Athens, Georgia

Förra årets To Wille fick mig att återigen spela igenom de där gamla skivorna som fått stå orörda alltför länge. Och den fick mig att inse att detta var fräschare, kanske även bättre men precis sådär dammigt på rätt sida av den genre vi idag kallar Americana. Med en kärleksfull och personlig tolkning av Willie Nelsons låtar blev den en av de bättre skivorna som släpptes förra året. Den lät gammal, fast nyduschad, erfaren men med bibehållen nyfikenhet. Nya HERE`S TO TAKING IT EASY känns som en logisk fortsättning; där inramningen är bibehållen och uttrycket snarlikt. Den stora skillnaden är att denna är signerad av Matthew Houck själv, både i framförandet och skapandet. Som låtskrivare är han snart där uppe. Hos hjälten, Willie Nelson. Hans personliga prägel och friktionsfria vandring mellan genrer och begåvning för metaforisk prosa ger mersmak. PHOSPHORESCENTs musik kan närmast beskrivas som ett slags countrydoftande folkindie med en alternativ kryddmix. I en miljö där Stetsonhattar och en rejäl dos patenterad nutida indiepop sammanstrålar i en välljudande bekant miljö. Dessa genrer intervenerar och skapar en skön och naturlig stämning som efter ett antal lyssningar känns både omedelbar och svårgreppbar. Det känns självklart och kontemporärt samtidigt som tillbakablickarna till en svunnen tid skapar en atmosfär där de södra delstaterna och New York finns i bakgrunden. Sida vid sida och förmedlar de en sinnesstämning för småkalla sommarnätter. Matthew Houcks sköra stämma berättar historier från den stora Amerikanska sångboken och jag lyssnar och stampar idogt takten. It´s hard to be humble (when you´re from Alabama) bjuder på Stax-blås och boogierock och jag får hålla hårt i hatten på denna fartfyllda resa som till en början känns ganska komisk, men som växer till sig och blommar upp till något självklart och inspirerande. Skivan växlar mellan stompig indie-country och mer eftertänksamma lugna stunder, där hans tidigare skivor lyser igenom. I mermade parade sjunger han ömsint om dansande nakna kvinnor och slidegitarren är ständigt närvarande. Om To Willie var en kärleksförklaring och en homage till gamla hjältar är denna skiva då han själv hittar hem; där uttrycket inte känns lånat utan ett naturligt steg i en pågående resa som startade med skivan A hundred times or more från 2004. I Neil Young doftande och eftertänksamma Los Angeles kretsar prosan kring framgång vs. misslyckande, där Matthew Houck bittert betraktar framgångens sötma från den andra sidan. "I ain´t came to Los Angeles just to die.. Ah you´re getting a lot of attention now, they´re covering you up with affection now". PHOSPHORESCENT har hittat hem och fått mig att tycka att Americana är roligt igen. Matthew Houck gör något eget i en genre som fått stå i skuggan alltför för länge hos mig. Med en ärlig röst och ett tajt band i ryggen levererar han låtar som husguden Willie Nelson inte skulle ha skämts för. Och om klockan kunde vridas tillbaka några decennier eller om tidsmaskinen varit en realitet hade de båda kämpat om att stå högst upp på prispallen. Men ingen hade egentligen brytt sig. Det är bara massan som alltid måste utse en vinnare.

Seattle, Washington

DAMIEN JURADO SAINT BARTLETT

Låten spelades om och om igen på min och mina vänners stereoapparter. Den var knappast synonym med fest, men hos oss blev den det. Ohio fångade känslan av viljan att komma bort och viljan att fly från vardagen i småstaden som på den tiden kändes fördomsfull och instängd. Ohio fick tiden att stanna upp där en stund och fick oss att luta sig tillbaka och fullständigt strunta i allting annat. En man, hans gitarr och munspel framförde den finaste melodin på denna sida god only knows. Elva år senare heter låten Arkansas. Bitterljuv croonerpop uppbackad av kvarlevorna från tiden innan Bill Haley rockade dygnet runt. Framför en enkel melodi berättar Damien Jurado om saknaden och minnet från staden och kärleken. Det är så enkelt och effektivt och styrs med ett sprött piano och en stor baskagge. Det är bleka färgskalor och man påminns om det förgångna som om man bläddrar i ett gammalt fotoalbum. Den känslan dominerar under skivan och särskilt på spår som rachel & cali och sorgsna beacon hill. Tillsammans med multi-instrumentalisten och låtskrivaren Richard Swift har han spelat in ett album som doftar gammalt och analogt. Det finns en värme i låtarna och produktionen som är omistlig och tilldragande. Med små medel lunkar skivan på och lägger sig som ett stort varmt täcke för frusna själar. Richard Swift kan liknas vid en ung Brian Wilson, med samma egensinne och känsla för arrangemang och instrumentering. Men han tar aldrig över. Detta är Damien Jurados stund, det är hans låtar och hans melankoli. De påminner om brev från svunna tider där berättelserna avlöser varandra. En inblick i en vardag där sorgen ständigt gör sig påmind och där saknaden har blivit en del av vardagen.

