1992

Det var en tid för ganska länge sedan då det mesta som strömmade ut ur mina högtalare hade Evan Dandos underskrift. Han sjöng om stora böghjärtan, knarkpolare och sjukhus. Enligt mig var de flesta av låtarna hits och det rådde ingen större tvivel om att vi hade att göra med en de mest intressanta låtskrivarna på andra sidan Atlanten. Låtarna var nästan löjligt enkla i strukturen och de var effektiva och vuxet naiva. Som alla stora låtskrivare hade han en närmast oöverträfflig melodikänsla och var en mästare på koncis och träffsäker prosa. Och snygg var han ju också, Evan. 1992 var Lemonheads som bäst och skulle vara det några år till, innan själva rock n roll livet tog överhanden och andra ting blev viktigare än att skriva låtar. Likt sin stora förebild Gram Parsons, hade Evan Dando en förkärlek till alkohol och vad som kan utvinnas ur vallmoväxten. Många år senare överraskas jag med vilken kraft IT`S A SHAME ABOUT RAY fortfarande besitter. Det är med en nostalgisk känsla jag sitter där framför stereon och höjer volymen tills grannen slår knytnävarna i väggen. Precis som om tiden stått stilla hittar de elektriska impulserna den rätta vägen tillbaka till frontallobens associationsareor och det känns precis lika bra som det gjorde då. Rockin stroll, med sina rappa ackordbyten sätter tonen som förstärks ytterligare av efterföljande confetti. Själva titellåten är ett mindre mästerverk, där Evan klarsynt sjunger "I´ve never been too good with names, but I remember faces". Låt efter låt glider förbi och högstanivån är imponerande rakt igenom hela skivan. Avslutande Mrs.Robinson, skriven av Paul Simon, blev en mindre hit och tyvärr totalt sönderspelad i radio och TV. Den är en av de få låtar han konsekvent vägrar spela inför publik än idag. När jag lyssnar på Lemonheads flyttas jag bakåt i tiden till en alldeles speciell festival någonstans i de mörka småländska skogarna. Det var party dygnet runt och bakfyllefebern var ännu inte uppfunnen.

Det där vi kallar känsla

Med en stämma inte helt olik en ung Rod Stewart besitter Hamilton Leithauser en röst som har kraft och en övertygelse stark nog att fälla regeringar. THE WALKMEN spelar alltid på rätt strängar trots att de balanserar på kanten mellan det mästerliga och det aparta. Deras låtbyggen kan vid en första genomlyssning verka diffusa och aningen ostrukturerade. Men så är det faktiskt inte. THE WALKMEN vet precis var de ska placera mikrofonen och de vet exakt när det är dags att spela den där gitarren, som genom diverse effektboxar låter så där stor och mjukt diskant på de rätta ställena. De vet att de målar storslagna tavlor och bemästrar rak och effektiv prosa. Men de behöver inte skrika det rakt ut. De vet att de som lyssnar har tid och tålamod, intellekt och ett stort hjärta. Och de vet bättre än att släppa ifrån sig singlar som glöms bort redan innan de går vilse i cyberrymden. De undviker varje hinder och visar vägen genom kryptiska låtbyggen som blir oundvikliga efter några genomlyssningar. Stranded förs fram med varma vindar och framkallar bilder av ett sorgesamt farväl med solnedgången över Atlanten i bakgrunden. Med sin sköra melodi och vackra blås liknar den närmast en fanfar över ett hjärta som blivit vant vid att krossas. Angela surf city ångar självklart fram genom gatorna på Manhattan, där de hyperaktiva trummorna lämnar djupa spår och där frenesin i framförandet är omöjligt att inte bli påverkad av. Om musik skulle vore politik, skulle THE WALKMEN befinna sig på vänsterkanten. Och om musik vore vetenskap, skulle de aldrig ge upp i sökandet efter svaret på de stora frågorna. På LISBON träffar de rätt för det mesta och håller sig kvar däruppe på toppen hela vägen hem.

