Haledon, New Jersey

THE FEELIES CRAZY RYTHMS

På något sätt känns det känns som om jag har blivit nekad i dörren. Att jag har blivit utesluten från något hemligt sällskap. Jag tog för givet att jag hade koll på det mesta inom den indie-musikaliska vetenskapen. Men vad fel jag hade. Varför har ingen spelat det här för mig tidigare? CRAZY RYTHMS är trettio år ung minimalistisk indie-rock med sinne för melodier i den snäva bemärkelsen. Det är nu polletten trillar ner och man förstår varför omslaget till Weezers blå skiva är så klassiskt. Det var ju här det började! Föregångaren till nutida experimentella och nytänkande band som The Dodos och grymma Japandroids. Detta är källan! Duellerande gitarrer, återhållsamhet, smart trumspel och sång där det behövs väver ihop denna skiva till en helhet som du inte vill vara utan. Precis som titlen antyder börjar the boy with the perpetual nervousness väldigt, väldigt försiktigt. Den blommar upp till något organiskt statiskt tillstånd där kroppen står och rycker i takt till den underfundiga melodin. Forces of work kommer smygande med en febrig känsla som spricker upp i ett hånflin mot er som väntade er något tråkigt och simpelt. Original love svänger uppkäftigt på höfterna med båda händer hårt knutna och Lennon/McCartneys everybody´s got something to hide (exept for me and my monkey) gör de till sin egen genom att dra upp den några extra varv och passar på att ta en rundtur i slagverksfabriken. Lekfullt och tufft på samma gång. THE FEELIES låter som The Modern Lovers på fest med Joy Divison med en överförfriskad Lou Reed vid mikrofonen. En stor del av musiken utgörs av långa instrumentala partier där stämningen sakta byggs upp för att sedan omkastas till något helt disparat. Ibland känns det som om de inte kan bestämma sig för vem eller när de ska börja sjunga. CRAZY RYTHMS är oförutsägbar. Efter tionde lyssningen blir man fortfarande överraskad när den plötsliga vändningen kommer. Den förtrollar mig varje gång. Den är närgången, rakt på sak och självklar. Men svår att hålla isär. Om det är därför man fortsätter lyssna, det vet jag inte. Men den har fått mig att stanna kvar.

1980

Mina första riktiga minnesfragment från det tidiga åttiotalet placerar mig i baksätet på en blå Volvo 240. Rullandes på de svenska landsvägarna på väg någonstans mitt under industrisemestern under ett årtionde som kom att präglas axelvaddar, permanentade luggar, Dallas, Japanska tv-spel och VHS. Det var allt som oftast min far som bestämde vad som skulle spelas i bilstereon. Han ville ALLTID lyssna på DIRE STRAITS. Alltid. Under hela min tonårstid gjorde jag allt för att förtränga Mark Knopflers patenterade gitarrplock och lyckades ganska väl. Men efter en viss tid och mognad inser man att bra musik alltid är bra musik. Oavsett om sångaren och tillika gitarristen lunkade kring på scenen med svettband och iförd något skönt luffigt linne som satt ganska illa på den späda rangliga lilla kroppen. I ett grådaskigt England, som var djupt sargat av Thatcherism och rekordhög arbetslöshet, hade Mark Knopfler och hans bandkamrater precis spelat in deras tredje skiva. Några år tidigare var DIRE STRAITS bara ett polerat pubrock-band med en aspirationsnivå något högre än de andra lokala förmågorna. PÅ MAKING MOVIES expanderade de soundet ytterligare till det vi idag skulle kategorisera som hifi-rock. Redan då lät det förbannat bra så det är inte förvånande att alla Hifi-försäljare över 45 år världen över har Brothers in Arms från 1983 som referensskiva när de försöker kränga dyr elektronik. Nu kan jag uppskatta det. Nu när det inte längre är så viktigt att vara korrekt. På MAKING MOVIES fulländade de det artistiska signum som kom att utmärka dem under åttiotalet. Dobrogitarren i introt på Romeo and Juliet är lika klassisk som vårtan på Lemmy´s vänstra kind, Slash gitarrslinga i sweet child of mine eller varför inte titelmelodin i Super Mario Bros. Det är snyggt, det är estetvarning men det är bra. Roy Bittans vacka intro på piano och orgel öppnar porten för tunnel of love. En instant melodi som som är så knäckande bra och omedelbar att jag faktiskt förlåter dem att den avslutas med ett gitarrsolo. Den får en att tänka tanken iallafall. Om man verkligen får göra så eller inte. Jag hade turen att se dem på stadion ´92. Det var stort. Iallafall för mig.

