1980

Mina första riktiga minnesfragment från det tidiga åttiotalet placerar mig i baksätet på en blå Volvo 240. Rullandes på de svenska landsvägarna på väg någonstans mitt under industrisemestern under ett årtionde som kom att präglas axelvaddar, permanentade luggar, Dallas, Japanska tv-spel och VHS. Det var allt som oftast min far som bestämde vad som skulle spelas i bilstereon. Han ville ALLTID lyssna på DIRE STRAITS. Alltid. Under hela min tonårstid gjorde jag allt för att förtränga Mark Knopflers patenterade gitarrplock och lyckades ganska väl. Men efter en viss tid och mognad inser man att bra musik alltid är bra musik. Oavsett om sångaren och tillika gitarristen lunkade kring på scenen med svettband och iförd något skönt luffigt linne som satt ganska illa på den späda rangliga lilla kroppen. I ett grådaskigt England, som var djupt sargat av Thatcherism och rekordhög arbetslöshet, hade Mark Knopfler och hans bandkamrater precis spelat in deras tredje skiva. Några år tidigare var DIRE STRAITS bara ett polerat pubrock-band med en aspirationsnivå något högre än de andra lokala förmågorna. PÅ MAKING MOVIES expanderade de soundet ytterligare till det vi idag skulle kategorisera som hifi-rock. Redan då lät det förbannat bra så det är inte förvånande att alla Hifi-försäljare över 45 år världen över har Brothers in Arms från 1983 som referensskiva när de försöker kränga dyr elektronik. Nu kan jag uppskatta det. Nu när det inte längre är så viktigt att vara korrekt. På MAKING MOVIES fulländade de det artistiska signum som kom att utmärka dem under åttiotalet. Dobrogitarren i introt på Romeo and Juliet är lika klassisk som vårtan på Lemmy´s vänstra kind, Slash gitarrslinga i sweet child of mine eller varför inte titelmelodin i Super Mario Bros. Det är snyggt, det är estetvarning men det är bra. Roy Bittans vacka intro på piano och orgel öppnar porten för tunnel of love. En instant melodi som som är så knäckande bra och omedelbar att jag faktiskt förlåter dem att den avslutas med ett gitarrsolo. Den får en att tänka tanken iallafall. Om man verkligen får göra så eller inte. Jag hade turen att se dem på stadion ´92. Det var stort. Iallafall för mig.