Portland, Oregon

MENOMENA MINES

För väldigt länge sedan bodde jag ihop med en vän i en liten stad långt ner på Sveriges östra kustsida. Vi höll oss rätt mycket för oss själva och roade oss med att skriva och spela in musik, brygga eget vin och att kolla på Twin Peaks. Det var på den tiden Grandaddy var som bäst och ingen ifrågasatte deras musikaliska referenser. De lät lite galna, fast fullständigt övertygande. Men de var ändå ganska fantasilösa i jämförelse med skivan som jag och min vän precis hade upptäckt; Home´s XIV. Den var precis så avig och skruvad vi själva inte vågade eller hade fantasi nog att vara. Schizofren, men ändå logisk på något sätt. Fylld med galna infall, fast utan att tappa tråden eller melodierna. Ofta var en låt egentligen fyra eller fem låtar ihopklistrade med det finaste av klister du kan tänka dig. Jag kan inte släppa tanken på XIV när jag lyssnar på MINES. Beröringspunkterna är många och jag kan tänka mig att det är samma icke-konforma tankar som ger fingret åt de stackars människorna som fastnat någonstans där i mitten. Skivan är inte för dem. MENOMENA tar inga lätta vältrafikerade vägar till lyssnarens öra. Varför skulle de det? De är ett band som står fast vid sina övertygelser och just därför aldrig kommer att ligga högt på några listor. MINES, med sina snirkliga låtbyggen och arrangemang innehåller inte lika många galna infall som klassiska XIV. Istället bär den med sig nästan sakrala skapelser och en helhetskänsla som verkligen kategoriserar ett album som måste tagit tid och stor tankeverksamhet att spela in. MINES är stor som en katedral och fylld med detaljer som alla är lika viktiga i utformningen av musiken. När jag lyssnar på den tänker jag inte på låtar per definition, utan på något mer. Låtarna är delar av en helhet, precis som de små detaljerna i varje låt. Detta skapar en stämning som är vacker, suggestiv, fantasifull och nästan kusligt genomtänkt. I vissa låtar känns det lika berusat och avslappnat som hos just Home, men där galenskapen tyglas av en struktur och en strikt demokrati på tre. I låtar som killemal och tithe går tankarna till Coldplays svulstiga antempop. Fast där Chris Martin och hans kollegor ofta blir för vackra för sitt eget bästa, klarar MENOMENA av konsten att balansera på den sköra tråden mellan galenskap och genialitet. Man sitter där och väntar på nästa lilla detalj som gör att piloerektionen reser sig en bit till. Och på den vägen fortsätter det.