1986

PET SHOP BOYS PLEASE

Jag minns mycket väl en skolresa till England någon gång under högstadietiden. Några veckor innan avfärd hade jag fått tag i en samlings-skiva med ett för mig då ganska obekant band. Jag hade hört dem på radio, men orkade aldrig riktigt bry mig. Skivan var Discography med PET SHOP BOYS. Jag insåg ganska snart vilken skatt jag höll i mina händer. Varenda låt var ju bra. Riktigt bra. Fantastiskt sound som höll sig i mittfåran men som stannade kvar och gjorde ett starkt intryck på en kille från Ydre kommun. Vilken tur att det var till London vi skulle. Skivaffärer med hela deras back katalog. Det var bara att börja gräva. Jag köpte debuten, PLEASE först. Neil Tennants vassa penna och blick för samtida kollektiva tankar förvandlar de melodiösa låtarna till små korta noveller att förälska sig i. Musiken är tidlös och låter trots sina snart tjugofem år förvånansvärt modern. Mjuk men ändå stabil och uppkäftig på sina ställen. På sitt sätt. Oemotståndlig. I en buss på väg mot Dover tryckte jag rewind om och om igen "...I only wanted something else to do but hang around". Jag köpte den även på kassett för att kunna lyssna i min Walkman under resan hem.

Föräldrarfritt

FANG ISLAND S/T

En rolig fest. Där spriten flödar och alla springer omkring halvnakna och leker capture the flag - samtidigt som polisen är på ingång på grund av att någon tråkig högervriden granne tycker att det stampas lite väl hårt i golvet. Ungefär så låter FANG ISLAND från Brooklyn, New York. De beskriver själva sin musik som "everybody high-fiving everyone". Det är mathrock, klippa-klistra, feta gitarrackord, meshuggah-trummor, feedback och ibland sång men ingen uppenbar vers och refräng. Det är progressiv indierock där lekfullheten betyder mer än fasta rutiner och anthemiska passager samsas med underfundiga vägval på vägen dit. Och när det tar slut vill du uppleva det igen för mitt i allt kaos finner du det mest sakrala och vackra. Det är ett finger åt allt det tråkigt konforma och själlöst depraverande som dominerar det massmediala rummet. Om fler brydde sig om något intressant och mentalt stimulerande istället för barnvisor för vuxna skulle etern kanske domineras av musik med längre hållbarhet än ett paket mjölk. FANG ISLAND kräver ett öppet sinne och lite tid för dig själv. Den vill att du lyssnar utan förutfattade meningar och nollställer ditt förhållande till musik. Den är idealisk för luftgitarr och skulle vara en exeptionellt svår utmaning i rockband. Fragmentarisk och dynamisk. Lite som ett elektriskt Animal Collective, djupt tyngda av en förkärlek för åttiotals-hårdrock. Men som minns tidiga Mogwai. De får det att fungera ihop. På ett tungt men ändå harmoniskt vis. Ibland exploderar det. Och då är få saker bättre.

Leksand, Dalarna

THE TALLEST MAN ON EARTH THE WILD HUNT

Det är ofrånkomligt att inte nämna Bob Dylan när man skriver om världens längsta man, Kristian Matsson. Influenserna är uppenbara och förflyttar oss till 1963, året då Freewheelin släpptes. Per automatik bedöms de flesta gitarrplockande unga män med nasal röst med honom. Det är både beklagligt och orättvist. Det är faktiskt inte konstigt att vi influeras av musik vi tycker om. Om produkten är lik förlagan betyder det inte att den inte har ett eget liv och står på egna ben. Det är bara att glädjas åt att någon för arvet vidare. Låt musiken tala för sig själv. Underbart gitarrspel, starka låtar, fin lyrik och en i sammanhanget perfekt röst ger dig en tio låtar lång resa in i folkmusikens karga landskap; där historierna och berättandet är själva fundamentet. Man blir nostalgisk när man lyssnar THE WILD HUNT. Det är som att bläddra igenom ett gammalt fotoalbum och se bilder på dig själv och åter minnas känslorna som fanns inom dig och platser du inte sett sedan dess. Framfört endast med röst och gitarr. Det räcker så.

