1981 och en skiva som faktiskt inte är bra

Raiders of the lost ark är om jag bara får nämna en, min absoluta favoritfilm alla kategorier. Jag skulle kunna skriva flertalet sidor om dess storhet men tanken är att musik för vissa ska fokusera på musik och ganska lite på annat. Annat, som också är roligt får helt enkelt förpassas till periferin för att emellanåt ges lite mer utrymme. Som i detta fall. 1981 började MTV sända musikvideos dygnet runt och försoffade en hel generation. Video killed the radiostar med The Buggles blev den första videon att officiellt visas på kanalen den 1 Augusti. Det var året då både Ronald Reagan och Påven Johannes Paulus II utsattes för attentat men överlevde. Det var året man fick handla på systembolaget på fredagen för att kunna dricka på lördagen. Det var året då TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS släppte deras fjärde skiva HARD PROMISES. M O R Rock blir inte mycket bättre än the Waiting. I kings road är det trucker-kepsen på med foten stadigt på gaspedalen, Bud Lite och BBQ. Iiiha! Men där tar det slut. Visst, jag gillar gunget och känslan i letting you go och försöker tycka om a thing about you men den når inte riktigt ända fram. HARD PROMISES är tråkig och tillrättalagd. Produktionen är radioanpassad och musiken jobbar ansträngt på utan riktig känsla och meningsfullhet. Med autopiloten inställd på 30+, hus, villa och hund är det inte konstigt att min fars exemplar är mint condition. Den har ju för fan knappt lämnat konvolutet! Så tråkig är den. Den låter som en artist som är trygg i sin roll. Där trygghet har ersatt nyfikenheten och orsaken till varför man började skriva låtar från allra första början. Ge mig Tom Petty and The Heartbreakers, Damn the Torpedos eller de senare klassikerna. Där snackar vi M O R som håller ett helt album.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge..

Äntligen! Jag vet inte hur länge jag har väntat på att denna skulle upphöra vara exklusiv för det Brittiska öriket. Äntligen får vi andra också fysiskt hålla en av 00-talets bästa powerpop-plattor i handen. Jag har u och g att tacka för denna syrliga karamell. Den har följt mig till och från i två års tid och den har liksom aldrig helt släppt taget. Som bonus eller plåster på såren får vi som handlar vax dessutom fyra outgivna låtar. När jag hör PETE & THE PIRATES vill jag ge mig ut att springa. Springa fort som fan. Springa tills benen inte bär mig mer och slutligen falla ned på marken fullkomligt utmattad. Men bara i tanken förstås. Jag cyklar hellre. LITTLE DEATH är uppkäftig och sorgsen på en och samma gång. Ett album som förtjänar att höras med reglagen högt uppdragna. Ja, vi borde tvångsmata alla med den. Jag lovar att världen skulle bli en bättre plats då. Hjärnan skriker mer, mer och mer så fort ill love tonar ut och man känner sig genast hemmastadd i powerpopens underbara värld. Fina Knots, med sitt furiösa driv bakom en sylvass gitarrslinga, ger mig tårar i ögonen. Jag vill höra den om och om igen. Mr. understanding är en smäll rakt i ansiktet. Från noll till hundra på direkten. En låt vi kommer att dansa till igen om femton år; då en begynnande ålderdom kan behöva en vitamininjektion som denna för att känna sig ung igen.

"I fear my heart will stop, just as I reach the top , I don´t wanna drop, my head´s in knots, erase myself I´m free to hit the rocks"

