1984

THE REPLACEMENTS LET IT BE

1984 är året då Ingmar Stenmark fortfarande står högst upp på prispallen, apple introducerar sin första mac, diggi-loo-diggi-ley är en landsplåga och året då ryssen var över på vår sida. En regnig oktoberdag i Minneanapolis släpper THE REPLACEMENTS sin fjärde skiva, LET IT BE. De var Rock n Roll! De hade kvinnorna, drogerna och låtarna. De var ökända för sina spelningar som ofta var utom kontroll, men de hade också den där glimten i ögat och fickorna fulla av förbaskat bra musik. Därför var de lätta att förlåta. Till en början. Analogt med the velvet underground sålde de få skivor, men fick en hel generation kids att vilja spela i band. Men att förvalta detta visade sig vara svårt. Leadgitarristen Bob Stinson dog relaterat till mångårigt alkohol - och drogmissbruk. Brodern, den unge och snygge flickfavoriten Tommy Stinsson hamnade senare i guns and roses och trumslagaren Chris Mars började måla tavlor. De levde drömmen och kom ut trasiga och förändrade på andra sidan. Paul Westerberg fick smaka på berömmelsen och skapade något ännu större. LET IT BE innehåller spår av bandets lite stökigare tidiga år där punkiga we´re comin´out låter lite som millencollin anno ´95. Skivans mer "vanliga" rocklåtar som I will dare, ger oss en tidig inblick i Paul Westerbergs framtida solokarriär. Men det som gör skivan så bra är framförallt unsatisfied. För mig är den LET IT BE. Med hjärtat på kragen skriker Paul Westerberg ur sig sin klagan med hela sitt känsloregister. Och om något är "äkta", så är det det här. "look me in the eye and tell me that

I´m satisfied". Det är magiskt bra. Och vackra pianobaserade androgynous är om möjligt ännu bättre. Men så fick han ju hångla med Winona Ryder också. Som så många andra rockers over there.