torsdag 27 maj 2010

Bubbelgum och urspårade efterfester

SLEIGH BELLS TREATS
Death Metal gitarrer och överstyrda trummaskiner möter söta girl-pop röster en febrig kväll i en instängd lokal där svetten dryper och för många gäster trängs om utrymmet. SLEIGH BELLS är distad elektronisk noise-pop som flörtar lika mycket med Brooklyns indiescen som med den moderna RnB´n som dominerar de reklamfinansierade radiostationerna. Men det skulle de aldrig erkänna själva. Derek Miller har ett förflutet i diverse hardcore band och det är han som skriver låtarna, programmerar beats och misshandlar sin gitarr. Alexis Krauss jobbar som lärare och sjunger sexigt mitt i allt kaos. Ibland hör jag vissa likheter med gammal hip hop likväl som Phil Spectors Wall of Sound, men oftast är det svårt att genrebestämma musiken. Kategoriseringen är lika svår som att förklara varför den bästa musiken just nu kommer från Brooklyn, New York. Det bara är så helt enkelt. Det bjuds på drinkar starka nog att stjälpa Skotska dragkampare och efterfesten spårar som vanligt ur och domineras av kalsongförsedda män och kvinnor med bara överkroppar. De infernaliska gitarrerna samsas om utrymmet med feta trummaskiner, bubbelgum och hårspray i ett kaos av oljud. Men det går inte att ta miste på sinnet för odödliga popmelodier. Det osar sex och bakfylleångest, samtidigt som glädjen och lekfullheten får mig att le inombords. Det är en kontrasternas skiva, där änglalika stämmor möter ondskefulla metal zone pedaler i Brill buildings fönsterlösa skrivbås. Till en början hade jag svårt att förlika mig med de tvära kasten mellan chartersemester och spyor på gatustenen, men ganska omgående tog nyfikenheten överhanden och fick mig att tänka att den där efterfesten är nog inte så dum ändå. Visst, det finns ett par låtar som till och med jag, som lärt mig lyssna på det mesta, tycker sparkar hål på trumhinnan. Men jag har jäkligt roligt tillsammans med SLEIGH BELLS. Det är kul på rätt sätt. Jag kan tänka mig att det är ett jäkla drag live. Det är ungefär som att åka bergochdalbana. Både lite skrämmande, men väldigt spännande på samma gång.


Inga kommentarer: