Ettor och Nollor

FOUR TET THERE IS LOVE IN YOU

Ettor och nollor. Kan datorer göra musik? Frågan har varit under debatt sedan Feranti Mark I. En dator från femtiotalet som påstås ha kunnat generera ljud. Sextio år senare vet nog de flesta svaret på den frågan. Kieran Hebden har sysslat med ettor och nollor ett tag nu och bemästrar konsten till fullo. På sitt fjärde album ( femte om man räknar remix-skivan Remixes) har han kokat ihop en välsmakande häxbrygd som stolt och självklart ger alla antagonister en knäpp på näsan. THERE IS LOVE IN YOU har på sätt och vis blivit till live; med datorn och skivtallriken som "riktiga" instrument. En stor del av musiken är framjammad inför publik och deras reaktioner låg till grund för urvalet till denna skiva. Ett ypperligt sätt att få feedback på sin inspelningsprocess. THERE IS LOVE IN YOU är hypnotisk. Den trollbinder och drar mig in i det sköna virrvarr av ljud och melodier och kringelikrokar sig till slut fast på min trumhinna och stannar där.

Datorer kan göra musik.

1979

1979 vinner Ted Gärdestad melodifestivalen med satelit, den första kvinnan tillåts att åka vasaloppet och socialstyrelsen betraktar inte längre homosexualitet som en sjukdom. Det var året då forna Sovjetunionen invaderade Afghanistan. Med ekonomisk och militär hjälp - i form av vapen och utbildning, gav bland annat USA landets frihetskämpar, mujahideen, stöd i deras kamp mot invasionsmakten och den lokala marxiströrelsen. Usama Bin Laden hade en framträdande roll för dessa frihetskämpar och tog gladeligen emot Scud-missiler och andra vapen från landet i väst. Vad gör man inte i kampen mot Kommunismen.. 1979 släpps RUST NEVER SLEEPS. Den är inspelad inför publik i San Francisco och pålägg lades på senare. A-sidan domineras av Neil Young med akustisk gitarr och munspel. Den innehåller sånger som My my, Hey hey (out of the blue), pochahontas och fantastiska sail away. B-sidan dundrar fram med hjälp av ett inspirerat Crazy Horse, som i vemodiga powderfinger ger Neil Young det distinkta groove som alltid präglat honom och de hårfagra männen från Los Angeles. Scenen dominerades av gigantiska förstärkare och en väldig mikrofon som fick Neil och Co. att framstå som den lilla utlämnade människan flera av sångerna på skivan handlar om (Tänk dig Stonehenge-scenen i Spinal Tap - fast tvärtom). My my, hey hey är en av Neil Young´s mest kända och citerade låtar och ger en välplacerad känga till en cynisk och girig skivindustri.

Mer Brittisk än en Britt!?

THE PAINS OF BEING PURE AT HEART

Jag vet. Den är över ett år gammal! Det passar mig bra att jag helt missade den förra året. Den fungerar lika bra nu. Nu när jag som mest behöver den. Fångad i denna evighetslånga och kalla vinter behöver jag något som värmer mig. Något som ger mig gnistan tillbaka. Min första tanke var London. Men de bor i Brooklyn, New York. Förstås. THE PAINS OF BEING PURE AT HEART är alla känslor på en och samma gång. Det är indiepop som den lät när begreppet fortfarande var relevant och inte en missbrukad term som förlorade sin mening. Young adult friction ger mig tårar av glädje och får mig att vilja dansa så där ograciöst och ryckigt igen. Som jag bara gör till något så här bra. This love is fucking right! dundrar på med sin varma melankoli och stay alive är en stor låt. En anthem som värdigt tar farväl till 00-talet. Twee på er som tycker annorlunda!

New Jersey Turnpike

12" 987/1000

Det var här det började. De första trevande försöken att skapa något eget. Ett försök att förankra en känsla och cementera den. Där endast färdigheten stoppade en hjärna som börjat se; som insåg hur viktigt det var att få ur sig de där idéerna. Att göra något med tankarna som aldrig fick vädras på annat håll. Redan på debutskivan fanns tendensen att utforska och att våga använda en lägre växel i musiken. Där faktiskt långa instrumentala partier hade ett syfte i en kontext där sinnesstämningen stod i fokus. Där låtarna var något mer än bara beståndsdelarna på en skiva. REALITY är rudimentär. Den är ärlig men ofärdig och på vissa ställen är den högst medioker. Men låtarna finns där. De behöver bara några gånger till på sig. Skivan är en andhämtning, en konstpaus mellan två album, där man får prova sig fram och testa lite nya infall och tankar. På spår som basement och avslutande dumb luck fungerar det alldeles utmärkt, men köp hellre REAL ESTATE om du vill ha ett skevt och bra rockalbum. REALITY är för den redan invigde. Men den är intressant i sin skapelse. Real Estate är klara för Way out West 2010.