På jakt efter den tid som flytt

BLACK MOUNTAIN WILDERNESS HEART

WILDERNESS HEART

får mig att tänka på ett årtionde jag var för liten för att komma ihåg. Den får mig att tänka på skägg och lapptäcken. Moonboots och TV-kannor, apelsinjuice-grogg och miniskidor. Den får mig att tänka på väggtelefoner och Volvo 240. Den får mig att tänka på hur enkelt, eller svårt det måste ha varit utan mobiltelefoner och alltför många TV-kanaler. Men framförallt får den mig att tänka på rockmusik; som den lät innan ettor och nollor fick för mycket att säga till om. Och innan pudelrocken förstörde allt vad den stod för. Fråga mig inte varför, men den får mig att tänka på solidaritet och en tid då vi faktiskt brydde oss om varandra. Den får mig däremot inte att tänka på ett kommande val som jag mer och mer funderar på att ta avstånd ifrån.

Omgiven av mörker

DANGER MOUSE & SPARKLEHORSE DARK NIGHT OF THE SOUL

Precis som titeln antyder är detta en mörk skiva. På flera sätt. Minnet av Mark Linkous självmord smärtar fortfarande och vännen Vic Chestnuts lika tragiska handling gör att denna skiva för alltid kommer att omges av mörker. Hans insats på grim augury blir nästan för jobbig att lyssna på samtidigt som den är en påminnelse om vilket jävla år detta har varit! Denna död, denna tragiska och onödiga död. Så jag kryper ner under täcket, sluter mina ögon och översköljs av den dunkla atmosfären. Det är en imponerande samling låtar Brian Joseph Burton aka DANGER MOUSE och Mark Linkous har skrivit och producerat. Wayne Coyne, Iggy Pop och Nina Persson för att nämna några lånar ut sina röster. Och de lyckas fånga känslan och göra låtarna till sina egna. Det är personligt och innerligt. Jason Lytles gästinhopp bakom mikrofonen låter inte helt olikt skivan han spelade in förra året och Gruff Rhys från Super Furry Animals framstår mer och mer som en av det tjugoförsta århundradets mest mångsidiga och intressanta musiker. Och de två låtarna där David Lynch pratsjunger förflyttar oss rakt in i hans filmer. Det är samma suggestiva ton och känsla som vaggar oss till ro i takt till brusig apparatur och dammiga pianon. DARK NIGHT OF THE SOUL är inte årets mest upplyftande skiva, men den är nödvändig. Dels för det mörka och det vackra, men också som en påminnelse om hur skört livet verkligen är.

1991

MASSIVE ATTACK kommer från Bristol, England. I denna hamnstad väster om London finns ursprunget till den genre som kom att prägla en stor del av det tidiga nittiotalet. Trip-Hop kallas det. Fråga mig inte varför, fråga mig inte hur. För mig var och är det bara bra musik. Väldigt bra och vacker musik. De må ha varit pionjärer och innovatörer när de utrustade med gamla trummaskiner, analoga syntar och diverse instrument gjorde långsam elektronisk reggaesoul djupt influerad av dåtidens Hip-Hop. De fick oss stanna upp en stund och översköljas av långsamma mjuka toner mitt i den flanelltäckta Grungefeber som rådde världen över. Elektronisk musik kan ofta låta daterad om den har några år på nacken. Den halvsanningen gäller inte BLUE LINES, som trots sina snart tjugo år låter bättre än de flesta av samtidens besläktade skivor. Den programmerade arpeggiobasen i safe from harm får mig att gå konstigt och när jag hör be thankful for what you´ve got vill jag bara hångla med kvinnan jag älskar. Unfinished sympathy låter inte helt olikt något som Pet Shop Boys kunde ha producerat och är skivans centrala spår. Den nådde en trettonde plats på den engelska singellistan samma år. Skivans eklektiska ljudbild med drivna bas - och trumbeats framkallar känslan av sena nätter i en större stad, där människor vandrar mot sina respektive mål med något drömmande i blicken. Avslutande hymn to the big wheel kan vara deras bästa låt vid sidan av protection, som skulle komma några år senare. Med klar stämma sjunger den gamla rastamannen Horace Andy över ett ljudlandskap som nästan kan beskrivas som en eterisk rymdsymfoni. 1991 är ett palindrom. Bara så du vet.

