1988

Jag var tio år och hade aldrig hört talas om SONIC YOUTH. I min värld var love gun med Kiss världens bästa låt och det trodde jag alla tyckte. Varje fredag i småskolan fick vi ta med oss och spela upp varsin favoritlåt på musiktimmen som avslutade dagen. Musikläraren Ninni kändes lite obekväm när jag satte igång låten, men hon höll det för sig själv. Hon sa något i stil med - Ja, det här är ju sådan där rokk n råll. Vems tur är det nu? Hon fattade ju ingenting. Men jag lät henne hållas. Samtidigt på andra sidan Atlanten hade SONIC YOUTH släppt sin sjätte skiva, DAYDREAM NATION. Det som är värt att sägas om denna har redan sagts. Många hyllmeter är skrivna och det finns säkerligen avhandlingar som behandlar dess storhet och påverkan på den alternativa musikhistorien. Den är en av få rockskivor som valts ut av Library of Congress att bevaras i National Recording Registry. I min värld är detta ett litet underground-mästerverk som bara blir bättre med åren. SONIC YOUTH hade hållit på ett tag när skivan släpptes och merparten av bandmedlemmarna var en bit över trettio. De hade spelat sin avant-garde noise-poppunk sedan 1981 och var ganska varma i kläderna när teen age riot sparkade igång skivan. Kim Gordons halvvakna röst väcker Thurston Moore, som med sin naturligt ungdomliga coolhet sjunger "teenage riot in a public station / gonna fight and tear it up in a hypernation for you". Snabba sylvassa gitarrer och med New York i bakgrunden vet man att detta är något speciellt, något alldeles extra. När silver rocket tar vid, sitter kaffet i vrångstrupen och halvvägs in i låten går världen under. På den vägen fortsätter det. LSD hymnen eric´s trip låter otäck och oroväckande, men smeker trumhinnan och får en tänka konstiga tankar. Efter nästan trettio år som band är de fortfarande intressanta och nyskapande; de gamla ungdomarna från New York City.

Bubbelgum och urspårade efterfester

SLEIGH BELLS TREATS

Death Metal gitarrer och överstyrda trummaskiner möter söta girl-pop röster en febrig kväll i en instängd lokal där svetten dryper och för många gäster trängs om utrymmet. SLEIGH BELLS är distad elektronisk noise-pop som flörtar lika mycket med Brooklyns indiescen som med den moderna RnB´n som dominerar de reklamfinansierade radiostationerna. Men det skulle de aldrig erkänna själva. Derek Miller har ett förflutet i diverse hardcore band och det är han som skriver låtarna, programmerar beats och misshandlar sin gitarr. Alexis Krauss jobbar som lärare och sjunger sexigt mitt i allt kaos. Ibland hör jag vissa likheter med gammal hip hop likväl som Phil Spectors Wall of Sound, men oftast är det svårt att genrebestämma musiken. Kategoriseringen är lika svår som att förklara varför den bästa musiken just nu kommer från Brooklyn, New York. Det bara är så helt enkelt. Det bjuds på drinkar starka nog att stjälpa Skotska dragkampare och efterfesten spårar som vanligt ur och domineras av kalsongförsedda män och kvinnor med bara överkroppar. De infernaliska gitarrerna samsas om utrymmet med feta trummaskiner, bubbelgum och hårspray i ett kaos av oljud. Men det går inte att ta miste på sinnet för odödliga popmelodier. Det osar sex och bakfylleångest, samtidigt som glädjen och lekfullheten får mig att le inombords. Det är en kontrasternas skiva, där änglalika stämmor möter ondskefulla metal zone pedaler i Brill buildings fönsterlösa skrivbås. Till en början hade jag svårt att förlika mig med de tvära kasten mellan chartersemester och spyor på gatustenen, men ganska omgående tog nyfikenheten överhanden och fick mig att tänka att den där efterfesten är nog inte så dum ändå. Visst, det finns ett par låtar som till och med jag, som lärt mig lyssna på det mesta, tycker sparkar hål på trumhinnan. Men jag har jäkligt roligt tillsammans med SLEIGH BELLS. Det är kul på rätt sätt. Jag kan tänka mig att det är ett jäkla drag live. Det är ungefär som att åka bergochdalbana. Både lite skrämmande, men väldigt spännande på samma gång.