Surfing in the Arctic Circle

MGMT CONGRATULATIONS

Det löjligt hajpade bandet med det förvirrande namnet är tillbaka med sitt sophmore album. Ända sedan singeln time to pretend har de varit allas älsklingar och frotterat med fotomodeller likväl som hippa arty-farty människor som vill stråla sig i deras glans. Om vi kopplar bort stjärnglansen och strålkastarnas ljus har vi endast kvar två individer som älskar att spela och komponera musik. Det där andra som följde med succén från debutalbumet blev snabbt ganska tråkigt. Allt de egentligen ville var att bli lämnade ifred så de fick pula med sin spacerock i lugn och ro. Men visst, pengarna hjälper. Det är ett stort kliv de tar på CONGRATULATIONS. Borta är de uppenbara hitsen med smittsamma syntslingor. Istället bjuds vi på progressiv psych-pop som är bättre men kräver fler lyssningar. Musik som växer helt enkelt. Debutalbumet Oracular Spectacular var det inget fel på, men nu är de intressanta på allvar. Jag gillar det här. Det är så här de ska låta, MGMT. Utflippade, lekfulla, ambitiösa och snuskigt kreativa. Jag gillar att de är polare med Flaming Lips, jag gillar att de använder Sonic Boom från Spacemen 3 som medproducent och jag förstår varför, som den gamla inbitna anthempop-räv jag är, att de låter legenden Dave Fridmann mixa skivan. Allt faller liksom på plats då. Tolv minuter långa siberian breaks är dynamisk, fylld av taktbyten och ihopklistrade delar. Slutprodukten är ett stycke postmodern vacker surfopera, där ljud och fina melodier får tolv minuter att kännas som tre. Song for Dan Treacy skulle kunna vara en avlägsen släkting till valfri låt av Pete Doherty. Den har samma driv och frasering som kännetecknar den hopplösa knarkromantikern från Hexham, Northmunberland. CONGRATULATIONS är en imponerade skiva som håller hög klass rakt igenom. MGMT tar sig stor frihet och experimenterar en del, men ror det i hamn. Det som imponerar mest är hur enkelt och självklart allting låter.

1985

Nuförtiden ser han ut som en tomte med stort skägg och alldeles för långt hår. Men då, 1985 var han en snygg yngling från nordöstra England. Paddy McAloon skrev fin prosa och sjöng med värme på STEVE MCQUEEN. Det var PREFAB SPROUTs andra skiva och Psychocandys (1985 års bästa. Men det vet ju alla redan.) antagonist. De har samma bistra melankoliska stämning, men den stora skillnaden är att PREFAB SPROUT var ett välkammat popband och Bröderna Reid var långhåriga misfits i trasiga jeans som mer än gärna skapade feedbackorgier i replokalen i Glasgow, Skottland. Första låten, faron young är en stomp-poppig countrypastish som har en underbar refräng med banjo. Det borde inte fungera ihop med den tidstypiska åttiotals-produktionen, men det gör det. Det skulle ju vara så då. Om man tänker bort det kliniskt rena och lyssnar på låtarna uppenbarar sig en skiva fylld med berättelser som är mångfascetterade och faktiskt har något att säga. Skivans första halva innehåller förstaklassig snygg pop för de som gillar musik som fått en omgång i tvättmaskinen. Efter halva skivan blir det för skinande och otäckt rent. Då är det skönt att man har skivan på CD. Press next please! De låtar som sticker ut gör det på grund av skickligt hantverk och känsla för ord och melodi. Det är pop för vuxna eller för dem som föredrar välstrukna skjortor. Den beskriver känslor och drömmar i en trist småstad. Där folk med tvivelaktig klädsel orerar om oviktiga saker. 1985 var året Bob Geldof och Midge Ure anordnade Live Aid och Bruce Springsteen spräckte grunden på ett fullsatt Ullevi. STEVE MCQUEEN figurerar någonstans där emellan. På sitt egna lilla vis.

algebra=indietronica

Ända sedan tiden då han kallade sig Manitoba har jag med ivrig förväntan sett fram emot varje skivsläpp. Jag tror det var 2003 jag för första gången hörde det fenomenala albumet Up in flames. Mycket har hänt sedan dess. Musiken har blivit mer greppbar och sången har fått mer utrymme. Den numera i London boende Polar Music Price-vinnaren och matematikern från Toronto har spelat in ett helgjutet album; där alla referenser samsas i en gryta som doftar underbart och inbjudande. Dan Snaith älskar sin pop men också sin laptop. På Swim har han lyckats förena både ettor och nollor med gammal fin låtskrivartradition och skapat ett litet elektroniskt popalbum som borde komma att rotera en del i radio. Det är låtar du nynnar med i och höften rör sig automatiskt snyggt i takt. Skivan är kalkylerad och programerad in i minsta detalj. Den spelar aldrig fel och tappar aldrig fart. Den är dansant, smart och ibland sinnesvidjande. Första singeln, odessa, är slick och snygg danspop lite mitt emellan Neon Neon och Neon Indian. Bilåkarvänliga leave house doftar ett nedstämt Hot Chip och låter som natt i storstaden. Avslutande Jamelia med sina R n B-vibbar visar en ny riktning som låter modernt och kosmiskt. Matematik och musik fungerar. Bara det är rätt man bakom spakarna.

