1978

BRUCE SPRINGSTEEN THE DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN

1978 är året då Ingmar Stenmark vinner specialslalom och storslalom i alpina VM och för tredje året vinner den alpina världscupen. Det är året då Ronnie Petersson omkommer på Monzabanan i Italien, Påven Johannes Paulus I avlider efter endast en månad iförd särk och fånig hatt och året då de för mig fram tills nyligen okända seriemorden på Östra sjukhuset i Malmö begås. Jim Jones och hans 900 tokiga adepter begår kollektivt självmord i Ghana. 1978 är även året då jag föddes och Bruce Springsteen släppte albumet THE DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN. Efter genombrottet med BORN TO RUN hade äntligen The Boss rakat av sig skägget och skaffat sig ett fast jobb som betraktare och talesman för den Amerikanska mardrömmen. Till skillnad från BORN TO RUNs strävan efter Phil Spectors Wall of Sound och dess utdragna inspelningsprocess spelades skivan in live och kort efter det att bläcket hade torkat från anteckningsboken. Tjugonio år gammal och fyra skivor in i karriären befäste han sin plats bland de stora poeterna. Ett utdraget bråk med den förra managern Mike Appel hade inte decimerat hans kreativitet utan kanske till och med katalyserat den. Skivan genererade inga radio-hits, men innehöll framtida livefavoriter såsom the promised land och badlands. Racing in the street framkallar piloerektion hos undertecknad och är ett stycke vackert skriven prosa framförd med en försiktighet och ömhet att det tåras i ögonen. Kanske en av världens finaste downtempo-låtar. Året är nu 1978 och tjugofem år senare stod jag och en av mina bästa vänner bland femtiotusen fans på Ullevi och tårögt bevittnade vad som fortfarande är en av de bättre spelningar jag sett.