Skört vemod från Fife

STEVE MASON BOYS OUTSIDE

Det finns en scen i filmen High Fidelity som talande visar hur musiknörden och hans gelikar försöker smyga på ny och intressant musik. John Cusack, som skivaffärsinnehavaren Rob, sätter på Three ep´s med The Beta Band och i tystnad avvaktar butiksbesökarnas reaktion. En efter en nickar de instämmande och undrar med försiktig nyfikenhet vad detta är? Vi var några stycken som lyssnade där ett tag; som gillade det akustiskt neopsykadeliska och de lekfulla dagisramsorna. De släppte ett antal skivor som vissa gillade, andra inte. En av huvudaktörerna, Steve Mason, gjorde vad han kunde för att rasera hypen kring deras debutskiva. Han mådde inte så bra. Efter Beta Bands sista skiva som släpptes 2004 gjorde han musik under olika namn ett tag, samtidigt som han åkte in och ut på psykiatriska avdelningar på grund av hans depression. Roligare är då att få höra en skiva som är svårdefinierad, men direkt i sin enkelhet. Och det verkar som om han har hittat tillbaka. Det är ett skört comeback album han har spelat in. Låtarna är skrivna på gitarr, men slutresultatet låter som en slags hybrid mellan det kliniskt industriella och det naket pastorala. Lantlig elektrisk soul eller nåt? Producenten Richard X har gjort ett fint jobb och fått till ett sound som väver in STEVE MASONs vemod i en elektronisk mix där det organiska vid en första genomlyssning lyser med sin frånvaro. Texterna är mörka och naket utlämnande. I bombastiska the letter slåss hans ledsamma stämma med lager av syntar och snyggt mixade gitarrer. Refrängen frigör sig från marken och bär dig upp ovan molnen. Det är så vackert och vemodigt. Men precis sådär på rätt sida av melankolin att det inte gör ont att lyssna, utan snarare blir ett trevligt och hoppfullt sällskap ut ur mörkret. "Could it be that you don´t love me, anymore / I´m ready now, can I come home, to your door". Lost & found har en snuskigt effektiv melodi inte helt olikt tidiga Beta band och titellåten boys outside går på repeat och man väntar oändligt på det förlösande outrot som aldrig kommer. Men precis som i verkligheten finns det ibland inga enkla vägar att ta. Och ibland är verkligheten inte vackrare än så. Och om livet alltid vore enkelt skulle det inte skrivas sådana här låtar. Det blir inte mycket bättre än så här.

Long Beach, California

AVI BUFFALO S/T

Vad gör man om en ilsken höftinfektion sätter stopp för en framtida skateboardkarriär? Man lär sig spela gitarr. Det var vad Avigdor-Zahner Isenberg, eller Avi som vännerna kallar honom, gjorde. Han plockade upp gitarren, tvångsmatades med Paul Simon av sin mor och som tonåring och redan fullfjädrad fingerplockande gitarrist bildade han bandet AVI BUFFALO. Tillsammans med sin flickvän, flickan han aldrig fick och en annan kompis spelar de blåögd, retrospektiv indiefolk. Från Myspace till Sub Pop och ut i världen. Debutskivan låter, trots medlemmarnas låga ålder och vissa naiva textrader mogen, luftig och välarrangerad. Det är ofta subtilt spelat och melodikänslan är imponerande. Andra låten, what´s it in for?, med sina fjäderlätta trummor och sing-along refräng är komisk och lekfull i sitt språk, som blandar kärleksmetaforer med uppenbara tonårsfloskler. "You are tiny and your lips are like little pieces of bacon. What´s it in for someone with nothing to do / What´s it in for me?" Det finns dock ett allvar och en ärlighet i texterna som inte alltid är tydlig, men som ändå finns där gömd mellan raderna. AVI BUFFALO låter inte helt olikt The Shins och bitvis som tidiga Sleepy Jackson. De vårdar sin kärlek för klassisk popmusik ömt och tillför något eget i en genre som nästan är lika gammal som bandets totala ålder.