Cambridge, Massachusetts

GALAXIE 500 ON FIRE

Uttalat meditativ musik är sällan intressant. Jag låg inte alltför länge sedan på en massagebänk och fick ackupunktur. Och för att hjälpa till med avslappningen spelades det något new age-plonkigt. Det ska tydligen underlätta för att komma till ro. Men jag vet inte. Kitaromusik är väl helt enkelt inte min grej. Jag lyssnar hellre på Galaxie 500 om jag vill varva ner. Under åren kring skiftet mellan åttio och nittiotalet spelade de in tre skivor. ON FIRE är den andra och kanske den bästa. Drömsk prematur indiepop med blicken riktad mot tåspetsarna. Gitarr, bas, trummor och sång. Musiken de skapade med dessa få medel är stor, stämningsfylld och fylld av bilder. Man dras in i en värld som är lite som när man blickar ut genom rutan från baksätet i en bil och ser landskap och städer passeras förbi. Man betraktar på håll och dagdrömmer om att man var någon helt annanstans. Både i kropp och tanke. Galaxie 500 var en blandning av shoegaze-drone-drömpop och mörk rock från sent 60-tal. Dean Warehams röst och sätt att sjunga var speciellt. Kanske inte något för alla. Musiken är enkelt uppbyggd och framförd av tre hängivna universitetsstudenter. Styrkan ligger i att göra det bästa av det man har. Och finns visionen och passionen där, övervinns alla hinder. Det blir liksom mer känsla om det är ärligt. Då gör det inte något att det är lite enkelt spelat. Snarare tvärtom. ON FIRE är albumet för oss som har svårt att gå att lägga oss på kvällen. För oss som inte riktigt kommer till ro. Denna skiva är nästan som att sova. Ett fungerande substitut de kvällar man vill vara trött men trots mjölk och kex ändå inte lyckats somna.

East German Weather

MONKS BLACK MONK TIME

Historien om Monks är en av de mest osannolika och fascinerande historierna i rockhistorien. De träffades under deras krigsplacering i Tyskland mitt under Vietnamkriget och för att ha något att göra under ledig tid började de fem spela ihop. När deras tjänstgöringsperiod avslutades bestämde de sig för att stanna kvar och leva lite rock n roll. Deras första och enda skiva var när den släpptes något nytt, ett fenomen som man tidigare ej skådat i ett popskadat Västeuropa. Monks var garage/surf/pop/psykadelika/kraut på en och samma gång. Låtarna drevs framåt av ett distinkt monotont trumdriv och melodierna var ofta barnvisoaktiga ordlekar för vuxna. "Hey, well I hate you with a crush oh baby yeah (but call me)". Föreställ er att 1965 uppträda i munkkåpa och bära ett kalhygge på hjässan. De var anti-beatles och en motreaktion till den brittiska invasionen, som de trots allt älskade. Light in the Attic Records har gjort en stor kulturgärning genom att först lokalisera och sedan damma av de gamla mastertejperna och på nytt släppa dem, fyrtio år senare. Genom att återutgiva kan man återanvända. Vilket rimmar gott i dagens ständigt pågående miljödebatt. Idag rynkar få pannan om de hör en distad banjo. Men tänk er då, i mitten av sextiotalet, då ett gäng munkfriserade

G I´s använder distad banjo och besudlar hela bluegrass-rörelsen. Det kanske var tur att skivan aldrig släpptes i hemlandet. Man kan ju bara fantisera om vad alla banjo-älskande rednecks hade gjort om deras instrument spelade djävulens musik. MONKS var före sin tid och musikaliskt var de unika på flera plan. De var punk innan punken. Krautrock innan begreppet myntades och garagerock då fortfarande bilarna stod där, och inte på infarten. Ibland låter det som titelmelodin till någon cool deckare från 70-talet för att i nästa ögonblick låta som den brittiska invasionen. Lägg därtill enkla ramsor och ett jäkla driv. Jag har länge haft tanken att pussla ihop en blandskiva med psykadelisk garagerock. Det är nog dags för det nu. Mitt första val är I hate you. Det är svårt att bara välja en. Det finns ju så många. It´s Monktime. Yeah!

1984

THE REPLACEMENTS LET IT BE

1984 är året då Ingmar Stenmark fortfarande står högst upp på prispallen, apple introducerar sin första mac, diggi-loo-diggi-ley är en landsplåga och året då ryssen var över på vår sida. En regnig oktoberdag i Minneanapolis släpper THE REPLACEMENTS sin fjärde skiva, LET IT BE. De var Rock n Roll! De hade kvinnorna, drogerna och låtarna. De var ökända för sina spelningar som ofta var utom kontroll, men de hade också den där glimten i ögat och fickorna fulla av förbaskat bra musik. Därför var de lätta att förlåta. Till en början. Analogt med the velvet underground sålde de få skivor, men fick en hel generation kids att vilja spela i band. Men att förvalta detta visade sig vara svårt. Leadgitarristen Bob Stinson dog relaterat till mångårigt alkohol - och drogmissbruk. Brodern, den unge och snygge flickfavoriten Tommy Stinsson hamnade senare i guns and roses och trumslagaren Chris Mars började måla tavlor. De levde drömmen och kom ut trasiga och förändrade på andra sidan. Paul Westerberg fick smaka på berömmelsen och skapade något ännu större. LET IT BE innehåller spår av bandets lite stökigare tidiga år där punkiga we´re comin´out låter lite som millencollin anno ´95. Skivans mer "vanliga" rocklåtar som I will dare, ger oss en tidig inblick i Paul Westerbergs framtida solokarriär. Men det som gör skivan så bra är framförallt unsatisfied. För mig är den LET IT BE. Med hjärtat på kragen skriker Paul Westerberg ur sig sin klagan med hela sitt känsloregister. Och om något är "äkta", så är det det här. "look me in the eye and tell me that

I´m satisfied". Det är magiskt bra. Och vackra pianobaserade androgynous är om möjligt ännu bättre. Men så fick han ju hångla med Winona Ryder också. Som så många andra rockers over there.

hello cowgirl in the sand...

NEIL YOUNG ARCHIVES VOL.1

Det är mycket Neil Young nu. Dagarna till ända rullar musiken på och minnena översköljer mig om och om igen. Det är typiskt honom att vänta tills pensionsåldern innan han offentliggör sin heliga gral, Archives. Av ren tjurskallighet och aversion mot CD-formatet har han låtit oss vänta. Jag tillhör en av dem som har turen att avnjuta denna skatt på blu-ray. Tack vare en fantastisk och givmild blivande fru, får nu andra band och artister hålla sig i bakgrunden ett par dagar. Och som medlem i HIFI-sällskapet måste jag säga att det låter fantastiskt! Sluter man ögonen är det nästan som om han sitter där i ditt vardagsrum och håller en personlig konsert bara för dig. Det som verkligen slår mig när jag för femte gången i rad spelar luftgitarr och sjunger med i down by the river är hur jäkla enkel och genial den är. Neil Youngs och Danny Whittens gitarrer får tiden att stanna och aldrig har tio minuter passerat så fort. Men det är bara en låt av många. ARCHIVES VOl.1 innehåller 128 st( plus ett antal gömda spår). Och det glädjer en popskadad far att se sin dotter entusiastiskt klappa händer till låtar jag varmt håller om hjärtat. Boxen håller ett fast grepp om mig och jag vill verkligen inte sluta lyssna. Det förvånar mig att jag fortfarande kommer ihåg varje textrad och ackordbyte. Det har funnits mycket annat de sista åren som varit intressantare att lyssna på, men nu är det dags för Neil Young igen efter år i dvala. Förtrollningen bryts bara när tonerna tystnar och under några skräckfyllda sekunder undrar jag oroligt vart Tova har tagit vägen? Men hon sitter där på golvet. Lika barnsligt lycklig som mig själv.

Chicago, Illinois

THE SMITH WESTERNS S/T

Pojke möter flicka under en trasig gatulampa i ett höghuskomplex som inte längre finns på kartan. Drömmar kontra mardrömmar i en värld som egentligen inte har förändrats speciellt mycket de sista femtio åren. Det är samma ilska och samma förälskelse dessa fyra unga killar från Chicago förmedlar. SMITH WESTERNS debut är en nugget för det tjugoförsta århundradet och musik som får en att undra varför man lade så mycket pengar på dyr elektronik när det faktiskt låter lika bra i en klockradio. Det är ju trots allt bara Rock n Roll! Det är distat och överstyrt och låter ungefär som om de hade ramlat rakt ner i en transistorradio och demolerat alla rör, men ändå behållit charm och värdighet och stolt haltat ut med ett leende på läpparna och tankarna fulla av hyss. SMITH WESTERNS har ett eget uttryck och lånekort på bilioteket för populärkulturens historia. Ett sound oförstört av återblickar och jämnmod som drivs framåt av ungdomlig vitalitet. Dreams rullar igång som den mest självklara popraketen sedan you tore me down och på den vägen fortsätter det. Boys are fine lunkar på med perfekt ostämda gitarrer och girl in love låter som T.Rex innan han crashade in i trädet den där ödesdigra dagen 1977. Det är en tonårings trevande försök att få till det med flickan han tror han älskar. Utrustad med alltför stor libido och brist på självinsikt knyter han näven och blickar framåt in i en samtid där återanvändning inte längre är ett skällsord.