thirteen hundred and counting...

Den snart 53 år unga slackern från Dayton, Ohio fortsätter oförtröttligt att spela in skiva efter skiva. Hans produktionsförmåga är det ingen som ifrågasätter, utan problemet är snarare att han spelar in för mycket och släpper igenom allt hans hyperaktiva hjärna trollar fram. Det kan inte vara lätt att skriva något nytt och unikt när ens glödande penna ligger bakom mer än tretton hundra låtar! Men ofta lyckas han, Bob. Även om de magiska träffarna inte är lika frekventa som förr är det ändå mer intressant än det mesta. På senaste OUR CUBEHOUSE STILL ROCKS finns det ett antal fenomenala indierock-hits som får hjärtat att rusa. Come on, baby Grace är en raket som för tankarna till Guided by voices bästa stunder. Hans röst har bara blivit bättre genom åren och han bär fram denna låt med pondus och en urkraft få rocksångare besitter. Det är en käftsmäll som går på knock-out redan i första ronden. Den nästan lika självklara track star dundrar igång skivan och visar med sina sköna vändningar att livet inte alls behöver vara tråkigt när man nått medelåldern. Bob verkar ha ganska kul och inspirationen är det definitivt inget fel på. Jag kommer osökt att tänka på ett filmklipp från en gammal Guided By Voices dokumentär, där Bob och hans band köper öl via drive thru och åker hem och sänker dem på garageinfarten under ett parti basket en solig eftermiddag. För mig symboliserar denna scen en vägran att låta åldern stå i vägen för drömmen. Drömmen om ett liv utanför de fastställda ramar vi som individer förväntas att följa. En revolution behöver inte leda till en samhällelig förändring; den kan vara lika kraftfull inne i ditt huvud. För Bob är det nog så och för mig får han gärna hålla på femtio år till. Så länge musiken håller denna höga standard kommer jag att fortsätta vänta på hårda packet från andra sidan Atlanten.

Norrländskt svårmod

BEAR QUARTET MONTY PYTHON

Det är stort att efter så lång tid fortfarande hitta nya vägar och gräva fram melodier ur stock och sten. Det måste vara en härlig känsla att efter arton år vakna upp och känna att man trots gråa hårstrån och några nytillkomna kilon över midjan fortfarande ha orken att bry sig när klimatet runtomkring präglas av girighet och egoism. Men det är väl just det som gör att Alkberg och Co. slår an strängen och bedriver sin egna lilla revolution där ute i periferin. På MONTY PYTHON är det tvära kast mellan smattrande hängpukor och febrig skönhet. Långfingret är ständigt vertikalt och foten sparkar undan det konventionella och det tillrättalagda. Deras typ sextonde skiva är en logisk fortsättning på förra årets 89 och en hållplats på en resa som började med Ny våg 2002. Det hände något på 00-talet med farbröderna från norr. I takt med att musiken som spelades i radio i stort sett var kliniskt ren och mer eller mindre bestod av binära koder, gick de helt sonika åt andra hållet. Och där trivs de och har nog inga planer på att ändra riktning. Precis så som jag vill ha dem.

Höst i Göteborg

MUSIK FÖR VISSA DEL 4

PRESS PLAY!

Någonstans mellan ishockey och lönnsirap

BROKEN SOCIAL SCENE FORGIVENESS ROCK RECORD

Det började som ett projekt bakom en fyrakanalsporta mellan de två vännerna Brendan Canning och Kevin Drew 1999. Genom åren har projektet vuxit fram till något som kan liknas vid ett ambulerande cirkussällskap, ständigt sökande efter nya infallsvinklar och sätt att roa sin publik. Det numera nitton personer stora kollektivet har på deras senaste skiva fortsatt att blanda välkända råvaror med recept från en välfylld och kulinarisk kokbok. Den sexton låtar långa resan är fylld av dynamik och alla får ta plats och bidra med sin konstnärliga talang. Det finns något inåtvänt men explosivt i world sick. Den talar till dina trötta mjukdelar och det känns som om man lyssnar till ett helt kompani av dina absoluta favoritartister. Texico bitches är ett underskönt litet verk med finurliga gitarrslingor och kaxigt framförd sång. När all to all tar vid stannar tiden upp för en stund; Lisa Lobsinger har en röst som direkt griper tag och menar allvar mitt ibland mjuka trummaskiner och esoteriska ljudlandskap. På FORGIVNESS ROCK RECORD blandas instrumentala passager med kollageaktig popestetik och det som egentligen förvånar mig mest är hur fan de får ihop det, hur de får det att låta så enhetligt och sammansatt. Den röda tråden är hela tiden i centrum, samtidigt som det pågår underliga saker ute i periferin. Det är lättrökt och välhumlat, vällagrat och samtidigt hungrigt och nyfiket. BROKEN SOCIAL SCENE består av skäggiga män och fagra kvinnor från ett naivt och oskyldigt Canada. Det finns gott om gråa hårstrån, men aldrig förr har väl mognad och vuxenhet låtit så här ungt och nyfiket. Den försiktigt stegrande sentimental X´s pulsar fram med hjälp av Leslie Feist, Amy Milan och Emily Haines väna stämmor. När väl crescendot startar och änglarna står på rad inser jag att detta är bland det bästa jag hört i år och mina försök att beskriva det är fruktlösa och dömda att misslyckas. FORGIVNESS ROCK RECORD måste höras. Om och om igen. Water in hell är början till slutet med sin Pavement-nonchalanta attityd och visar på ett ypperligt sätt vad BROKEN SOCIAL SCENE handlar om. Eller som de själva säger: "we surround ourselves with people we trust, and that´s the way you do it, kids".

