WHY THERE ARE MOUNTAINSÄr det Pavement?
Nej, men det låter lite som Pavement. Som ett ungt, argt Pavement. Det låter som då man inget har att bevisa. I början, när kraven är få och när viljan är större än färdigheten. Där allt känns så naturligt, så förlösande jäkla bra. Tänk dig ovanstående nämnt band runt Crooked rain, crooked rain. Fast innan man fick råd att spela in i studio. Why there are mountains är fylld av otroliga passager. Men där finns även en viss mängd debris som smutsar ner den polerade ytan; vilket skapar en känsla som är genomgående otrygg. Men oemotståndlig. De gömmer sina melodier i en kakafoni av ljud och den som tar sig in och ger det tid har mycket att finna. Här finns stora väggar av gitarrer, stora trummor med mycket rum och melodier likt en Burt Bacharach med magen full av magiska svampar. Och Rösten. Den slackeraktiga attityden och dess uttryck påminner en hel del om Stephen Malkmus. Jag älskar anthems och Why there are mountains är fylld av dem. Bara man tränger sig förbi det otrygga och skeva som ändå, i sin helhet, är det sammanhållande elementet på skivan. Den rekommenderas varmt.
