1985

Nuförtiden ser han ut som en tomte med stort skägg och alldeles för långt hår. Men då, 1985 var han en snygg yngling från nordöstra England. Paddy McAloon skrev fin prosa och sjöng med värme på STEVE MCQUEEN. Det var PREFAB SPROUTs andra skiva och Psychocandys (1985 års bästa. Men det vet ju alla redan.) antagonist. De har samma bistra melankoliska stämning, men den stora skillnaden är att PREFAB SPROUT var ett välkammat popband och Bröderna Reid var långhåriga misfits i trasiga jeans som mer än gärna skapade feedbackorgier i replokalen i Glasgow, Skottland. Första låten, faron young är en stomp-poppig countrypastish som har en underbar refräng med banjo. Det borde inte fungera ihop med den tidstypiska åttiotals-produktionen, men det gör det. Det skulle ju vara så då. Om man tänker bort det kliniskt rena och lyssnar på låtarna uppenbarar sig en skiva fylld med berättelser som är mångfascetterade och faktiskt har något att säga. Skivans första halva innehåller förstaklassig snygg pop för de som gillar musik som fått en omgång i tvättmaskinen. Efter halva skivan blir det för skinande och otäckt rent. Då är det skönt att man har skivan på CD. Press next please! De låtar som sticker ut gör det på grund av skickligt hantverk och känsla för ord och melodi. Det är pop för vuxna eller för dem som föredrar välstrukna skjortor. Den beskriver känslor och drömmar i en trist småstad. Där folk med tvivelaktig klädsel orerar om oviktiga saker. 1985 var året Bob Geldof och Midge Ure anordnade Live Aid och Bruce Springsteen spräckte grunden på ett fullsatt Ullevi. STEVE MCQUEEN figurerar någonstans där emellan. På sitt egna lilla vis.