Magiska svampar och Jazztobak

Jag gillar band som släpper på tyglarna. Som skriver sina egna regler och fullständigt ignorerar normen för hur musik ska låta. Jag gillar band som ena stunden får en att hänföras av något vackert för att i nästa stund få mig att tänka vad i helvete?! Med en historik som roadies åt Flaming Lips lär väl inte den progressiva psykadeliska popen förvåna. Och det faktum att sångaren är brorson till Rockens egen Joe Labero, Wayne Coyne, förvånar egentligen inte heller när man hör musiken. Äpplet faller inte långt från trädet är med detta verk högst påtagligt; både metaforiskt, biologiskt och musikaliskt. Ett uttryck inte helt olik förebilderna från Oklahoma City, men med regelboken samlandes damm i något bortglömt hörn någonstans fullkomligt exploderar THE BIRTH i högtalarna. Proppfylld med variation av hög och låg densitet där testosteronstinna gitarrer blandas med sköra pianon på en utflykt in i dimman. En hel del olaglig substans har nog metaboliserats i dessa fyra unga mäns kroppar under inspelningen av denna skiva. New Heat blomstrar ögonblickligen upp och tar dig genom ett kaleidoskop med något likt Electric Light Orchestra med ett psykadeliskt discofilter i bakgrunden. Keep Score har något som griper tag i den som lyssnar. En klassisk Popballad. Medan those who are from the sun return to the sun låter som ett utflippat fyllerep, där egentligen ingen vet vem som spelar vad, eller hur, avslutar smoking pot makes me not want to kill myself en tio låtar lång fiktiv resa i Svenska Grammofonarkivets mest sinnesvidjande skivhyllor. THE BIRTH växlar mellan högt och lågt, långsamt och och snabbt, vackert och fult men aldrig mellan bra och dåligt. Det kräver sin lyssnare, men nämn någon klassisk progressiv psykadelisk rockplatta som smeker alla medhårs? STARDEATH AND WHITE DWARFS orkestrerar en alltför galen kväll som ingen vill ska ta slut.