Ettor och Nollor

FOUR TET THERE IS LOVE IN YOU

Ettor och nollor. Kan datorer göra musik? Frågan har varit under debatt sedan Feranti Mark I. En dator från femtiotalet som påstås ha kunnat generera ljud. Sextio år senare vet nog de flesta svaret på den frågan. Kieran Hebden har sysslat med ettor och nollor ett tag nu och bemästrar konsten till fullo. På sitt fjärde album ( femte om man räknar remix-skivan Remixes) har han kokat ihop en välsmakande häxbrygd som stolt och självklart ger alla antagonister en knäpp på näsan. THERE IS LOVE IN YOU har på sätt och vis blivit till live; med datorn och skivtallriken som "riktiga" instrument. En stor del av musiken är framjammad inför publik och deras reaktioner låg till grund för urvalet till denna skiva. Ett ypperligt sätt att få feedback på sin inspelningsprocess. THERE IS LOVE IN YOU är hypnotisk. Den trollbinder och drar mig in i det sköna virrvarr av ljud och melodier och kringelikrokar sig till slut fast på min trumhinna och stannar där.

Datorer kan göra musik.

1979

1979 vinner Ted Gärdestad melodifestivalen med satelit, den första kvinnan tillåts att åka vasaloppet och socialstyrelsen betraktar inte längre homosexualitet som en sjukdom. Det var året då forna Sovjetunionen invaderade Afghanistan. Med ekonomisk och militär hjälp - i form av vapen och utbildning, gav bland annat USA landets frihetskämpar, mujahideen, stöd i deras kamp mot invasionsmakten och den lokala marxiströrelsen. Usama Bin Laden hade en framträdande roll för dessa frihetskämpar och tog gladeligen emot Scud-missiler och andra vapen från landet i väst. Vad gör man inte i kampen mot Kommunismen.. 1979 släpps RUST NEVER SLEEPS. Den är inspelad inför publik i San Francisco och pålägg lades på senare. A-sidan domineras av Neil Young med akustisk gitarr och munspel. Den innehåller sånger som My my, Hey hey (out of the blue), pochahontas och fantastiska sail away. B-sidan dundrar fram med hjälp av ett inspirerat Crazy Horse, som i vemodiga powderfinger ger Neil Young det distinkta groove som alltid präglat honom och de hårfagra männen från Los Angeles. Scenen dominerades av gigantiska förstärkare och en väldig mikrofon som fick Neil och Co. att framstå som den lilla utlämnade människan flera av sångerna på skivan handlar om (Tänk dig Stonehenge-scenen i Spinal Tap - fast tvärtom). My my, hey hey är en av Neil Young´s mest kända och citerade låtar och ger en välplacerad känga till en cynisk och girig skivindustri.

Mer Brittisk än en Britt!?

THE PAINS OF BEING PURE AT HEART

Jag vet. Den är över ett år gammal! Det passar mig bra att jag helt missade den förra året. Den fungerar lika bra nu. Nu när jag som mest behöver den. Fångad i denna evighetslånga och kalla vinter behöver jag något som värmer mig. Något som ger mig gnistan tillbaka. Min första tanke var London. Men de bor i Brooklyn, New York. Förstås. THE PAINS OF BEING PURE AT HEART är alla känslor på en och samma gång. Det är indiepop som den lät när begreppet fortfarande var relevant och inte en missbrukad term som förlorade sin mening. Young adult friction ger mig tårar av glädje och får mig att vilja dansa så där ograciöst och ryckigt igen. Som jag bara gör till något så här bra. This love is fucking right! dundrar på med sin varma melankoli och stay alive är en stor låt. En anthem som värdigt tar farväl till 00-talet. Twee på er som tycker annorlunda!

New Jersey Turnpike

12" 987/1000

Det var här det började. De första trevande försöken att skapa något eget. Ett försök att förankra en känsla och cementera den. Där endast färdigheten stoppade en hjärna som börjat se; som insåg hur viktigt det var att få ur sig de där idéerna. Att göra något med tankarna som aldrig fick vädras på annat håll. Redan på debutskivan fanns tendensen att utforska och att våga använda en lägre växel i musiken. Där faktiskt långa instrumentala partier hade ett syfte i en kontext där sinnesstämningen stod i fokus. Där låtarna var något mer än bara beståndsdelarna på en skiva. REALITY är rudimentär. Den är ärlig men ofärdig och på vissa ställen är den högst medioker. Men låtarna finns där. De behöver bara några gånger till på sig. Skivan är en andhämtning, en konstpaus mellan två album, där man får prova sig fram och testa lite nya infall och tankar. På spår som basement och avslutande dumb luck fungerar det alldeles utmärkt, men köp hellre REAL ESTATE om du vill ha ett skevt och bra rockalbum. REALITY är för den redan invigde. Men den är intressant i sin skapelse. Real Estate är klara för Way out West 2010.