Portland, Oregon

MENOMENA MINES

För väldigt länge sedan bodde jag ihop med en vän i en liten stad långt ner på Sveriges östra kustsida. Vi höll oss rätt mycket för oss själva och roade oss med att skriva och spela in musik, brygga eget vin och att kolla på Twin Peaks. Det var på den tiden Grandaddy var som bäst och ingen ifrågasatte deras musikaliska referenser. De lät lite galna, fast fullständigt övertygande. Men de var ändå ganska fantasilösa i jämförelse med skivan som jag och min vän precis hade upptäckt; Home´s XIV. Den var precis så avig och skruvad vi själva inte vågade eller hade fantasi nog att vara. Schizofren, men ändå logisk på något sätt. Fylld med galna infall, fast utan att tappa tråden eller melodierna. Ofta var en låt egentligen fyra eller fem låtar ihopklistrade med det finaste av klister du kan tänka dig. Jag kan inte släppa tanken på XIV när jag lyssnar på MINES. Beröringspunkterna är många och jag kan tänka mig att det är samma icke-konforma tankar som ger fingret åt de stackars människorna som fastnat någonstans där i mitten. Skivan är inte för dem. MENOMENA tar inga lätta vältrafikerade vägar till lyssnarens öra. Varför skulle de det? De är ett band som står fast vid sina övertygelser och just därför aldrig kommer att ligga högt på några listor. MINES, med sina snirkliga låtbyggen och arrangemang innehåller inte lika många galna infall som klassiska XIV. Istället bär den med sig nästan sakrala skapelser och en helhetskänsla som verkligen kategoriserar ett album som måste tagit tid och stor tankeverksamhet att spela in. MINES är stor som en katedral och fylld med detaljer som alla är lika viktiga i utformningen av musiken. När jag lyssnar på den tänker jag inte på låtar per definition, utan på något mer. Låtarna är delar av en helhet, precis som de små detaljerna i varje låt. Detta skapar en stämning som är vacker, suggestiv, fantasifull och nästan kusligt genomtänkt. I vissa låtar känns det lika berusat och avslappnat som hos just Home, men där galenskapen tyglas av en struktur och en strikt demokrati på tre. I låtar som killemal och tithe går tankarna till Coldplays svulstiga antempop. Fast där Chris Martin och hans kollegor ofta blir för vackra för sitt eget bästa, klarar MENOMENA av konsten att balansera på den sköra tråden mellan galenskap och genialitet. Man sitter där och väntar på nästa lilla detalj som gör att piloerektionen reser sig en bit till. Och på den vägen fortsätter det.

Gräs och sand vid Stilla havet

WAVVES KING OF THE BEACH

Nathan Williams slog igenom med dunder och brak på 2009 års Wavvves. Genom ett sorl av oväsen och distortion fanns fina popmelodier som kunde skönjas om man bara tog sig förbi den kompakta och dissonanta ljudväggen. Genombrottet var inte väntat och den hype och ryggdunkande som följde kom plötsligt för den då tjugotvååriga slackern från San Diego, Kalifornien. Hans reaktion var som de flesta ungdomars som växt upp med Tv-spel, gräs och alltför mycket fritid. Han gav ena fingret åt sina belackare och det andra åt sina fans. Mycket var spel för galleriet och det var lätt att skratta åt hans onyktra uppträdande. Fortfarande hänger marijuanadoften kvar och trots att han har blivit ett år äldre låter musiken ungdomligt naiv och hemmasnickrad. Den svårgenomträngliga väggen av distortion är nu borta och ersatt av något som faktiskt kan liknas vid en ren studioproduktion. Lite av charmen har därmed gått förlorad och låtarna får nu stå för sig själva. Vilket är både bra och dåligt. Det fungerar alldeles utmärkt i titellåten, där melodin och den ettriga gitarren talar sitt tydliga språk. Men det finns också låtar utan riktning, likt de som kanske på grund av oljudet gick obemärkt förbi på förra skivan, men som nu drar ned betyget några steg. Oftast fungerar skivan alldeles utmärkt, som i sockersöta Phil Spector-aktiga when will you come, där tempot och distreglagen är neddragna och den nakna och fina melodin får tala för sig själv. Drivet i take on the world är smittande och de beach boys doftande ahh-stämmorna kryddar låten till en framtida powerpopklassiker. Tar man bort ett antal låtar blir KING OF THE BEACH ett perfekt album att spela inför utgång där den aggressiva tonen funkar bra ihop med alkoholhaltiga drycker och bäddar för en fantastisk kväll på stan, där efterfesten avslutas med anthemrockaren Mickey Mouse under de tidiga morgontimmarna när solen är på väg upp igen.