Vuxna män som dansar

LCD SOUNDSYSTEM THIS IS HAPPENING

Det är inte ofta som jag nuförtiden hänger på klubbar och svänger mina taniga ben. Det finns vissa skäl till detta och det största egentliga skälet är att jag försöker axla rollen som småbarnspappa. När man är föräldraledig har man mycket tid, men inte så mycket tid för dans. Iallafall inte lika ofta som förr. Jag är inte den typen som svänger loss på vardagsrumsgolvet hemma till vardags. Dels för att risken är stor att jag slinter på Tovas utspridda leksaker och att jag är för tråkig att ta tillfället i akt när dansant musik kommer strömmande ur mina högtalare. Jag tillhör den kategorin människor som behöver ett par järn innan jag vågar och känner att jag kan. När detta händer dansar jag mer än gärna och skratten blir många när jag ger mig på telesnurren eller någon annan personlig favorit som få känner till. Men när James Murphys ljudsystem pumpas ut ur högtalarna rycker det ofrivilligt i hela kroppen. Ni som läst tidigare inlägg i musik för vissa vet att jag brukar dansa sådär ryckigt och ograciöst. Men det skiter jag fullständigt i. Det finns en glädje och njutning i att helt koppla bort hur det ska gå till och bara hänge sig åt rytmiken. LCD SOUNDSYSTEMs tredje skiva THIS IS HAPPENING innehåller kanske inte lika många danshits som föregående skivor, men det finns ett antal låtar som kommer att få mig att se ut som en pajas på årets Way out West. Och på något sätt känns det som om skivan är gjord för oss. Vi som varit med ett tag och spenderat lite väl mycket pengar på skivor. Och då menar jag en viss typ av musik som nödvändigtvis inte är dansvänlig. James Murphy och hans LCD SOUNDSYSTEM gillar musik. Ja, de älskar musik. Projektet handlar egentligen om att spela in musik de själva gillar att lyssna på. Och dansa till. Att de blev en världsangelägenhet var bara ett plus i kanten. Första spåret dance yourself clean startar lugnt, väldigt tyst och försiktigt. När väl syntbasen och de "riktiga" trummorna sätter igång står jag där och rycker. Det är härligt att vara tillbaka igen på dansgolvet; vare sig det är på klubb, hemma eller ute på gräset i slottsskogen nu i sommar. I drunk girls är det tokdans från början. "drunk girls cause a couple of heart attacks...I believe in waking up together / that means making eyes across the room". Texterna är genomgående fyndiga och träffar där de ska. Han är ingen stor sångare eller någon mästare att spela på något sätt; men han vet hur man handskas med helheten, som i deras dansanta låtar ofta blir mer än summan av sina delar. På all I want låter det arenarock a la David Bowies heroes, men i uppdaterad form. Jag ser framför mig hur gott det måste ha varit där i studion när slutmixen var färdig. Avslutande home är fantastisk och summerar egentligen hela skivan. Det är en trevlig och ryckig resa. Det är sommar år 2010 och jag längtar till mitten av augusti. Kanske inte på grund av just detta tredje album, utan för att jag vet vilken stark låtlista de kommer att gästa oss med. THIS IS HAPPENING gör den bara ännu bättre.

Skört vemod från Fife

STEVE MASON BOYS OUTSIDE

Det finns en scen i filmen High Fidelity som talande visar hur musiknörden och hans gelikar försöker smyga på ny och intressant musik. John Cusack, som skivaffärsinnehavaren Rob, sätter på Three ep´s med The Beta Band och i tystnad avvaktar butiksbesökarnas reaktion. En efter en nickar de instämmande och undrar med försiktig nyfikenhet vad detta är? Vi var några stycken som lyssnade där ett tag; som gillade det akustiskt neopsykadeliska och de lekfulla dagisramsorna. De släppte ett antal skivor som vissa gillade, andra inte. En av huvudaktörerna, Steve Mason, gjorde vad han kunde för att rasera hypen kring deras debutskiva. Han mådde inte så bra. Efter Beta Bands sista skiva som släpptes 2004 gjorde han musik under olika namn ett tag, samtidigt som han åkte in och ut på psykiatriska avdelningar på grund av hans depression. Roligare är då att få höra en skiva som är svårdefinierad, men direkt i sin enkelhet. Och det verkar som om han har hittat tillbaka. Det är ett skört comeback album han har spelat in. Låtarna är skrivna på gitarr, men slutresultatet låter som en slags hybrid mellan det kliniskt industriella och det naket pastorala. Lantlig elektrisk soul eller nåt? Producenten Richard X har gjort ett fint jobb och fått till ett sound som väver in STEVE MASONs vemod i en elektronisk mix där det organiska vid en första genomlyssning lyser med sin frånvaro. Texterna är mörka och naket utlämnande. I bombastiska the letter slåss hans ledsamma stämma med lager av syntar och snyggt mixade gitarrer. Refrängen frigör sig från marken och bär dig upp ovan molnen. Det är så vackert och vemodigt. Men precis sådär på rätt sida av melankolin att det inte gör ont att lyssna, utan snarare blir ett trevligt och hoppfullt sällskap ut ur mörkret. "Could it be that you don´t love me, anymore / I´m ready now, can I come home, to your door". Lost & found har en snuskigt effektiv melodi inte helt olikt tidiga Beta band och titellåten boys outside går på repeat och man väntar oändligt på det förlösande outrot som aldrig kommer. Men precis som i verkligheten finns det ibland inga enkla vägar att ta. Och ibland är verkligheten inte vackrare än så. Och om livet alltid vore enkelt skulle det inte skrivas sådana här låtar. Det blir inte mycket bättre än så här.

Long Beach, California

AVI BUFFALO S/T

Vad gör man om en ilsken höftinfektion sätter stopp för en framtida skateboardkarriär? Man lär sig spela gitarr. Det var vad Avigdor-Zahner Isenberg, eller Avi som vännerna kallar honom, gjorde. Han plockade upp gitarren, tvångsmatades med Paul Simon av sin mor och som tonåring och redan fullfjädrad fingerplockande gitarrist bildade han bandet AVI BUFFALO. Tillsammans med sin flickvän, flickan han aldrig fick och en annan kompis spelar de blåögd, retrospektiv indiefolk. Från Myspace till Sub Pop och ut i världen. Debutskivan låter, trots medlemmarnas låga ålder och vissa naiva textrader mogen, luftig och välarrangerad. Det är ofta subtilt spelat och melodikänslan är imponerande. Andra låten, what´s it in for?, med sina fjäderlätta trummor och sing-along refräng är komisk och lekfull i sitt språk, som blandar kärleksmetaforer med uppenbara tonårsfloskler. "You are tiny and your lips are like little pieces of bacon. What´s it in for someone with nothing to do / What´s it in for me?" Det finns dock ett allvar och en ärlighet i texterna som inte alltid är tydlig, men som ändå finns där gömd mellan raderna. AVI BUFFALO låter inte helt olikt The Shins och bitvis som tidiga Sleepy Jackson. De vårdar sin kärlek för klassisk popmusik ömt och tillför något eget i en genre som nästan är lika gammal som bandets totala ålder.

1987

DEF LEPPARD HYSTERIA

Det fanns en tid då det tuffaste och coolaste man kunde lyssna på var soundtracket till filmen Top Gun. Vi var många, både unga och gamla som mer än gärna ville dansa tryckare till Berlins take my breath away. Och till Kenny Loggins danger zone kunde vi fantisera att våra BMX-cyklar var stridsflygplan som vi säkert och fartfyllt navigerade på smala stigar runtom det lilla samhället. Jag såg filmen flera gånger på VHS och Kelly McGillis, som spelade den kvinnliga huvudrollen, var den vackraste kvinnan jag hade sett. Soundtracket var även populärt bland samhällets mopedgäng och i deras värld var mopeden det närmsta man kom ett stridflygplan som F-14 Tomcat. Men sent den sommaren släpptes en skiva som kanske ännu mer kom att prägla och ge avtryck på dåtidens ungdom i Sveriges näst minsta kommun. Från Sheffield, England kom DEF LEPPARD. De hade 1983 släppt mega-succén Pyromania och väntan på en uppföljare hade snart varat i fyra år. Det fanns vissa förklaringar till den långa väntan - diverse producenter byttes ut och Rick Allens bilolycka som gjorde att han miste sin vänstra arm. På sensommaren släpptes till slut HYSTERIA. Få skivor har sålt lika mycket och haft så många singlar på topplistan som just den. Produktionen var gigantisk och ytan välpolerad. Den så kallade hårda rocken hade blivit var mans sak och på väg att konkurrera ut allting annat i radio och tv. Iallafall kändes det så. Alla, från HiFi-entusiaster, pudelrockare, unga mopedligister och småbarnsföräldrar lyssande på Def Leppard. Detta var en tid då den hårda rocken blev mainstream och inte längre var föremål för diverse debatter kring rockmusikens depraverande inverkan på samtidens ungdom. 1987 kunde det knappast bli tuffare än det andra spåret, rocket. Med åska och cockpitmonolog i introt kändes släktskapet med Top Gun högst påtagligt och traktens ungdomar behövde inte längre slita ut tonhuvudet på sina föräldrars videoapparater för att lyssna på bombastisk hård rock. Och hade Allsång på Skansen inte hade haft Bosse Larsson som programledare hade den anthemiska rökaren animal ljudit långt ut i Stockholms skärgård. Det coola intro-riffet till pour some sugar on me, fungerade tillsammans med världens största virveltrumma och den kletiga refrängen, som en logisk fortsättning till musiken från filmen vi alla höll varmt om hjärtat. I en oskyldig tid då avsaknad av referensramar och mognad hos en nioårig grabb var HYSTERIA den tuffaste och den mest behagliga verklighetsflykt man kunde lyssna på. Den lät lika bra som mjölk och nybakade bullar smakade.

Warwick, New York

WOODS AT ECHO LAKE

Jeremy Earl driver den uppmärksammade etiketten Woodsist. Han är boss, målar omslag och han har sitt band, WOODS. Som i en slags terapeutisk sandlåda spelar de naivistisk och storögd popmusik. Någonstans mellan Musse pigg, Neil Young och heliumballonger hittar vi Jeremy Earl. Hans säregna röst är huvudaktör i musikens framtoning och med hjälp av effekter skapas en kuslig och fin ljudbild som tillsammans med det strikt analoga avger värme och bjuder upp till dans. Han har även producerat och mixat skivan. Förstås. Trots en på sina ställen obegriplig produktion lyser de starka låtarna och det genuina hantverket igenom. Varför göra det lätt för sig när man kan låta lyssnaren få kämpa lite? De blandar improviserade partier med linjära popramar. Instrumentationen är dynamisk och låter skönt instängd. Det är hemmagjort och låter precis så som de själva vill ha det. I grund och botten handlar det om dammig folkpop med inslag av psykadeliska tongångar. Och har man inget problem med den smurfiga falsetten bjuder AT ECHO LAKE på elva självklara låtar som hämtat sin näring från det bästa sextio - och sjuttiotalet hade att erbjuda. I suffering season är det rak och klassisk pop som för tankarna till ett soligt Kalifornien fyrtio år tillbaka i tiden. Och i inledande blood dries darker samsas surfgitarrer med torra trummor och en svängig dammig akustik gitarr. Det är genomgående lekfullt och intressant och bakom den snåriga dynamiken gömmer sig en skiva fylld med självhäftande melodier.

Drömmen om Europa

BLACK TAMBOURINE S/T

De släppte endast ett fåtal ep´s och var med på några samlingsskivor under de två år de var aktiva. De startade som ett sidoprojekt och var en reaktion mot den brittiska skoskådningen, där speciellt skivbolaget Sarah Records utgåvor influerade de tre männen och kvinnan från Silver Spring, Maryland. Det fanns ingen musik som lät på det sättet i Amerika i skiftet mellan åttio - och nittiotal och de tog det bästa från shoegaze/noice och dröm popen och gjorde den till sin egen. BLACK TAMBOURINE skrev korta, direkta, melankoliska och feedbackindränkta popsånger. Pam Berrys änglalika stämma är lugnet mitt i allt kaos av oljud och hon utnyttjade effektivt stämmor för att skapa atmosfär och en känsla av sårbarhet. Hur mycket de än försökte smutsa ned de i grunden enkla och omedelbara låtarna finns det något som griper tag och får dig att lyssna. Det är hemkokt och spartanskt inspelat. Lo-Fi och D.I.Y präglar de mörka drömliknande låtarna som bär spår av doo-wop, Phil Spector , Jesus & Mary Chain och Sarah-bandens ""heart on the sleeve"-pop. Nutida twee-band som The Pains of being pure at heart, Crystal Stilts och våra landsmän i the Concretes har nog lyssnat en hel del på BLACK TAMBOURINE. Men det är alldeles för få som har hört dem. Denna samling innehåller allt de spelade in under deras korta karriär. De tio första låtarna samlar upp deras back katalog. Vi får också demoversioner av två låtar och fyra nyinspelade. De sistnämnda är inte dåliga, men känns inte så angelägna. Mycket av känslan för produktion och estetik kan försvinna på tjugo år och det behöver nödvändigtvis inte vara av ondo. Men med låtar som black car , throw aggi off the bridge och we can´t be friends är de iallafall säkrade en plats i tweepopens Hall of Fame.

Vancouver, British Columbia

Hon har en fantastisk röst, Neko Case. När hennes stämma ljuder lyssnar man. Den inger värme och kraft och tillsammans med de två låtskrivarna i THE NEW PORNOGRAPHERS skapar deras stämmor en fantastisk symbios som är bomull för själen. De inte alldeles direkta och skeva låtarna blir plötsligt relevanta och tydliga när Neko Case får vara med och leka. Och det är en imponerande samling de har snickrat ihop, musikkollektivet från Canada. Med så välrenommerade medlemmar vore det konstigt om utfallet inte blev annat än ett spektakulärt album, där mångsidigheten är styrkan och melodierna bränslet från en aldrig sinande källa. TOGETHER är popperfektion av finaste märke och jag blir förvånad över hur mycket jag saknat dem. Merparten av låtarna bär A C Newmans signatur och hans lite entoniga röstläge passar utmärkt i framförallt a bite out of my head, vars melodistarka vers och gitarrslingor får mig att drömma bort till gräsmattor och kall öl. Dan Bejars folkliga ton är kanske mer direkt på sitt aviga vis - småknepig, men samtidigt helt naturlig i sin utformning. I if you can´t see my mirrors har vi årets hittills bästa powerpop. Den är genialiskt uppbyggd och fint framförd. Den är så perfekt en perfekt poplåt kan bli. Återigen en anthem att inleda våren med. TOGETHER är en genomgående stark skiva och ett ALBUM med stora bokstäver. Den ska höras från första till sista låten. Utan avbrott. Visst fungerar den väl i sina olika delar, men det är helheten som är grejen. Inspelad på sju olika platser ger den en skiftande atmosfär samtidigt som den känns enhetlig och sammanhållen. Ett alldeles bedårande powerpopalbum så här i början av maj.

Högt hårfäste

Att Craig Finn kan skriva vet vi sedan tidigare. När han inte klottrar ner rader på barnotor skriver han krönikor åt bland annat tidningen Uncut. THE HOLD STEADY har funnits ett tag nu - HEAVEN IS WHENEVER är deras femte skiva och innan dess fanns Lifter Puller. 2006 släpptes Boys and girls in America och ett litet genombrott var ett faktum. Framförallt engelsmännen med just tidningen Uncut i spetsen fick fläckar på innanlåret av upphetsning och har haft det sedan dess. Och med viss rätt. De är ett bra rockband. Klassisk riffrock med starka allsångsrefränger där Gibson är förstärkt av Marshall. Det börjar oväntat med slide och något inte helt olikt gammal hederlig americana. Att de hade kommit till åren var vi medvetna om, men att de plötsligt skulle sänka tempot stod vi alla helt frågande inför. Men det är bra. Det gungar. Men kanske inte något att spela på förfesten. I soft in the center kommer raketen. En trestegstaket som golvar mig. Kaxigt och näven knuten. "you can´t get every girl. you get the ones you love the best. you won´t get every girl. you love the ones you get the best. you have to trust me on this one". Craig Finn agerar fadersfigur och ger råd till nuvarande ungdom. Det coolt med människor som förstår sin status och gör något bra av det utan att förlora sin trovärdighet. I the weekenders låter det lika bra som förr och i Hurricane J är pulsen på väg uppåt. Några spår hade vi klarat oss utan, men det betyder inte att HEAVEN IS WHENEVER är en dålig skiva. Tvärtom.