1978

BRUCE SPRINGSTEEN THE DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN

1978 är året då Ingmar Stenmark vinner specialslalom och storslalom i alpina VM och för tredje året vinner den alpina världscupen. Det är året då Ronnie Petersson omkommer på Monzabanan i Italien, Påven Johannes Paulus I avlider efter endast en månad iförd särk och fånig hatt och året då de för mig fram tills nyligen okända seriemorden på Östra sjukhuset i Malmö begås. Jim Jones och hans 900 tokiga adepter begår kollektivt självmord i Ghana. 1978 är även året då jag föddes och Bruce Springsteen släppte albumet THE DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN. Efter genombrottet med BORN TO RUN hade äntligen The Boss rakat av sig skägget och skaffat sig ett fast jobb som betraktare och talesman för den Amerikanska mardrömmen. Till skillnad från BORN TO RUNs strävan efter Phil Spectors Wall of Sound och dess utdragna inspelningsprocess spelades skivan in live och kort efter det att bläcket hade torkat från anteckningsboken. Tjugonio år gammal och fyra skivor in i karriären befäste han sin plats bland de stora poeterna. Ett utdraget bråk med den förra managern Mike Appel hade inte decimerat hans kreativitet utan kanske till och med katalyserat den. Skivan genererade inga radio-hits, men innehöll framtida livefavoriter såsom the promised land och badlands. Racing in the street framkallar piloerektion hos undertecknad och är ett stycke vackert skriven prosa framförd med en försiktighet och ömhet att det tåras i ögonen. Kanske en av världens finaste downtempo-låtar. Året är nu 1978 och tjugofem år senare stod jag och en av mina bästa vänner bland femtiotusen fans på Ullevi och tårögt bevittnade vad som fortfarande är en av de bättre spelningar jag sett.

Magiska svampar och Jazztobak

Jag gillar band som släpper på tyglarna. Som skriver sina egna regler och fullständigt ignorerar normen för hur musik ska låta. Jag gillar band som ena stunden får en att hänföras av något vackert för att i nästa stund få mig att tänka vad i helvete?! Med en historik som roadies åt Flaming Lips lär väl inte den progressiva psykadeliska popen förvåna. Och det faktum att sångaren är brorson till Rockens egen Joe Labero, Wayne Coyne, förvånar egentligen inte heller när man hör musiken. Äpplet faller inte långt från trädet är med detta verk högst påtagligt; både metaforiskt, biologiskt och musikaliskt. Ett uttryck inte helt olik förebilderna från Oklahoma City, men med regelboken samlandes damm i något bortglömt hörn någonstans fullkomligt exploderar THE BIRTH i högtalarna. Proppfylld med variation av hög och låg densitet där testosteronstinna gitarrer blandas med sköra pianon på en utflykt in i dimman. En hel del olaglig substans har nog metaboliserats i dessa fyra unga mäns kroppar under inspelningen av denna skiva. New Heat blomstrar ögonblickligen upp och tar dig genom ett kaleidoskop med något likt Electric Light Orchestra med ett psykadeliskt discofilter i bakgrunden. Keep Score har något som griper tag i den som lyssnar. En klassisk Popballad. Medan those who are from the sun return to the sun låter som ett utflippat fyllerep, där egentligen ingen vet vem som spelar vad, eller hur, avslutar smoking pot makes me not want to kill myself en tio låtar lång fiktiv resa i Svenska Grammofonarkivets mest sinnesvidjande skivhyllor. THE BIRTH växlar mellan högt och lågt, långsamt och och snabbt, vackert och fult men aldrig mellan bra och dåligt. Det kräver sin lyssnare, men nämn någon klassisk progressiv psykadelisk rockplatta som smeker alla medhårs? STARDEATH AND WHITE DWARFS orkestrerar en alltför galen kväll som ingen vill ska ta slut.

I den bruna ubåten under havet

BOSTON SPACESHIPS BROWN SUBMARINE

Vi tar det i omvänd ordning för ovanlighetens skull. Nej, det var inte alls så jag tänkte. Jag hörde helt enkelt denna efter The Planets are blasted. Som tur är fungerar det annorlunda än i filmens värld, då man absolut måste se filmerna i rätt ordning. Brown Submarine är på många sätt ett bättre album än det efterföljande och det beror helt enkelt på att den har fler låtar som värmer mitt pophjärta denna kalla och utdragna vinter. Med tydliga ekon av the Who och Cheap Trick glider Brown submarine fram under dig med återvunnen skaparglädje och fantasi. Melodierna sitter där de ska och Robert Pollard sjunger med sitt karaktäristiskt anglo-amerikanska uttal hjärtat ur sig i Two Girl Area. En ballad som valsar fram så självklart och stolt i Guided By Voices-aktig ton. You Satisfy Me kunde ha varit med på Alien Lanes. Så bra är den. Och på Ready To Pop, en typisk Pollard, gästas den konsekvent ettriga gitarren av en ensam fin saxofon i låtens avslutande, mäktiga crescendo. Bra skit. Den nyblivne farfadern levererar låtar på löpande band och har på denna platta haft vett nog att skala bort de överflödiga låtskisserna. Här presenteras fjorton låtar spelade enligt popmusikens alla regler, men med den tydliga prägel han sätter på musiken. Enligt okänd utsago finns det över 800! låtar signerade Robert Pollard; halv-alkoholisten och före detta high-school läraren från Dayton, Ohio.

