En gitarr. Ett trumset och två mikrofonpoeter. Har du hört den förut? Förmodligen. Ed var i grund och botten en duo som framförde sin musik på det sättet. Dimmiga rep som gav födelse till ett gäng riktigt bra låtar. Dynamiken mellan två personer är den optimala. Två hjärnor jobbar bättre tillsammans än tre och Ed var ibland så bra att man visste exakt vart den andre tänkte föra låten vidare. Precis som om musiken lever sitt egna lilla liv och där aktörerna egentligen bara är redskap i jakten på den perfekta låten. Japandroids är två och de spelar noise-punk. Vackert oväsen. Musik som känns i thorax. En knuten näve med en övertygelse att inget är viktigare just nu än att förmedla två unga frustrerade killars eviga mantra; tjejer, tristess och drömmen till något mer. Post-Nothing är fylld av knivskarpa poplåtar framfört av två med önskan att låta som fler. Oftast lyckas de. Kraften de skapar med sin gitarr/trummor sättning fullkomligt golvar mig i explosionen wet hair och får mig att le instämmande i young hearts spark fire. En skiva att värma upp inför kvällen med.
"I don´t wanna worry about dying. I just wanna worry about sunshine girls".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar