Haledon, New Jersey

THE FEELIES CRAZY RYTHMS

På något sätt känns det känns som om jag har blivit nekad i dörren. Att jag har blivit utesluten från något hemligt sällskap. Jag tog för givet att jag hade koll på det mesta inom den indie-musikaliska vetenskapen. Men vad fel jag hade. Varför har ingen spelat det här för mig tidigare? CRAZY RYTHMS är trettio år ung minimalistisk indie-rock med sinne för melodier i den snäva bemärkelsen. Det är nu polletten trillar ner och man förstår varför omslaget till Weezers blå skiva är så klassiskt. Det var ju här det började! Föregångaren till nutida experimentella och nytänkande band som The Dodos och grymma Japandroids. Detta är källan! Duellerande gitarrer, återhållsamhet, smart trumspel och sång där det behövs väver ihop denna skiva till en helhet som du inte vill vara utan. Precis som titlen antyder börjar the boy with the perpetual nervousness väldigt, väldigt försiktigt. Den blommar upp till något organiskt statiskt tillstånd där kroppen står och rycker i takt till den underfundiga melodin. Forces of work kommer smygande med en febrig känsla som spricker upp i ett hånflin mot er som väntade er något tråkigt och simpelt. Original love svänger uppkäftigt på höfterna med båda händer hårt knutna och Lennon/McCartneys everybody´s got something to hide (exept for me and my monkey) gör de till sin egen genom att dra upp den några extra varv och passar på att ta en rundtur i slagverksfabriken. Lekfullt och tufft på samma gång. THE FEELIES låter som The Modern Lovers på fest med Joy Divison med en överförfriskad Lou Reed vid mikrofonen. En stor del av musiken utgörs av långa instrumentala partier där stämningen sakta byggs upp för att sedan omkastas till något helt disparat. Ibland känns det som om de inte kan bestämma sig för vem eller när de ska börja sjunga. CRAZY RYTHMS är oförutsägbar. Efter tionde lyssningen blir man fortfarande överraskad när den plötsliga vändningen kommer. Den förtrollar mig varje gång. Den är närgången, rakt på sak och självklar. Men svår att hålla isär. Om det är därför man fortsätter lyssna, det vet jag inte. Men den har fått mig att stanna kvar.