West palm beach, Florida

SURFER BLOOD ASTRO COAST

1995. Grand Prix. När jag för första gången hörde Teenage Fanclubs klassiska skiva avslöjade sig den röda tråden. Den avslöjade också min inte fullt så graciösa och ryckiga dans med knuten näve högt upp i luften. Efter Grand Prix tog jag mig till #1 Record av Big Star och därifrån till Starry eyes med The Records via You tore me down med Flamin Groovies för att i en välbehövlig paus hamna i Matthew Sweets fantastiska album 100%. Resan fortsatte via Weezers blå skiva, Car Button Cloth med Lemonheads och vidare till Posies, Redd Kross, Jonny Polonsky, Brendan Benson och ett stort antal andra band med gitarren som huvudvapen. Och så till Guided by Voices förstås. Synonymt för ett klassiskt powerpop-album är gitarrer. Det finns gott om gitarrer på Astro Coast. De intervenerar med varandra och får mig att spela luftgitarr och dansa ryckigt och ograciöst. Den får mig att önska att om sommaren ändå vore här. Då jag förhoppningsvis kan se dem framför mig när solen går ner över Way out West 2010. Surfer blood har tagit det bästa från den brittiska och amerikanska rockhistorien och hittat ett eget sound, som på sätt och vis är Lo-Fi omkring 1995, men med den vise mannens sinne för stil och finess. Fan, vad jag låter gammal.

BEAUTIFUL NOJS

En gitarr. Ett trumset och två mikrofonpoeter. Har du hört den förut? Förmodligen. Ed var i grund och botten en duo som framförde sin musik på det sättet. Dimmiga rep som gav födelse till ett gäng riktigt bra låtar. Dynamiken mellan två personer är den optimala. Två hjärnor jobbar bättre tillsammans än tre och Ed var ibland så bra att man visste exakt vart den andre tänkte föra låten vidare. Precis som om musiken lever sitt egna lilla liv och där aktörerna egentligen bara är redskap i jakten på den perfekta låten. Japandroids är två och de spelar noise-punk. Vackert oväsen. Musik som känns i thorax. En knuten näve med en övertygelse att inget är viktigare just nu än att förmedla två unga frustrerade killars eviga mantra; tjejer, tristess och drömmen till något mer. Post-Nothing är fylld av knivskarpa poplåtar framfört av två med önskan att låta som fler. Oftast lyckas de. Kraften de skapar med sin gitarr/trummor sättning fullkomligt golvar mig i explosionen wet hair och får mig att le instämmande i young hearts spark fire. En skiva att värma upp inför kvällen med.

"I don´t wanna worry about dying. I just wanna worry about sunshine girls".

Dayton, Ohio

Jag har ingen koll på hur många skivor denna otroliga man har spelat in. Men jag vet att jag har tjugotvå stycken. Skivorna under hans riktiga namn, Robert Pollard, har varit ojämna men intressanta i hänseendet att inspirationen verkar vara oändlig hos honom och jag misstänker att en sådan kolossal kreativitet bara måste ut ur systemet. Mycket har varit ofärdigt och ofokuserat, men det har alltid funnits ett par låtar som vissa hade dödat för. Boston Spaceships är hans senaste kostym och han har hunnit att sy upp tre modeller under 2009, varav denna är den andra. Då jag anser att Guided by Voices mellan åren 1994-1997 var ett av världens bästa band, är det med glädje jag kan skriva att the planets are blasted är en återgång till det tidigare soundet. Här finns dock ingen echos myron eller någon tractor rape chain, men attityden och jämnheten räcker för mig. Detta är ett litet rockalbum som är svårt att sluta lyssna på och låten queen of stormy weather är en rökare inte helt olik game of pricks från klassiska Alien lanes. En positiv överraskning alltså, och ett finger åt alla alla som anser att rock n roll är för snorungar. Vid femtiotvå års ålder är Robert Pollard mer kreativ och vital än de flesta av dagens indiekids. För undertecknad, som fortfarande grämer sig över att han aldrig tog chansen att se Guided by Voices sista spelning, finns det alltså fortfarande hopp att se denna legend på scen.