När gamla hjältar försöker

The Sophtware slump satte tonen för 00-talet och dess regisör, Jason Lytle, lyftes fram som space-proggrockens frälsare, då han plockade fram gamla syntar och skapade grandiosa ljudlandskap och skrev vaggvisor om dysfunktionella robotar. Grandaddy fick inte det riktiga lyft de borde fått, utan var en angelägenhet för de som orkade gräva lite, och inte bara förlitade sig på vad radion hade att erbjuda. Efter The Sophtware slump blev det några skivor till, men ingen var bättre. Mitt exemplar är slitet och bookleten är naggad i kanterna. Den spelades mest hela tiden, med eller utan sällskap av knasiga trumpeter. ADMIRAL RADLEY doftar Grandaddy, men doften hänger inte kvar lika länge som förr. Det är därmed inte sagt att detta är dåligt på något sätt, det är bara svårt att överglänsa ett av 00-talets bästa band; trots att huvudpersonen är med och drar i trådarna. Grandaddys storhet låg i melodierna, men lika mycket i arrangemangen och produktionen. Känslan av att man har hört det förut är ständigt närvarande när jag lyssnar på I HEART CALIFORNIA och förväntningarna är väl egentligen för höga. Min relation till Jason Lytle var ohälsosam och än idag rycker det i mina satelitöron när jag får nys om något nytt signerat hans namn. ADMIRAL RADLEY består förutom honom av den taktfaste björnen Burtch från Grandaddy och kompisar från bandet Earlimart. Aaron Espinoza sjunger och har skrivit ett flertal låtar som fungerar väl vid sidan av Lytles. Men det är ofrånkomligt att inte höra vem som sköter reglagen. Musiken bär hans distinkta signum och även om det inte är det bästa han har gjort, är det iallafall trevligt att vara tillbaka i hans sällskap igen. Men det är inte oumbärligt, som det var under förra årtiondet.

Pojke möter flicka...

BEST COAST CRAZY FOR YOU

Jag har lyssnat mycket detta. Och ofrånkomligen leder tankarna mig till en västkust-duo med förkärlek för sextiotalsdoftande popharmonier. She & Him, med Zoey Deschanel bakom mikrofonen, är i sina bästa stunder där uppe bland sina referenser. Hennes blåögda röst talar till hjärtat och genialiske M Ward på diverse strängar är troligen 00-talets bästa gitarrist. BEST COAST är en trio med starka band till ovan nämnda årtionde, men där She & Him låter detta faktum styra rakt igenom, plockar BEST COAST även fram sina gamla kassettband med C-86 pop. Naiviteten i texterna förenar dem båda, men musikaliskt finns det få likheter förutom känslan av gamla vinylskivor. Bethany Cosentino och Co. låter modernare, ruffigare och är mer konsekventa i sitt sound. Gitarrer och enkla trummor bakom den reverbförstärkta rösten skapar stor konst i det lilla formatet. Enkelt och effektivt, självhäftande och ofta genialiskt. Ibland dyker det upp små popskivor som vänder ut och in på vardagen och får mig att sjunga med tills solen går ner. CRAZY FOR YOU får inte missas och kommer att spelas även när temperaturen kryper under noll grader.

San Francisco, California

THE FRESH & ONLYS GREY EYED GIRLS

Det är alltid julafton när skivbolaget Woodsist släpper nya skivor. Detta är inte speciellt nytt utan över ett år gammalt, men fräscht för mig och hårda runda paket är alltid välkomna. THE FRESH & ONLYS spelar bohemisk garagepop av det finare slaget och de känner sig inte en dag äldre än årtiondet de önskade de var uppvuxna under. Med Nuggets-boxar och sena The Beatles som främsta inspirationskällor skapar de en hotfull ljudbild som sparkar undan benen på nutida kontemporära rivaler som värdesätter det digitala framför det primala. Från hjärtat häver de ur sig låtar som skaver och river upp sår som är svårläkta och ger spår som är mer än ärrbildningar och svårtolkade minnen. Låtarna är straffar som placeras rakt upp i krysset och de serverar en direkt och uppdaterad version av The Electric Prunes anno 1967. En jagad trummis framför ett skenanade lokomotiv och en iskall tenor med megafonen framför munnen. Hetsa massan, hetsa massan! är budskapet som är informellt, men högst aktuellt och får mig att ögonblickligen spetsa öronen till det mörka och det hotfulla i stämningen i lysande invisable forces. Den för tankarna till Tarantinos bästa stunder och är komplett med surfgitarrer och allt. Men i låten är vågorna några meter för höga och solen har för länge sedan slutat skina och ersatts av mörker. The delusion of man låter som blommor i håret på en knarkig efterfest med resterna av ett avsomnat girlpop-band jag inte nämner här. Det är melodiskt och mordiskt på en och samma gång. Gott så.

Discokula eller spandex?

ARIEL PINKS HAUNTED GRAFFITI BEFORE TODAY

Frågan kvarstår. Är det urban softporr från 70-talet eller är det den evigt cirkulerande discokulan från 80-talets mödomsår som spökar? Det är svårt att sätta prägel på musik som lika gärna kan vara vida underbensjeans eller turkos spandex. Om det även finns spår av 90-talets referensförkastande stolthet och 00-talets D.I.Y-anda får vi en schizofren hybrid som vrider och vänder på vår uppfattning om vad som är rätt eller fel. Det finns inga enkla svar på den frågan. Allt vi har är en subjektiv uppfattning, varken mer eller mer. Och det låter ju så bra. Så jäkla bra. Det svänger om trummorna och den funkiga basen har troligen gått i skola hos Lenny Kaye. I låtar som round and round och bright lit blue skyes är groovet så markant att den visaste av alla bortglömda poeter skulle svalt sin sista hicka och kapitulerat. Det är ett soundtrack för våra liv, ett soundtrack för sommaren 2010. Ariel Pink har varit med ett tag, men det är först nu som han fått ordning på sina galna infall. Helt plötsligt känns allt så rätt och välplacerat. Och jag dansar fortfarande.

i en digital värld

Musik För Vissa del 2

låtarna