalagd. Produktionen är radioanpassad och musiken jobbar ansträngt på utan riktig känsla och meningsfullhet. Med autopiloten inställd på 30+, hus, villa och hund är det inte konstigt att min fars exemplar är mint condition. Den har ju för fan knappt lämnat konvolutet! Så tråkig är den. Den låter som en artist som är trygg i sin roll. Där trygghet har ersatt nyfikenheten och orsaken till varför man började skriva låtar från allra första början. Ge mig Tom Petty and The Heartbreakers, Damn the Torpedos eller de senare klassikerna. Där snackar vi M O R som håller ett helt album.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge..

Äntligen! Jag vet inte hur länge jag har väntat på att denna skulle upphöra vara exklusiv för det Brittiska öriket. Äntligen får vi andra också fysiskt hålla en av 00-talets bästa powerpop-plattor i handen. Jag har u och g att tacka för denna syrliga karamell. Den har följt mig till och från i två års tid och den har liksom aldrig helt släppt taget. Som bonus eller plåster på såren får vi som handlar vax dessutom fyra outgivna låtar. När jag hör PETE & THE PIRATES vill jag ge mig ut att springa. Springa fort som fan. Springa tills benen inte bär mig mer och slutligen falla ned på marken fullkomligt utmattad. Men bara i tanken förstås. Jag cyklar hellre. LITTLE DEATH är uppkäftig och sorgsen på en och samma gång. Ett album som förtjänar att höras med reglagen högt uppdragna. Ja, vi borde tvångsmata alla med den. Jag lovar att världen skulle bli en bättre plats då. Hjärnan skriker mer, mer och mer så fort ill love tonar ut och man känner sig genast hemmastadd i powerpopens underbara värld. Fina Knots, med sitt furiösa driv bakom en sylvass gitarrslinga, ger mig tårar i ögonen. Jag vill höra den om och om igen. Mr. understanding är en smäll rakt i ansiktet. Från noll till hundra på direkten. En låt vi kommer att dansa till igen om femton år; då en begynnande ålderdom kan behöva en vitamininjektion som denna för att känna sig ung igen.

"I fear my heart will stop, just as I reach the top , I don´t wanna drop, my head´s in knots, erase myself I´m free to hit the rocks"