1992

Det var en tid för ganska länge sedan då det mesta som strömmade ut ur mina högtalare hade Evan Dandos underskrift. Han sjöng om stora böghjärtan, knarkpolare och sjukhus. Enligt mig var de flesta av låtarna hits och det rådde ingen större tvivel om att vi hade att göra med en de mest intressanta låtskrivarna på andra sidan Atlanten. Låtarna var nästan löjligt enkla i strukturen och de var effektiva och vuxet naiva. Som alla stora låtskrivare hade han en närmast oöverträfflig melodikänsla och var en mästare på koncis och träffsäker prosa. Och snygg var han ju också, Evan. 1992 var Lemonheads som bäst och skulle vara det några år till, innan själva rock n roll livet tog överhanden och andra ting blev viktigare än att skriva låtar. Likt sin stora förebild Gram Parsons, hade Evan Dando en förkärlek till alkohol och vad som kan utvinnas ur vallmoväxten. Många år senare överraskas jag med vilken kraft IT`S A SHAME ABOUT RAY fortfarande besitter. Det är med en nostalgisk känsla jag sitter där framför stereon och höjer volymen tills grannen slår knytnävarna i väggen. Precis som om tiden stått stilla hittar de elektriska impulserna den rätta vägen tillbaka till frontallobens associationsareor och det känns precis lika bra som det gjorde då. Rockin stroll, med sina rappa ackordbyten sätter tonen som förstärks ytterligare av efterföljande confetti. Själva titellåten är ett mindre mästerverk, där Evan klarsynt sjunger "I´ve never been too good with names, but I remember faces". Låt efter låt glider förbi och högstanivån är imponerande rakt igenom hela skivan. Avslutande Mrs.Robinson, skriven av Paul Simon, blev en mindre hit och tyvärr totalt sönderspelad i radio och TV. Den är en av de få låtar han konsekvent vägrar spela inför publik än idag. När jag lyssnar på Lemonheads flyttas jag bakåt i tiden till en alldeles speciell festival någonstans i de mörka småländska skogarna. Det var party dygnet runt och bakfyllefebern var ännu inte uppfunnen.

Det där vi kallar känsla

Med en stämma inte helt olik en ung Rod Stewart besitter Hamilton Leithauser en röst som har kraft och en övertygelse stark nog att fälla regeringar. THE WALKMEN spelar alltid på rätt strängar trots att de balanserar på kanten mellan det mästerliga och det aparta. Deras låtbyggen kan vid en första genomlyssning verka diffusa och aningen ostrukturerade. Men så är det faktiskt inte. THE WALKMEN vet precis var de ska placera mikrofonen och de vet exakt när det är dags att spela den där gitarren, som genom diverse effektboxar låter så där stor och mjukt diskant på de rätta ställena. De vet att de målar storslagna tavlor och bemästrar rak och effektiv prosa. Men de behöver inte skrika det rakt ut. De vet att de som lyssnar har tid och tålamod, intellekt och ett stort hjärta. Och de vet bättre än att släppa ifrån sig singlar som glöms bort redan innan de går vilse i cyberrymden. De undviker varje hinder och visar vägen genom kryptiska låtbyggen som blir oundvikliga efter några genomlyssningar. Stranded förs fram med varma vindar och framkallar bilder av ett sorgesamt farväl med solnedgången över Atlanten i bakgrunden. Med sin sköra melodi och vackra blås liknar den närmast en fanfar över ett hjärta som blivit vant vid att krossas. Angela surf city ångar självklart fram genom gatorna på Manhattan, där de hyperaktiva trummorna lämnar djupa spår och där frenesin i framförandet är omöjligt att inte bli påverkad av. Om musik skulle vore politik, skulle THE WALKMEN befinna sig på vänsterkanten. Och om musik vore vetenskap, skulle de aldrig ge upp i sökandet efter svaret på de stora frågorna. På LISBON träffar de rätt för det mesta och håller sig kvar däruppe på toppen hela vägen hem.

På jakt efter den tid som flytt

BLACK MOUNTAIN WILDERNESS HEART

WILDERNESS HEART

får mig att tänka på ett årtionde jag var för liten för att komma ihåg. Den får mig att tänka på skägg och lapptäcken. Moonboots och TV-kannor, apelsinjuice-grogg och miniskidor. Den får mig att tänka på väggtelefoner och Volvo 240. Den får mig att tänka på hur enkelt, eller svårt det måste ha varit utan mobiltelefoner och alltför många TV-kanaler. Men framförallt får den mig att tänka på rockmusik; som den lät innan ettor och nollor fick för mycket att säga till om. Och innan pudelrocken förstörde allt vad den stod för. Fråga mig inte varför, men den får mig att tänka på solidaritet och en tid då vi faktiskt brydde oss om varandra. Den får mig däremot inte att tänka på ett kommande val som jag mer och mer funderar på att ta avstånd ifrån.