1978

BRUCE SPRINGSTEEN THE DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN

1978 är året då Ingmar Stenmark vinner specialslalom och storslalom i alpina VM och för tredje året vinner den alpina världscupen. Det är året då Ronnie Petersson omkommer på Monzabanan i Italien, Påven Johannes Paulus I avlider efter endast en månad iförd särk och fånig hatt och året då de för mig fram tills nyligen okända seriemorden på Östra sjukhuset i Malmö begås. Jim Jones och hans 900 tokiga adepter begår kollektivt självmord i Ghana. 1978 är även året då jag föddes och Bruce Springsteen släppte albumet THE DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN. Efter genombrottet med BORN TO RUN hade äntligen The Boss rakat av sig skägget och skaffat sig ett fast jobb som betraktare och talesman för den Amerikanska mardrömmen. Till skillnad från BORN TO RUNs strävan efter Phil Spectors Wall of Sound och dess utdragna inspelningsprocess spelades skivan in live och kort efter det att bläcket hade torkat från anteckningsboken. Tjugonio år gammal och fyra skivor in i karriären befäste han sin plats bland de stora poeterna. Ett utdraget bråk med den förra managern Mike Appel hade inte decimerat hans kreativitet utan kanske till och med katalyserat den. Skivan genererade inga radio-hits, men innehöll framtida livefavoriter såsom the promised land och badlands. Racing in the street framkallar piloerektion hos undertecknad och är ett stycke vackert skriven prosa framförd med en försiktighet och ömhet att det tåras i ögonen. Kanske en av världens finaste downtempo-låtar. Året är nu 1978 och tjugofem år senare stod jag och en av mina bästa vänner bland femtiotusen fans på Ullevi och tårögt bevittnade vad som fortfarande är en av de bättre spelningar jag sett.

Magiska svampar och Jazztobak

Jag gillar band som släpper på tyglarna. Som skriver sina egna regler och fullständigt ignorerar normen för hur musik ska låta. Jag gillar band som ena stunden får en att hänföras av något vackert för att i nästa stund få mig att tänka vad i helvete?! Med en historik som roadies åt Flaming Lips lär väl inte den progressiva psykadeliska popen förvåna. Och det faktum att sångaren är brorson till Rockens egen Joe Labero, Wayne Coyne, förvånar egentligen inte heller när man hör musiken. Äpplet faller inte långt från trädet är med detta verk högst påtagligt; både metaforiskt, biologiskt och musikaliskt. Ett uttryck inte helt olik förebilderna från Oklahoma City, men med regelboken samlandes damm i något bortglömt hörn någonstans fullkomligt exploderar THE BIRTH i högtalarna. Proppfylld med variation av hög och låg densitet där testosteronstinna gitarrer blandas med sköra pianon på en utflykt in i dimman. En hel del olaglig substans har nog metaboliserats i dessa fyra unga mäns kroppar under inspelningen av denna skiva. New Heat blomstrar ögonblickligen upp och tar dig genom ett kaleidoskop med något likt Electric Light Orchestra med ett psykadeliskt discofilter i bakgrunden. Keep Score har något som griper tag i den som lyssnar. En klassisk Popballad. Medan those who are from the sun return to the sun låter som ett utflippat fyllerep, där egentligen ingen vet vem som spelar vad, eller hur, avslutar smoking pot makes me not want to kill myself en tio låtar lång fiktiv resa i Svenska Grammofonarkivets mest sinnesvidjande skivhyllor. THE BIRTH växlar mellan högt och lågt, långsamt och och snabbt, vackert och fult men aldrig mellan bra och dåligt. Det kräver sin lyssnare, men nämn någon klassisk progressiv psykadelisk rockplatta som smeker alla medhårs? STARDEATH AND WHITE DWARFS orkestrerar en alltför galen kväll som ingen vill ska ta slut.

I den bruna ubåten under havet

BOSTON SPACESHIPS BROWN SUBMARINE

Vi tar det i omvänd ordning för ovanlighetens skull. Nej, det var inte alls så jag tänkte. Jag hörde helt enkelt denna efter The Planets are blasted. Som tur är fungerar det annorlunda än i filmens värld, då man absolut måste se filmerna i rätt ordning. Brown Submarine är på många sätt ett bättre album än det efterföljande och det beror helt enkelt på att den har fler låtar som värmer mitt pophjärta denna kalla och utdragna vinter. Med tydliga ekon av the Who och Cheap Trick glider Brown submarine fram under dig med återvunnen skaparglädje och fantasi. Melodierna sitter där de ska och Robert Pollard sjunger med sitt karaktäristiskt anglo-amerikanska uttal hjärtat ur sig i Two Girl Area. En ballad som valsar fram så självklart och stolt i Guided By Voices-aktig ton. You Satisfy Me kunde ha varit med på Alien Lanes. Så bra är den. Och på Ready To Pop, en typisk Pollard, gästas den konsekvent ettriga gitarren av en ensam fin saxofon i låtens avslutande, mäktiga crescendo. Bra skit. Den nyblivne farfadern levererar låtar på löpande band och har på denna platta haft vett nog att skala bort de överflödiga låtskisserna. Här presenteras fjorton låtar spelade enligt popmusikens alla regler, men med den tydliga prägel han sätter på musiken. Enligt okänd utsago finns det över 800! låtar signerade Robert Pollard; halv-alkoholisten och före detta high-school läraren från Dayton, Ohio.