Cambridge, Massachusetts

GALAXIE 500 ON FIRE

Uttalat meditativ musik är sällan intressant. Jag låg inte alltför länge sedan på en massagebänk och fick ackupunktur. Och för att hjälpa till med avslappningen spelades det något new age-plonkigt. Det ska tydligen underlätta för att komma till ro. Men jag vet inte. Kitaromusik är väl helt enkelt inte min grej. Jag lyssnar hellre på Galaxie 500 om jag vill varva ner. Under åren kring skiftet mellan åttio och nittiotalet spelade de in tre skivor. ON FIRE är den andra och kanske den bästa. Drömsk prematur indiepop med blicken riktad mot tåspetsarna. Gitarr, bas, trummor och sång. Musiken de skapade med dessa få medel är stor, stämningsfylld och fylld av bilder. Man dras in i en värld som är lite som när man blickar ut genom rutan från baksätet i en bil och ser landskap och städer passeras förbi. Man betraktar på håll och dagdrömmer om att man var någon helt annanstans. Både i kropp och tanke. Galaxie 500 var en blandning av shoegaze-drone-drömpop och mörk rock från sent 60-tal. Dean Warehams röst och sätt att sjunga var speciellt. Kanske inte något för alla. Musiken är enkelt uppbyggd och framförd av tre hängivna universitetsstudenter. Styrkan ligger i att göra det bästa av det man har. Och finns visionen och passionen där, övervinns alla hinder. Det blir liksom mer känsla om det är ärligt. Då gör det inte något att det är lite enkelt spelat. Snarare tvärtom. ON FIRE är albumet för oss som har svårt att gå att lägga oss på kvällen. För oss som inte riktigt kommer till ro. Denna skiva är nästan som att sova. Ett fungerande substitut de kvällar man vill vara trött men trots mjölk och kex ändå inte lyckats somna.