1987

DEF LEPPARD HYSTERIA

Det fanns en tid då det tuffaste och coolaste man kunde lyssna på var soundtracket till filmen Top Gun. Vi var många, både unga och gamla som mer än gärna ville dansa tryckare till Berlins take my breath away. Och till Kenny Loggins danger zone kunde vi fantisera att våra BMX-cyklar var stridsflygplan som vi säkert och fartfyllt navigerade på smala stigar runtom det lilla samhället. Jag såg filmen flera gånger på VHS och Kelly McGillis, som spelade den kvinnliga huvudrollen, var den vackraste kvinnan jag hade sett. Soundtracket var även populärt bland samhällets mopedgäng och i deras värld var mopeden det närmsta man kom ett stridflygplan som F-14 Tomcat. Men sent den sommaren släpptes en skiva som kanske ännu mer kom att prägla och ge avtryck på dåtidens ungdom i Sveriges näst minsta kommun. Från Sheffield, England kom DEF LEPPARD. De hade 1983 släppt mega-succén Pyromania och väntan på en uppföljare hade snart varat i fyra år. Det fanns vissa förklaringar till den långa väntan - diverse producenter byttes ut och Rick Allens bilolycka som gjorde att han miste sin vänstra arm. På sensommaren släpptes till slut HYSTERIA. Få skivor har sålt lika mycket och haft så många singlar på topplistan som just den. Produktionen var gigantisk och ytan välpolerad. Den så kallade hårda rocken hade blivit var mans sak och på väg att konkurrera ut allting annat i radio och tv. Iallafall kändes det så. Alla, från HiFi-entusiaster, pudelrockare, unga mopedligister och småbarnsföräldrar lyssande på Def Leppard. Detta var en tid då den hårda rocken blev mainstream och inte längre var föremål för diverse debatter kring rockmusikens depraverande inverkan på samtidens ungdom. 1987 kunde det knappast bli tuffare än det andra spåret, rocket. Med åska och cockpitmonolog i introt kändes släktskapet med Top Gun högst påtagligt och traktens ungdomar behövde inte längre slita ut tonhuvudet på sina föräldrars videoapparater för att lyssna på bombastisk hård rock. Och hade Allsång på Skansen inte hade haft Bosse Larsson som programledare hade den anthemiska rökaren animal ljudit långt ut i Stockholms skärgård. Det coola intro-riffet till pour some sugar on me, fungerade tillsammans med världens största virveltrumma och den kletiga refrängen, som en logisk fortsättning till musiken från filmen vi alla höll varmt om hjärtat. I en oskyldig tid då avsaknad av referensramar och mognad hos en nioårig grabb var HYSTERIA den tuffaste och den mest behagliga verklighetsflykt man kunde lyssna på. Den lät lika bra som mjölk och nybakade bullar smakade.

Warwick, New York

WOODS AT ECHO LAKE

Jeremy Earl driver den uppmärksammade etiketten Woodsist. Han är boss, målar omslag och han har sitt band, WOODS. Som i en slags terapeutisk sandlåda spelar de naivistisk och storögd popmusik. Någonstans mellan Musse pigg, Neil Young och heliumballonger hittar vi Jeremy Earl. Hans säregna röst är huvudaktör i musikens framtoning och med hjälp av effekter skapas en kuslig och fin ljudbild som tillsammans med det strikt analoga avger värme och bjuder upp till dans. Han har även producerat och mixat skivan. Förstås. Trots en på sina ställen obegriplig produktion lyser de starka låtarna och det genuina hantverket igenom. Varför göra det lätt för sig när man kan låta lyssnaren få kämpa lite? De blandar improviserade partier med linjära popramar. Instrumentationen är dynamisk och låter skönt instängd. Det är hemmagjort och låter precis så som de själva vill ha det. I grund och botten handlar det om dammig folkpop med inslag av psykadeliska tongångar. Och har man inget problem med den smurfiga falsetten bjuder AT ECHO LAKE på elva självklara låtar som hämtat sin näring från det bästa sextio - och sjuttiotalet hade att erbjuda. I suffering season är det rak och klassisk pop som för tankarna till ett soligt Kalifornien fyrtio år tillbaka i tiden. Och i inledande blood dries darker samsas surfgitarrer med torra trummor och en svängig dammig akustik gitarr. Det är genomgående lekfullt och intressant och bakom den snåriga dynamiken gömmer sig en skiva fylld med självhäftande melodier.

