1991

MASSIVE ATTACK kommer från Bristol, England. I denna hamnstad väster om London finns ursprunget till den genre som kom att prägla en stor del av det tidiga nittiotalet. Trip-Hop kallas det. Fråga mig inte varför, fråga mig inte hur. För mig var och är det bara bra musik. Väldigt bra och vacker musik. De må ha varit pionjärer och innovatörer när de utrustade med gamla trummaskiner, analoga syntar och diverse instrument gjorde långsam elektronisk reggaesoul djupt influerad av dåtidens Hip-Hop. De fick oss stanna upp en stund och översköljas av långsamma mjuka toner mitt i den flanelltäckta Grungefeber som rådde världen över. Elektronisk musik kan ofta låta daterad om den har några år på nacken. Den halvsanningen gäller inte BLUE LINES, som trots sina snart tjugo år låter bättre än de flesta av samtidens besläktade skivor. Den programmerade arpeggiobasen i safe from harm får mig att gå konstigt och när jag hör be thankful for what you´ve got vill jag bara hångla med kvinnan jag älskar. Unfinished sympathy låter inte helt olikt något som Pet Shop Boys kunde ha producerat och är skivans centrala spår. Den nådde en trettonde plats på den engelska singellistan samma år. Skivans eklektiska ljudbild med drivna bas - och trumbeats framkallar känslan av sena nätter i en större stad, där människor vandrar mot sina respektive mål med något drömmande i blicken. Avslutande hymn to the big wheel kan vara deras bästa låt vid sidan av protection, som skulle komma några år senare. Med klar stämma sjunger den gamla rastamannen Horace Andy över ett ljudlandskap som nästan kan beskrivas som en eterisk rymdsymfoni. 1991 är ett palindrom. Bara så du vet.

Portland, Oregon

MENOMENA MINES

För väldigt länge sedan bodde jag ihop med en vän i en liten stad långt ner på Sveriges östra kustsida. Vi höll oss rätt mycket för oss själva och roade oss med att skriva och spela in musik, brygga eget vin och att kolla på Twin Peaks. Det var på den tiden Grandaddy var som bäst och ingen ifrågasatte deras musikaliska referenser. De lät lite galna, fast fullständigt övertygande. Men de var ändå ganska fantasilösa i jämförelse med skivan som jag och min vän precis hade upptäckt; Home´s XIV. Den var precis så avig och skruvad vi själva inte vågade eller hade fantasi nog att vara. Schizofren, men ändå logisk på något sätt. Fylld med galna infall, fast utan att tappa tråden eller melodierna. Ofta var en låt egentligen fyra eller fem låtar ihopklistrade med det finaste av klister du kan tänka dig. Jag kan inte släppa tanken på XIV när jag lyssnar på MINES. Beröringspunkterna är många och jag kan tänka mig att det är samma icke-konforma tankar som ger fingret åt de stackars människorna som fastnat någonstans där i mitten. Skivan är inte för dem. MENOMENA tar inga lätta vältrafikerade vägar till lyssnarens öra. Varför skulle de det? De är ett band som står fast vid sina övertygelser och just därför aldrig kommer att ligga högt på några listor. MINES, med sina snirkliga låtbyggen och arrangemang innehåller inte lika många galna infall som klassiska XIV. Istället bär den med sig nästan sakrala skapelser och en helhetskänsla som verkligen kategoriserar ett album som måste tagit tid och stor tankeverksamhet att spela in. MINES är stor som en katedral och fylld med detaljer som alla är lika viktiga i utformningen av musiken. När jag lyssnar på den tänker jag inte på låtar per definition, utan på något mer. Låtarna är delar av en helhet, precis som de små detaljerna i varje låt. Detta skapar en stämning som är vacker, suggestiv, fantasifull och nästan kusligt genomtänkt. I vissa låtar känns det lika berusat och avslappnat som hos just Home, men där galenskapen tyglas av en struktur och en strikt demokrati på tre. I låtar som killemal och tithe går tankarna till Coldplays svulstiga antempop. Fast där Chris Martin och hans kollegor ofta blir för vackra för sitt eget bästa, klarar MENOMENA av konsten att balansera på den sköra tråden mellan galenskap och genialitet. Man sitter där och väntar på nästa lilla detalj som gör att piloerektionen reser sig en bit till. Och på den vägen fortsätter det.