Haledon, New Jersey

THE FEELIES CRAZY RYTHMS

På något sätt känns det känns som om jag har blivit nekad i dörren. Att jag har blivit utesluten från något hemligt sällskap. Jag tog för givet att jag hade koll på det mesta inom den indie-musikaliska vetenskapen. Men vad fel jag hade. Varför har ingen spelat det här för mig tidigare? CRAZY RYTHMS är trettio år ung minimalistisk indie-rock med sinne för melodier i den snäva bemärkelsen. Det är nu polletten trillar ner och man förstår varför omslaget till Weezers blå skiva är så klassiskt. Det var ju här det började! Föregångaren till nutida experimentella och nytänkande band som The Dodos och grymma Japandroids. Detta är källan! Duellerande gitarrer, återhållsamhet, smart trumspel och sång där det behövs väver ihop denna skiva till en helhet som du inte vill vara utan. Precis som titlen antyder börjar the boy with the perpetual nervousness väldigt, väldigt försiktigt. Den blommar upp till något organiskt statiskt tillstånd där kroppen står och rycker i takt till den underfundiga melodin. Forces of work kommer smygande med en febrig känsla som spricker upp i ett hånflin mot er som väntade er något tråkigt och simpelt. Original love svänger uppkäftigt på höfterna med båda händer hårt knutna och Lennon/McCartneys everybody´s got something to hide (exept for me and my monkey) gör de till sin egen genom att dra upp den några extra varv och passar på att ta en rundtur i slagverksfabriken. Lekfullt och tufft på samma gång. THE FEELIES låter som The Modern Lovers på fest med Joy Divison med en överförfriskad Lou Reed vid mikrofonen. En stor del av musiken utgörs av långa instrumentala partier där stämningen sakta byggs upp för att sedan omkastas till något helt disparat. Ibland känns det som om de inte kan bestämma sig för vem eller när de ska börja sjunga. CRAZY RYTHMS är oförutsägbar. Efter tionde lyssningen blir man fortfarande överraskad när den plötsliga vändningen kommer. Den förtrollar mig varje gång. Den är närgången, rakt på sak och självklar. Men svår att hålla isär. Om det är därför man fortsätter lyssna, det vet jag inte. Men den har fått mig att stanna kvar.

1980

Mina första riktiga minnesfragment från det tidiga åttiotalet placerar mig i baksätet på en blå Volvo 240. Rullandes på de svenska landsvägarna på väg någonstans mitt under industrisemestern under ett årtionde som kom att präglas axelvaddar, permanentade luggar, Dallas, Japanska tv-spel och VHS. Det var allt som oftast min far som bestämde vad som skulle spelas i bilstereon. Han ville ALLTID lyssna på DIRE STRAITS. Alltid. Under hela min tonårstid gjorde jag allt för att förtränga Mark Knopflers patenterade gitarrplock och lyckades ganska väl. Men efter en viss tid och mognad inser man att bra musik alltid är bra musik. Oavsett om sångaren och tillika gitarristen lunkade kring på scenen med svettband och iförd något skönt luffigt linne som satt ganska illa på den späda rangliga lilla kroppen. I ett grådaskigt England, som var djupt sargat av Thatcherism och rekordhög arbetslöshet, hade Mark Knopfler och hans bandkamrater precis spelat in deras tredje skiva. Några år tidigare var DIRE STRAITS bara ett polerat pubrock-band med en aspirationsnivå något högre än de andra lokala förmågorna. PÅ MAKING MOVIES expanderade de soundet ytterligare till det vi idag skulle kategorisera som hifi-rock. Redan då lät det förbannat bra så det är inte förvånande att alla Hifi-försäljare över 45 år världen över har Brothers in Arms från 1983 som referensskiva när de försöker kränga dyr elektronik. Nu kan jag uppskatta det. Nu när det inte längre är så viktigt att vara korrekt. På MAKING MOVIES fulländade de det artistiska signum som kom att utmärka dem under åttiotalet. Dobrogitarren i introt på Romeo and Juliet är lika klassisk som vårtan på Lemmy´s vänstra kind, Slash gitarrslinga i sweet child of mine eller varför inte titelmelodin i Super Mario Bros. Det är snyggt, det är estetvarning men det är bra. Roy Bittans vacka intro på piano och orgel öppnar porten för tunnel of love. En instant melodi som som är så knäckande bra och omedelbar att jag faktiskt förlåter dem att den avslutas med ett gitarrsolo. Den får en att tänka tanken iallafall. Om man verkligen får göra så eller inte. Jag hade turen att se dem på stadion ´92. Det var stort. Iallafall för mig.

