Eskapism

SUNSET RUBDOWN DRAGONSLAYER

Det säger ganska mycket om hur många bra skivor som produceras när man får använda det första kvartalet av ett nytt år för att upptäcka det man inte hann med från året innan. Har man jobb (jag är föräldraledig men det är ett heltidsjobb. OK!), snart äkta fru och barn, inser man ganska snart att tiden som man minns den inte längre är något evigt. Vad än Martin Heidegger sa om tid sätts det på sin spets i detta sammanhang. Men den är likväl omöjlig att påverka. Vissa är bättre än andra på att utnyttja den medan somliga inte ens verkar beröras av den. Spencer Krug är en upptagen man. När Wolf Parade har semester sadlar han på SUNSET RUBDOWN. Att kalla det semester vore ett falsifarium då DRAGONSLAYER knappast är en avslappnad utflykt undan stress och förpliktelser, utan ett inferno av galna infall och lager på lager av gitarrslingor, klockspel och stressad lyrik. Den gör lyssnaren snarare andfådd och perplex av intryck vid första anblick än att vara angenäm och lätttillgänglig. Det är stora ideér utan tanke på vad som är rätt och fel, där reglerna inte verkar finnas och där han vågar ta det lilla extra steget. Slutresultatet är en stor färgpalett med de klaraste färgskalor du någonsin sett. Den är dramatisk och teatralisk; angriper från alla håll och kanter och sätter dig på prov. Men den belönar också sin lyssnare med stor underhållning och njutning. Det är inte svårt att tycka om DRAGONSLAYER. Stor, avig popmusik som påminner en hel del om Wolf Parades At mount zoomer. Men den tar ut svängarna mer och vågar använda fler verktyg. Spencer Krug har skapat sitt egna universum som han kan styra precis som han vill, utan att någon kommer med pekpinnar och tillrättavisar. Fantasins makt är stor. Rösten låter som om den ska spricka närsomhelst. Den är vek men har en övertygelse som är naken, ärlig och trollbinder dig från första ton. Ibland låter det faktisk lite som The Ark, fast utan latex och Ola Salo. Inget ont om Ola, men ibland blir det bara för mycket yta utan innehåll. DRAGONSLAYER har mycket innehåll. Därför tar den tid på sig. Paper laces har något sagoaktigt över sig. En visa överfylld med ord och innehåll nog för att få den största cyniker att blekna. I efterföljande You go on ahead är desperationen påtaglig och instrumentationen än mer att det borde blir pannkaka av hela kalaset, men det räddas av en klockren melodi lika självklar som morgonkaffet. Detta är en skiva som klamrar sig fast och kräver uppmärksamhet. Egentligen borde den kanske spenderat mer tid på vänstra hjärnhalvan där logiska ackordföljder och enklare val hade underlättat initiationen. Men vem orkar bry sig om det så länge det är bra. Vissa är helt enkelt bättre på att utnyttja tiden än andra. Frågan är bara vad som blir lidande?