1992

Det var en tid för ganska länge sedan då det mesta som strömmade ut ur mina högtalare hade Evan Dandos underskrift. Han sjöng om stora böghjärtan, knarkpolare och sjukhus. Enligt mig var de flesta av låtarna hits och det rådde ingen större tvivel om att vi hade att göra med en de mest intressanta låtskrivarna på andra sidan Atlanten. Låtarna var nästan löjligt enkla i strukturen och de var effektiva och vuxet naiva. Som alla stora låtskrivare hade han en närmast oöverträfflig melodikänsla och var en mästare på koncis och träffsäker prosa. Och snygg var han ju också, Evan. 1992 var Lemonheads som bäst och skulle vara det några år till, innan själva rock n roll livet tog överhanden och andra ting blev viktigare än att skriva låtar. Likt sin stora förebild Gram Parsons, hade Evan Dando en förkärlek till alkohol och vad som kan utvinnas ur vallmoväxten. Många år senare överraskas jag med vilken kraft IT`S A SHAME ABOUT RAY fortfarande besitter. Det är med en nostalgisk känsla jag sitter där framför stereon och höjer volymen tills grannen slår knytnävarna i väggen. Precis som om tiden stått stilla hittar de elektriska impulserna den rätta vägen tillbaka till frontallobens associationsareor och det känns precis lika bra som det gjorde då. Rockin stroll, med sina rappa ackordbyten sätter tonen som förstärks ytterligare av efterföljande confetti. Själva titellåten är ett mindre mästerverk, där Evan klarsynt sjunger "I´ve never been too good with names, but I remember faces". Låt efter låt glider förbi och högstanivån är imponerande rakt igenom hela skivan. Avslutande Mrs.Robinson, skriven av Paul Simon, blev en mindre hit och tyvärr totalt sönderspelad i radio och TV. Den är en av de få låtar han konsekvent vägrar spela inför publik än idag. När jag lyssnar på Lemonheads flyttas jag bakåt i tiden till en alldeles speciell festival någonstans i de mörka småländska skogarna. Det var party dygnet runt och bakfyllefebern var ännu inte uppfunnen.