Bellshill,16 km utanför Glasgow

Jag är barnsligt förtjust i TEENAGE FANCLUB. De har varit med från början och har aldrig gjort mig besviken. De är trogna följeslagare som sällan testar något nytt, men som ständigt förnyar det gamla. Gerry Love, Norman Blake och Raymond McGinley skriver tidlösa poplåtar med hjärta. Det finns fortfarande glöd och låtskrivarglädje i deras vuxna popmusik och de besitter en melodiförmåga de flesta band får leta förgäves efter. Ibland behöver inte popmusik ha en image eller yta. Ibland räcker det med tre skotska män som förlitar sig på hantverket och som inget har att bevisa annat än för sig själva. Och på något sätt känns de plötsligt väldigt angelägna och helt rätt i tiden. De är de kloka och visa farbröderna som alla borde tycka om. Och finns det egentligen något mer rebelliskt än att hålla fast vid gamla rutiner och ignorera tidsenliga trender? När Gerry Love sjunger är det okej för vuxna män att gråta. Hans lena stämma kan få vilken cyniker som helst att blekna. Teenage Fanclub har den förmågan att frammana något sorgset men ändå hoppfullt. De målar vackra klassiska tavlor där penseldragen betyder något på vägen till slutprodukten; där hjärtat bakom målningen skiner igenom och där trovärdigheten inte kan ifrågasättas. Få band har den inverkan på mig. Teenage Fanclub är ett av dem.

ett hårt packet...

Sedan urminnes tider har jag försett mina goda vänner med hårda paket, eller packet som det av dyslektiska skäl kom att heta. Ett hårt packet var en gåva i form av en hemmagjord CD-R med musik som jag tyckte var värd att lyssna på. Det blev femton stycken genom åren och nu blir det inga fler. Med tanke på spotify, youtube, nedladdning och fan och hans moster är det inte längre svårt att få tag i musiken som är värd höras. Och det var därför musik för vissa kom till. På detta sätt kan jag ändå påverka och berika mina vänners musiklyssnande. Den här första spellistan innehåller spår från januari till början av mars. Och med jämna mellanrum kommer det att läggas upp fler. På så vis kan jag använda det skrivna ordet, samtidigt som musiken finns ett klick bort. Vissa låtar finns inte med på grund av spotifys ständigt växande, men ändå begränsade bibliotek. Mycket nöje!

Musik För Vissa del 1

1988

Jag var tio år och hade aldrig hört talas om SONIC YOUTH. I min värld var love gun med Kiss världens bästa låt och det trodde jag alla tyckte. Varje fredag i småskolan fick vi ta med oss och spela upp varsin favoritlåt på musiktimmen som avslutade dagen. Musikläraren Ninni kändes lite obekväm när jag satte igång låten, men hon höll det för sig själv. Hon sa något i stil med - Ja, det här är ju sådan där rokk n råll. Vems tur är det nu? Hon fattade ju ingenting. Men jag lät henne hållas. Samtidigt på andra sidan Atlanten hade SONIC YOUTH släppt sin sjätte skiva, DAYDREAM NATION. Det som är värt att sägas om denna har redan sagts. Många hyllmeter är skrivna och det finns säkerligen avhandlingar som behandlar dess storhet och påverkan på den alternativa musikhistorien. Den är en av få rockskivor som valts ut av Library of Congress att bevaras i National Recording Registry. I min värld är detta ett litet underground-mästerverk som bara blir bättre med åren. SONIC YOUTH hade hållit på ett tag när skivan släpptes och merparten av bandmedlemmarna var en bit över trettio. De hade spelat sin avant-garde noise-poppunk sedan 1981 och var ganska varma i kläderna när teen age riot sparkade igång skivan. Kim Gordons halvvakna röst väcker Thurston Moore, som med sin naturligt ungdomliga coolhet sjunger "teenage riot in a public station / gonna fight and tear it up in a hypernation for you". Snabba sylvassa gitarrer och med New York i bakgrunden vet man att detta är något speciellt, något alldeles extra. När silver rocket tar vid, sitter kaffet i vrångstrupen och halvvägs in i låten går världen under. På den vägen fortsätter det. LSD hymnen eric´s trip låter otäck och oroväckande, men smeker trumhinnan och får en tänka konstiga tankar. Efter nästan trettio år som band är de fortfarande intressanta och nyskapande; de gamla ungdomarna från New York City.

