West palm beach, Florida

SURFER BLOOD ASTRO COAST

1995. Grand Prix. När jag för första gången hörde Teenage Fanclubs klassiska skiva avslöjade sig den röda tråden. Den avslöjade också min inte fullt så graciösa och ryckiga dans med knuten näve högt upp i luften. Efter Grand Prix tog jag mig till #1 Record av Big Star och därifrån till Starry eyes med The Records via You tore me down med Flamin Groovies för att i en välbehövlig paus hamna i Matthew Sweets fantastiska album 100%. Resan fortsatte via Weezers blå skiva, Car Button Cloth med Lemonheads och vidare till Posies, Redd Kross, Jonny Polonsky, Brendan Benson och ett stort antal andra band med gitarren som huvudvapen. Och så till Guided by Voices förstås. Synonymt för ett klassiskt powerpop-album är gitarrer. Det finns gott om gitarrer på Astro Coast. De intervenerar med varandra och får mig att spela luftgitarr och dansa ryckigt och ograciöst. Den får mig att önska att om sommaren ändå vore här. Då jag förhoppningsvis kan se dem framför mig när solen går ner över Way out West 2010. Surfer blood har tagit det bästa från den brittiska och amerikanska rockhistorien och hittat ett eget sound, som på sätt och vis är Lo-Fi omkring 1995, men med den vise mannens sinne för stil och finess. Fan, vad jag låter gammal.

BEAUTIFUL NOJS

En gitarr. Ett trumset och två mikrofonpoeter. Har du hört den förut? Förmodligen. Ed var i grund och botten en duo som framförde sin musik på det sättet. Dimmiga rep som gav födelse till ett gäng riktigt bra låtar. Dynamiken mellan två personer är den optimala. Två hjärnor jobbar bättre tillsammans än tre och Ed var ibland så bra att man visste exakt vart den andre tänkte föra låten vidare. Precis som om musiken lever sitt egna lilla liv och där aktörerna egentligen bara är redskap i jakten på den perfekta låten. Japandroids är två och de spelar noise-punk. Vackert oväsen. Musik som känns i thorax. En knuten näve med en övertygelse att inget är viktigare just nu än att förmedla två unga frustrerade killars eviga mantra; tjejer, tristess och drömmen till något mer. Post-Nothing är fylld av knivskarpa poplåtar framfört av två med önskan att låta som fler. Oftast lyckas de. Kraften de skapar med sin gitarr/trummor sättning fullkomligt golvar mig i explosionen wet hair och får mig att le instämmande i young hearts spark fire. En skiva att värma upp inför kvällen med.

"I don´t wanna worry about dying. I just wanna worry about sunshine girls".

Dayton, Ohio

Jag har ingen koll på hur många skivor denna otroliga man har spelat in. Men jag vet att jag har tjugotvå stycken. Skivorna under hans riktiga namn, Robert Pollard, har varit ojämna men intressanta i hänseendet att inspirationen verkar vara oändlig hos honom och jag misstänker att en sådan kolossal kreativitet bara måste ut ur systemet. Mycket har varit ofärdigt och ofokuserat, men det har alltid funnits ett par låtar som vissa hade dödat för. Boston Spaceships är hans senaste kostym och han har hunnit att sy upp tre modeller under 2009, varav denna är den andra. Då jag anser att Guided by Voices mellan åren 1994-1997 var ett av världens bästa band, är det med glädje jag kan skriva att the planets are blasted är en återgång till det tidigare soundet. Här finns dock ingen echos myron eller någon tractor rape chain, men attityden och jämnheten räcker för mig. Detta är ett litet rockalbum som är svårt att sluta lyssna på och låten queen of stormy weather är en rökare inte helt olik game of pricks från klassiska Alien lanes. En positiv överraskning alltså, och ett finger åt alla alla som anser att rock n roll är för snorungar. Vid femtiotvå års ålder är Robert Pollard mer kreativ och vital än de flesta av dagens indiekids. För undertecknad, som fortfarande grämer sig över att han aldrig tog chansen att se Guided by Voices sista spelning, finns det alltså fortfarande hopp att se denna legend på scen.

CYMBALS EAT GUITARS

WHY THERE ARE MOUNTAINS

Är det Pavement?

Nej, men det låter lite som Pavement. Som ett ungt, argt Pavement. Det låter som då man inget har att bevisa. I början, när kraven är få och när viljan är större än färdigheten. Där allt känns så naturligt, så förlösande jäkla bra. Tänk dig ovanstående nämnt band runt Crooked rain, crooked rain. Fast innan man fick råd att spela in i studio. Why there are mountains är fylld av otroliga passager. Men där finns även en viss mängd debris som smutsar ner den polerade ytan; vilket skapar en känsla som är genomgående otrygg. Men oemotståndlig. De gömmer sina melodier i en kakafoni av ljud och den som tar sig in och ger det tid har mycket att finna. Här finns stora väggar av gitarrer, stora trummor med mycket rum och melodier likt en Burt Bacharach med magen full av magiska svampar. Och Rösten. Den slackeraktiga attityden och dess uttryck påminner en hel del om Stephen Malkmus. Jag älskar anthems och Why there are mountains är fylld av dem. Bara man tränger sig förbi det otrygga och skeva som ändå, i sin helhet, är det sammanhållande elementet på skivan. Den rekommenderas varmt.

Way out West 2010

"Jo, det är sant", replikerade jag snabbt.

"Du menar alltså att det är du som är way out wests hemliga bandbokare?", frågade x.

"Ja, jag lovar", svarade jag. "Varför skulle det vara så svårt att tro. Jag har ju all tid i världen nu som hemmapappa".

"Men ändå, det måste ju finnas någon form av bevis för detta påstående?"

"Kolla bara på banden som är klara", fick jag ur mig. "Real Estate, Girls, Cymbals eat guitars och självklart Pavement. Är inte det nog med bevis?!"

"Jo, det är klart.... Fan, vilket grymt jobb! Vad blir nästa bokning då?"

"Tänkte boka Beach house, Japandroids, The Pains of being pure at heart, Pete & the Pirates, Howlin Rain, Arcade Fire, Bibio, Kurt Vile, Jason Lytle, Memory Tapes, Brendan Benson, Vetiver, Fuck buttons, Foreign born bara för att nämna några. Tänkte även försöka locka hit Neil Young i år igen, men vi får väl se. Han är ju ganska svårövertalad den gamle mannen..."

"Låter som en bra festival", sa x innan han snabbt försvann i vimlet.

JAY REATARD R.I.P

Ännu en gång har världen förlorat en begåvad människa.

Jay blev 29 år. I min värld var han i

sina bästa stunder en Robert Pollard

för 2010-talet som hade förmågan

att skriva odödliga garageindie-hits. Hans frånfälle är djupt tragiskt och mina tankar går till hans familj och vänner.

From Williamsburg of the west

FOREIGN BORN - Person to Person

Ibland är det skönt att bli överraskad. Speciellt i en tid då få upplevelser och ting har den effekten på mig. Mest överraskande är nog att jag missade denna skiva förra året. Foreign Born huserar i Silver lake, Los Angeles och deras andra skiva är fylld med good ol´ popmuzak. Låtarna är små byggen som både talar till hjärtat och hjärnan. Genom skönt vemodiga melodier och gitarrer som omfamnar varandra uppkommer vackra toner, uppbackat av en härligt dynamisk duo på trummor och bas. Och sången; med multipla stämmor. Ljuvligt! Det är finurligt och lekfullt med ekon från popens olika epoker. Lyssna högt, eller iallafall i hörlurar. Person to Person ska kännas!