1992

Det var en tid för ganska länge sedan då det mesta som strömmade ut ur mina högtalare hade Evan Dandos underskrift. Han sjöng om stora böghjärtan, knarkpolare och sjukhus. Enligt mig var de flesta av låtarna hits och det rådde ingen större tvivel om att vi hade att göra med en de mest intressanta låtskrivarna på andra sidan Atlanten. Låtarna var nästan löjligt enkla i strukturen och de var effektiva och vuxet naiva. Som alla stora låtskrivare hade han en närmast oöverträfflig melodikänsla och var en mästare på koncis och träffsäker prosa. Och snygg var han ju också, Evan. 1992 var Lemonheads som bäst och skulle vara det några år till, innan själva rock n roll livet tog överhanden och andra ting blev viktigare än att skriva låtar. Likt sin stora förebild Gram Parsons, hade Evan Dando en förkärlek till alkohol och vad som kan utvinnas ur vallmoväxten. Många år senare överraskas jag med vilken kraft IT`S A SHAME ABOUT RAY fortfarande besitter. Det är med en nostalgisk känsla jag sitter där framför stereon och höjer volymen tills grannen slår knytnävarna i väggen. Precis som om tiden stått stilla hittar de elektriska impulserna den rätta vägen tillbaka till frontallobens associationsareor och det känns precis lika bra som det gjorde då. Rockin stroll, med sina rappa ackordbyten sätter tonen som förstärks ytterligare av efterföljande confetti. Själva titellåten är ett mindre mästerverk, där Evan klarsynt sjunger "I´ve never been too good with names, but I remember faces". Låt efter låt glider förbi och högstanivån är imponerande rakt igenom hela skivan. Avslutande Mrs.Robinson, skriven av Paul Simon, blev en mindre hit och tyvärr totalt sönderspelad i radio och TV. Den är en av de få låtar han konsekvent vägrar spela inför publik än idag. När jag lyssnar på Lemonheads flyttas jag bakåt i tiden till en alldeles speciell festival någonstans i de mörka småländska skogarna. Det var party dygnet runt och bakfyllefebern var ännu inte uppfunnen.

Det där vi kallar känsla

Med en stämma inte helt olik en ung Rod Stewart besitter Hamilton Leithauser en röst som har kraft och en övertygelse stark nog att fälla regeringar. THE WALKMEN spelar alltid på rätt strängar trots att de balanserar på kanten mellan det mästerliga och det aparta. Deras låtbyggen kan vid en första genomlyssning verka diffusa och aningen ostrukturerade. Men så är det faktiskt inte. THE WALKMEN vet precis var de ska placera mikrofonen och de vet exakt när det är dags att spela den där gitarren, som genom diverse effektboxar låter så där stor och mjukt diskant på de rätta ställena. De vet att de målar storslagna tavlor och bemästrar rak och effektiv prosa. Men de behöver inte skrika det rakt ut. De vet att de som lyssnar har tid och tålamod, intellekt och ett stort hjärta. Och de vet bättre än att släppa ifrån sig singlar som glöms bort redan innan de går vilse i cyberrymden. De undviker varje hinder och visar vägen genom kryptiska låtbyggen som blir oundvikliga efter några genomlyssningar. Stranded förs fram med varma vindar och framkallar bilder av ett sorgesamt farväl med solnedgången över Atlanten i bakgrunden. Med sin sköra melodi och vackra blås liknar den närmast en fanfar över ett hjärta som blivit vant vid att krossas. Angela surf city ångar självklart fram genom gatorna på Manhattan, där de hyperaktiva trummorna lämnar djupa spår och där frenesin i framförandet är omöjligt att inte bli påverkad av. Om musik skulle vore politik, skulle THE WALKMEN befinna sig på vänsterkanten. Och om musik vore vetenskap, skulle de aldrig ge upp i sökandet efter svaret på de stora frågorna. På LISBON träffar de rätt för det mesta och håller sig kvar däruppe på toppen hela vägen hem.

På jakt efter den tid som flytt

BLACK MOUNTAIN WILDERNESS HEART

WILDERNESS HEART

får mig att tänka på ett årtionde jag var för liten för att komma ihåg. Den får mig att tänka på skägg och lapptäcken. Moonboots och TV-kannor, apelsinjuice-grogg och miniskidor. Den får mig att tänka på väggtelefoner och Volvo 240. Den får mig att tänka på hur enkelt, eller svårt det måste ha varit utan mobiltelefoner och alltför många TV-kanaler. Men framförallt får den mig att tänka på rockmusik; som den lät innan ettor och nollor fick för mycket att säga till om. Och innan pudelrocken förstörde allt vad den stod för. Fråga mig inte varför, men den får mig att tänka på solidaritet och en tid då vi faktiskt brydde oss om varandra. Den får mig däremot inte att tänka på ett kommande val som jag mer och mer funderar på att ta avstånd ifrån.

Omgiven av mörker

DANGER MOUSE & SPARKLEHORSE DARK NIGHT OF THE SOUL

Precis som titeln antyder är detta en mörk skiva. På flera sätt. Minnet av Mark Linkous självmord smärtar fortfarande och vännen Vic Chestnuts lika tragiska handling gör att denna skiva för alltid kommer att omges av mörker. Hans insats på grim augury blir nästan för jobbig att lyssna på samtidigt som den är en påminnelse om vilket jävla år detta har varit! Denna död, denna tragiska och onödiga död. Så jag kryper ner under täcket, sluter mina ögon och översköljs av den dunkla atmosfären. Det är en imponerande samling låtar Brian Joseph Burton aka DANGER MOUSE och Mark Linkous har skrivit och producerat. Wayne Coyne, Iggy Pop och Nina Persson för att nämna några lånar ut sina röster. Och de lyckas fånga känslan och göra låtarna till sina egna. Det är personligt och innerligt. Jason Lytles gästinhopp bakom mikrofonen låter inte helt olikt skivan han spelade in förra året och Gruff Rhys från Super Furry Animals framstår mer och mer som en av det tjugoförsta århundradets mest mångsidiga och intressanta musiker. Och de två låtarna där David Lynch pratsjunger förflyttar oss rakt in i hans filmer. Det är samma suggestiva ton och känsla som vaggar oss till ro i takt till brusig apparatur och dammiga pianon. DARK NIGHT OF THE SOUL är inte årets mest upplyftande skiva, men den är nödvändig. Dels för det mörka och det vackra, men också som en påminnelse om hur skört livet verkligen är.