Bubbelgum och urspårade efterfester

SLEIGH BELLS TREATS

Death Metal gitarrer och överstyrda trummaskiner möter söta girl-pop röster en febrig kväll i en instängd lokal där svetten dryper och för många gäster trängs om utrymmet. SLEIGH BELLS är distad elektronisk noise-pop som flörtar lika mycket med Brooklyns indiescen som med den moderna RnB´n som dominerar de reklamfinansierade radiostationerna. Men det skulle de aldrig erkänna själva. Derek Miller har ett förflutet i diverse hardcore band och det är han som skriver låtarna, programmerar beats och misshandlar sin gitarr. Alexis Krauss jobbar som lärare och sjunger sexigt mitt i allt kaos. Ibland hör jag vissa likheter med gammal hip hop likväl som Phil Spectors Wall of Sound, men oftast är det svårt att genrebestämma musiken. Kategoriseringen är lika svår som att förklara varför den bästa musiken just nu kommer från Brooklyn, New York. Det bara är så helt enkelt. Det bjuds på drinkar starka nog att stjälpa Skotska dragkampare och efterfesten spårar som vanligt ur och domineras av kalsongförsedda män och kvinnor med bara överkroppar. De infernaliska gitarrerna samsas om utrymmet med feta trummaskiner, bubbelgum och hårspray i ett kaos av oljud. Men det går inte att ta miste på sinnet för odödliga popmelodier. Det osar sex och bakfylleångest, samtidigt som glädjen och lekfullheten får mig att le inombords. Det är en kontrasternas skiva, där änglalika stämmor möter ondskefulla metal zone pedaler i Brill buildings fönsterlösa skrivbås. Till en början hade jag svårt att förlika mig med de tvära kasten mellan chartersemester och spyor på gatustenen, men ganska omgående tog nyfikenheten överhanden och fick mig att tänka att den där efterfesten är nog inte så dum ändå. Visst, det finns ett par låtar som till och med jag, som lärt mig lyssna på det mesta, tycker sparkar hål på trumhinnan. Men jag har jäkligt roligt tillsammans med SLEIGH BELLS. Det är kul på rätt sätt. Jag kan tänka mig att det är ett jäkla drag live. Det är ungefär som att åka bergochdalbana. Både lite skrämmande, men väldigt spännande på samma gång.

Vuxna män som dansar

LCD SOUNDSYSTEM THIS IS HAPPENING

Det är inte ofta som jag nuförtiden hänger på klubbar och svänger mina taniga ben. Det finns vissa skäl till detta och det största egentliga skälet är att jag försöker axla rollen som småbarnspappa. När man är föräldraledig har man mycket tid, men inte så mycket tid för dans. Iallafall inte lika ofta som förr. Jag är inte den typen som svänger loss på vardagsrumsgolvet hemma till vardags. Dels för att risken är stor att jag slinter på Tovas utspridda leksaker och att jag är för tråkig att ta tillfället i akt när dansant musik kommer strömmande ur mina högtalare. Jag tillhör den kategorin människor som behöver ett par järn innan jag vågar och känner att jag kan. När detta händer dansar jag mer än gärna och skratten blir många när jag ger mig på telesnurren eller någon annan personlig favorit som få känner till. Men när James Murphys ljudsystem pumpas ut ur högtalarna rycker det ofrivilligt i hela kroppen. Ni som läst tidigare inlägg i musik för vissa vet att jag brukar dansa sådär ryckigt och ograciöst. Men det skiter jag fullständigt i. Det finns en glädje och njutning i att helt koppla bort hur det ska gå till och bara hänge sig åt rytmiken. LCD SOUNDSYSTEMs tredje skiva THIS IS HAPPENING innehåller kanske inte lika många danshits som föregående skivor, men det finns ett antal låtar som kommer att få mig att se ut som en pajas på årets Way out West. Och på något sätt känns det som om skivan är gjord för oss. Vi som varit med ett tag och spenderat lite väl mycket pengar på skivor. Och då menar jag en viss typ av musik som nödvändigtvis inte är dansvänlig. James Murphy och hans LCD SOUNDSYSTEM gillar musik. Ja, de älskar musik. Projektet handlar egentligen om att spela in musik de själva gillar att lyssna på. Och dansa till. Att de blev en världsangelägenhet var bara ett plus i kanten. Första spåret dance yourself clean startar lugnt, väldigt tyst och försiktigt. När väl syntbasen och de "riktiga" trummorna sätter igång står jag där och rycker. Det är härligt att vara tillbaka igen på dansgolvet; vare sig det är på klubb, hemma eller ute på gräset i slottsskogen nu i sommar. I drunk girls är det tokdans från början. "drunk girls cause a couple of heart attacks...I believe in waking up together / that means making eyes across the room". Texterna är genomgående fyndiga och träffar där de ska. Han är ingen stor sångare eller någon mästare att spela på något sätt; men han vet hur man handskas med helheten, som i deras dansanta låtar ofta blir mer än summan av sina delar. På all I want låter det arenarock a la David Bowies heroes, men i uppdaterad form. Jag ser framför mig hur gott det måste ha varit där i studion när slutmixen var färdig. Avslutande home är fantastisk och summerar egentligen hela skivan. Det är en trevlig och ryckig resa. Det är sommar år 2010 och jag längtar till mitten av augusti. Kanske inte på grund av just detta tredje album, utan för att jag vet vilken stark låtlista de kommer att gästa oss med. THIS IS HAPPENING gör den bara ännu bättre.