Gräs och sand vid Stilla havet

WAVVES KING OF THE BEACH

Nathan Williams slog igenom med dunder och brak på 2009 års Wavvves. Genom ett sorl av oväsen och distortion fanns fina popmelodier som kunde skönjas om man bara tog sig förbi den kompakta och dissonanta ljudväggen. Genombrottet var inte väntat och den hype och ryggdunkande som följde kom plötsligt för den då tjugotvååriga slackern från San Diego, Kalifornien. Hans reaktion var som de flesta ungdomars som växt upp med Tv-spel, gräs och alltför mycket fritid. Han gav ena fingret åt sina belackare och det andra åt sina fans. Mycket var spel för galleriet och det var lätt att skratta åt hans onyktra uppträdande. Fortfarande hänger marijuanadoften kvar och trots att han har blivit ett år äldre låter musiken ungdomligt naiv och hemmasnickrad. Den svårgenomträngliga väggen av distortion är nu borta och ersatt av något som faktiskt kan liknas vid en ren studioproduktion. Lite av charmen har därmed gått förlorad och låtarna får nu stå för sig själva. Vilket är både bra och dåligt. Det fungerar alldeles utmärkt i titellåten, där melodin och den ettriga gitarren talar sitt tydliga språk. Men det finns också låtar utan riktning, likt de som kanske på grund av oljudet gick obemärkt förbi på förra skivan, men som nu drar ned betyget några steg. Oftast fungerar skivan alldeles utmärkt, som i sockersöta Phil Spector-aktiga when will you come, där tempot och distreglagen är neddragna och den nakna och fina melodin får tala för sig själv. Drivet i take on the world är smittande och de beach boys doftande ahh-stämmorna kryddar låten till en framtida powerpopklassiker. Tar man bort ett antal låtar blir KING OF THE BEACH ett perfekt album att spela inför utgång där den aggressiva tonen funkar bra ihop med alkoholhaltiga drycker och bäddar för en fantastisk kväll på stan, där efterfesten avslutas med anthemrockaren Mickey Mouse under de tidiga morgontimmarna när solen är på väg upp igen.

In space no one can hear you scream

TAME IMPALA INNERSPEAKER

Vi är inte direkt bortskämda med bra indierock-band från Australien. Det finns och har funnits ett par stycken, men då de flesta lever i exil glömmer vi oftast bort att de kommer från denna massiva kontinent. Inxs var ju stora ett tag, men förutom att lägra läckra fotomodeller var de inte mer än ett idéfattigt U2 utan låtar. TAME IMPALA kommer från Perth och spelar psykadelisk rock. Det låter ungefär som brittisk shoegaze från tidigt nittiotal och The Beatles efter 1966. Bas och trummor följs åt i ett symbiotiskt samspel tillsammans med färgglada gitarrskalor. I tanken glider vi fyrtio år bakåt i tiden och hörselcentrum tänker analogt och gamla rullbandare. Men det finns även något futuristiskt över dem. De blickar mot de högre atmosfärerna och svävar högt över trädtopparna. Sången kunde ha varit inspelad på USS Enterprice och det meditativt repetetiva som griper tag i en gör att associationerna blir många. Ofta svänger det lika lekfullt och självklart som hos nutida postprogg-band som svenska Dungen. Men melodin är alltid i centrum. Riffen avlöser varandra men det blir aldrig ansträngt eller bajsnödigt. De håller sig på rätt sida och tar hellre ett steg tillbaka än att lägga i en högre växel. I lömska expectation luras vi in i en statisk värld som vidgar sig och öppnas upp till ett stort och spektakulärt landskap. En euforisk refräng och mullrande gitarrer som sprider solsken över ett torrt ökenlandskap. Efterföljande the bold arrow of time låter som I want you på nedåttjack. TAME IMPALA är en tonsatt walkabout där den imaginära vätskebristen synliggör hägringar du inte trodde var möjliga.

1990

Det var året då muren mellan öst och väst blev fragmenterad till souvenir-föremål, där tegelstenar och daterat murbruk gick att köpa för dyra pengar. Världen kunde för ett ögonblick andas ut inför det potentiella hotet om ett tredje världskrig. Det dansades och dracks lager och gamla fiender kramades så det stod härliga till. Samtidigt lyssnade slöa musikkonsumenter på M C Hammer medan jag spelade landhockey under rasterna i mellanstadiet. UNCLE TUPELO bildades under det sena åttiotalet av vännerna Jay Farrar och Jeff Tweedy i den lilla staden Belleville, Illinois. Inspirerade av gammal country, tidig folkmusik och punk bryggde de sitt eget moonshiner som kom att bli ett begrepp som vi känner som No Depression. Deras debut anses av många som den första alt-country skivan och titeln används än idag av folk som tycker Americana låter lite väl imperialistiskt eller bara kanske vill vara förmer än andra. Skivan växlar mellan dammiga och karga sömndruckna kontexter och den lilla människans kamp mot inre och yttre demoner står i fokus. De skrev ofta om arbetarna i sin egen stad och ilskan mot orättvisan kanaliserades i punkexplosioner i låtar som graveyard shift. Den avslagna och urdruckna sanningen i life worth livin´ återger en tanke inte helt olik vår egen när hoppet känns urlakat och avlägset. "It seems that everybody wants what someone else has, there´s sorrow enough for all, just go in any bar and ask, with a beer in each hand and a smile in between, all around is a world grown mean". UNCLE TUPELO skapade inte bara fantastisk musik och begreppsliggjorde en ny genre. Utan dem hade vi inte fällt en tår till Son Volts gravallvar eller fått hjärtat att rusa till Jeff Tweedys genreöverskridande Wilco. UNCLE TUPELO är källan; ursprunget till något som blev så mycket mer än ett begrepp. Bandet som fick band som Jayhawks, Whiskeytown och många fler att formas och träda fram i rampljuset. 1990 var inte bara ett omvälvande år på det politiska planet, utan en start på något som vi fortfarande inte, eller kommer att se slutet på. 1990 var året då en musikgenre fick ett namn och en ny publik.

Madchester till Athens, Georgia

MUSIK FÖR VISSA DEL 3

Tryck här för dans!