Ettor och Nollor

FOUR TET THERE IS LOVE IN YOU

Ettor och nollor. Kan datorer göra musik? Frågan har varit under debatt sedan Feranti Mark I. En dator från femtiotalet som påstås ha kunnat generera ljud. Sextio år senare vet nog de flesta svaret på den frågan. Kieran Hebden har sysslat med ettor och nollor ett tag nu och bemästrar konsten till fullo. På sitt fjärde album ( femte om man räknar remix-skivan Remixes) har han kokat ihop en välsmakande häxbrygd som stolt och självklart ger alla antagonister en knäpp på näsan. THERE IS LOVE IN YOU har på sätt och vis blivit till live; med datorn och skivtallriken som "riktiga" instrument. En stor del av musiken är framjammad inför publik och deras reaktioner låg till grund för urvalet till denna skiva. Ett ypperligt sätt att få feedback på sin inspelningsprocess. THERE IS LOVE IN YOU är hypnotisk. Den trollbinder och drar mig in i det sköna virrvarr av ljud och melodier och kringelikrokar sig till slut fast på min trumhinna och stannar där.

Datorer kan göra musik.

1979

1979 vinner Ted Gärdestad melodifestivalen med satelit, den första kvinnan tillåts att åka vasaloppet och socialstyrelsen betraktar inte längre homosexualitet som en sjukdom. Det var året då forna Sovjetunionen invaderade Afghanistan. Med ekonomisk och militär hjälp - i form av vapen och utbildning, gav bland annat USA landets frihetskämpar, mujahideen, stöd i deras kamp mot invasionsmakten och den lokala marxiströrelsen. Usama Bin Laden hade en framträdande roll för dessa frihetskämpar och tog gladeligen emot Scud-missiler och andra vapen från landet i väst. Vad gör man inte i kampen mot Kommunismen.. 1979 släpps RUST NEVER SLEEPS. Den är inspelad inför publik i San Francisco och pålägg lades på senare. A-sidan domineras av Neil Young med akustisk gitarr och munspel. Den innehåller sånger som My my, Hey hey (out of the blue), pochahontas och fantastiska sail away. B-sidan dundrar fram med hjälp av ett inspirerat Crazy Horse, som i vemodiga powderfinger ger Neil Young det distinkta groove som alltid präglat honom och de hårfagra männen från Los Angeles. Scenen dominerades av gigantiska förstärkare och en väldig mikrofon som fick Neil och Co. att framstå som den lilla utlämnade människan flera av sångerna på skivan handlar om (Tänk dig Stonehenge-scenen i Spinal Tap - fast tvärtom). My my, hey hey är en av Neil Young´s mest kända och citerade låtar och ger en välplacerad känga till en cynisk och girig skivindustri.

Mer Brittisk än en Britt!?

THE PAINS OF BEING PURE AT HEART

Jag vet. Den är över ett år gammal! Det passar mig bra att jag helt missade den förra året. Den fungerar lika bra nu. Nu när jag som mest behöver den. Fångad i denna evighetslånga och kalla vinter behöver jag något som värmer mig. Något som ger mig gnistan tillbaka. Min första tanke var London. Men de bor i Brooklyn, New York. Förstås. THE PAINS OF BEING PURE AT HEART är alla känslor på en och samma gång. Det är indiepop som den lät när begreppet fortfarande var relevant och inte en missbrukad term som förlorade sin mening. Young adult friction ger mig tårar av glädje och får mig att vilja dansa så där ograciöst och ryckigt igen. Som jag bara gör till något så här bra. This love is fucking right! dundrar på med sin varma melankoli och stay alive är en stor låt. En anthem som värdigt tar farväl till 00-talet. Twee på er som tycker annorlunda!