Drömmen om Europa

BLACK TAMBOURINE S/T

De släppte endast ett fåtal ep´s och var med på några samlingsskivor under de två år de var aktiva. De startade som ett sidoprojekt och var en reaktion mot den brittiska skoskådningen, där speciellt skivbolaget Sarah Records utgåvor influerade de tre männen och kvinnan från Silver Spring, Maryland. Det fanns ingen musik som lät på det sättet i Amerika i skiftet mellan åttio - och nittiotal och de tog det bästa från shoegaze/noice och dröm popen och gjorde den till sin egen. BLACK TAMBOURINE skrev korta, direkta, melankoliska och feedbackindränkta popsånger. Pam Berrys änglalika stämma är lugnet mitt i allt kaos av oljud och hon utnyttjade effektivt stämmor för att skapa atmosfär och en känsla av sårbarhet. Hur mycket de än försökte smutsa ned de i grunden enkla och omedelbara låtarna finns det något som griper tag och får dig att lyssna. Det är hemkokt och spartanskt inspelat. Lo-Fi och D.I.Y präglar de mörka drömliknande låtarna som bär spår av doo-wop, Phil Spector , Jesus & Mary Chain och Sarah-bandens ""heart on the sleeve"-pop. Nutida twee-band som The Pains of being pure at heart, Crystal Stilts och våra landsmän i the Concretes har nog lyssnat en hel del på BLACK TAMBOURINE. Men det är alldeles för få som har hört dem. Denna samling innehåller allt de spelade in under deras korta karriär. De tio första låtarna samlar upp deras back katalog. Vi får också demoversioner av två låtar och fyra nyinspelade. De sistnämnda är inte dåliga, men känns inte så angelägna. Mycket av känslan för produktion och estetik kan försvinna på tjugo år och det behöver nödvändigtvis inte vara av ondo. Men med låtar som black car , throw aggi off the bridge och we can´t be friends är de iallafall säkrade en plats i tweepopens Hall of Fame.

Vancouver, British Columbia

Hon har en fantastisk röst, Neko Case. När hennes stämma ljuder lyssnar man. Den inger värme och kraft och tillsammans med de två låtskrivarna i THE NEW PORNOGRAPHERS skapar deras stämmor en fantastisk symbios som är bomull för själen. De inte alldeles direkta och skeva låtarna blir plötsligt relevanta och tydliga när Neko Case får vara med och leka. Och det är en imponerande samling de har snickrat ihop, musikkollektivet från Canada. Med så välrenommerade medlemmar vore det konstigt om utfallet inte blev annat än ett spektakulärt album, där mångsidigheten är styrkan och melodierna bränslet från en aldrig sinande källa. TOGETHER är popperfektion av finaste märke och jag blir förvånad över hur mycket jag saknat dem. Merparten av låtarna bär A C Newmans signatur och hans lite entoniga röstläge passar utmärkt i framförallt a bite out of my head, vars melodistarka vers och gitarrslingor får mig att drömma bort till gräsmattor och kall öl. Dan Bejars folkliga ton är kanske mer direkt på sitt aviga vis - småknepig, men samtidigt helt naturlig i sin utformning. I if you can´t see my mirrors har vi årets hittills bästa powerpop. Den är genialiskt uppbyggd och fint framförd. Den är så perfekt en perfekt poplåt kan bli. Återigen en anthem att inleda våren med. TOGETHER är en genomgående stark skiva och ett ALBUM med stora bokstäver. Den ska höras från första till sista låten. Utan avbrott. Visst fungerar den väl i sina olika delar, men det är helheten som är grejen. Inspelad på sju olika platser ger den en skiftande atmosfär samtidigt som den känns enhetlig och sammanhållen. Ett alldeles bedårande powerpopalbum så här i början av maj.

Högt hårfäste

Att Craig Finn kan skriva vet vi sedan tidigare. När han inte klottrar ner rader på barnotor skriver han krönikor åt bland annat tidningen Uncut. THE HOLD STEADY har funnits ett tag nu - HEAVEN IS WHENEVER är deras femte skiva och innan dess fanns Lifter Puller. 2006 släpptes Boys and girls in America och ett litet genombrott var ett faktum. Framförallt engelsmännen med just tidningen Uncut i spetsen fick fläckar på innanlåret av upphetsning och har haft det sedan dess. Och med viss rätt. De är ett bra rockband. Klassisk riffrock med starka allsångsrefränger där Gibson är förstärkt av Marshall. Det börjar oväntat med slide och något inte helt olikt gammal hederlig americana. Att de hade kommit till åren var vi medvetna om, men att de plötsligt skulle sänka tempot stod vi alla helt frågande inför. Men det är bra. Det gungar. Men kanske inte något att spela på förfesten. I soft in the center kommer raketen. En trestegstaket som golvar mig. Kaxigt och näven knuten. "you can´t get every girl. you get the ones you love the best. you won´t get every girl. you love the ones you get the best. you have to trust me on this one". Craig Finn agerar fadersfigur och ger råd till nuvarande ungdom. Det coolt med människor som förstår sin status och gör något bra av det utan att förlora sin trovärdighet. I the weekenders låter det lika bra som förr och i Hurricane J är pulsen på väg uppåt. Några spår hade vi klarat oss utan, men det betyder inte att HEAVEN IS WHENEVER är en dålig skiva. Tvärtom.