
Det är mycket Neil Young nu. Dagarna till ända rullar musiken på och minnena översköljer mig om och om igen. Det är typiskt honom att vänta tills pensionsåldern innan han offentliggör sin heliga gral, Archives. Av ren tjurskallighet och aversion mot CD-formatet har han låtit oss vänta. Jag tillhör en av dem som har turen att avnjuta denna skatt på blu-ray. Tack vare en fantastisk och givmild blivande fru, får nu andra band och artister hålla sig i bakgrunden ett par dagar. Och som medlem i HIFI-sällskapet måste jag säga att det låter fantastiskt! Sluter man ögonen är det nästan som om han sitter där i ditt vardagsrum och håller en personlig konsert bara för dig. Det som verkligen slår mig när jag för femte gången i rad spelar luftgitarr och sjunger med i down by the river är hur jäkla enkel och genial den är. Neil Youngs och Danny Whittens gitarrer får tiden att stanna och aldrig har tio minuter passerat så fort. Men det är bara en låt av många. ARCHIVES VOl.1 innehåller 128 st( plus ett antal gömda spår). Och det glädjer en popskadad far att se sin dotter entusiastiskt klappa händer till låtar jag varmt håller om hjärtat. Boxen håller ett fast grepp om mig och jag vill verkligen inte sluta lyssna. Det förvånar mig att jag fortfarande kommer ihåg varje textrad och ackordbyte. Det har funnits mycket annat de sista åren som varit intressantare att lyssna på, men nu är det dags för Neil Young igen efter år i dvala. Förtrollningen bryts bara när tonerna tystnar och under några skräckfyllda sekunder undrar jag oroligt vart Tova har tagit vägen? Men hon sitter där på golvet. Lika barnsligt lycklig som mig själv.
3 kommentarer:
Skulle skriva härligt härligt bara:) lite avundsjuk på den där boxen och att höra Down by the river med superhifiljud låter fantastiskt:)
Fett. Vill osso ha den!
Skicka en kommentar