Party in the Garden State

ALEX BLEEKER & THE FREAKS S/T

Tänk er Bonnie "Prince" Billy uppbackad av Crazy Horse. Tänk er Neil Youngs suveräna Everybody knows this is nowhere inspelad på en gammal kassettporta. Och föreställ er ett gäng vänner som spelar hellre än bra men med attityd och hjärtat på det rätta stället. Låt dina trötta öron långsamt kapitulera in i en drömsk tillvaro bland rök och spritångor, där fumliga fingrar missar en och annan ton. Men det är ingen som klagar eller ens höjer ögonbrynen. Låt den tanken hänga kvar ett tag och föreställ dig sedan en samling människor sent på någon efterfest. Där de sista flaskorna är urdruckna och cigarettfimpar, som likt små konstverk, tornar upp sig i sedan länge överfulla askkoppar. Och mitt i allt detta kommer en ung skäggig amerikan från New Jersey, som stärkt av alkohol fått mod att framföra sina låtar. Unisont börjar en efter en plocka upp instrument och med gehör lätt omtöcknat av alkohol och brist på sömn, tar de sig igenom låt efter låt. Det spontant och ganska taffligt. Det är ostrukturerat men man kan ändå lugnt och stilla följa den röda tråden i de 28 minuter den skäggige amerikanen spelar sina låtar. Alex Bleeker spelar till vardags bas i Way out West aktuella och 2009 års bästa Real Estate. Och visst är tongångarna bekanta. Det är så långt från estetrock man kan komma. Det kommer aldrig att spelas på Rix FM. Men sen när är antalet roteringar på reklamfinansierad radio ett mått på kvalitét?

1983

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA SECRET MESSAGES

1983 hade Jeff Lynne redan uppnått mer än vad de flesta Birminghambor någonsin kommer att uppnå. Och mer skulle det bli; producentjobb åt Beatles, Roy Orbison, Brian Wilson och Tom Petty. Han var även en av gubbarna i ambulerande Traveling Wilburys. Om inte det är ett mått på hans storhet, utnämnde Washington Post honom 2008 till den fjärde bäste producenten genom tiderna. Men redan 1983 hade han en imponerande karriär bakom sig. Som tonåring under sextiotalet bildade han The Idle Race. De släppte två skivor som fått kultstatus men karriären tog aldrig riktigt fart. Inte förrän han gick med i The Move, med kompisen Ron Wood, började saker och ting hända. Bandet hade flera singlar högt upp på listorna och var i skiftet sextio till sjuttiotal ett av englands mest populära band. Men de slog aldrig igenom i USA. Om det var därför de beslutade sig för att ändra riktning eller om den tidens musikaliska klimat styrde dem kan jag inte svara på, men The Move mynnade ut i ett nytt projekt, Electric Light Orchestra, vars debut klättrade till plats trettiotvå på engelska albumlistan. Kommande skivor blev stora framgångar och de lyckades erövra landet i väst. Produktiv som få gick Jeff Lynne 1983 in i studion för att spela in E.L.O´s elfte album, SECRET MESSAGES. Från början var det tänkt att bli ett dubbelalbum men skivbolaget satte käppar i hjulet och menade att det skulle bli för kostsamt. Skivan decimerades från dubbel till ett enkel album och hamnade på topp 5 på englands-listan. Trots monsterhiten rock n roll is king blev inte SECRET MESSAGES det hitalbum den var tänkt att bli. Den dalade snabbt på listan och diverse strul inom bandet gjorde att gnistan försvann och den sista refrängen närmade sig. E.L.O var/är symfonisk popmusik kört genom ett filter där kompressorerna går på högvarv och de gateade trummorna signifikerar musiken som de flesta någon gång har dansat till. De tidstypiska syntarna och lager av stämmor i de smittsamt melodiska låtarna går att spåra till nutida namn som Cut Copy för att nämna ett och soundet kan skönjas i de gamla favoriterna Grandaddys symfoniska indieproggrock. Titellåten är fenomenal. Mjuk som bomull rusar den förbi och virveltrumman piskar dig till dans. Höfterna svänger till four little diamonds, som är buggvänlig och svängig gubbrock som placeras i bilmusik-facket och fungerar fortfarande som en ursäkt för att trampa lite hårdare på gaspedalen. Rock n roll is king är för mig ribbstolar och stationsträning, då min käre far hade den som puls och motivationshöjare under det sena åttiotalet för oss energiska knattar i en gymnastiksal i Hestra. Om Chuck Berry hade varit ung och vit på åttiotalet hade han låtit så här. Ta en titt i era föräldrars dammiga vinylbackar och jag lovar att ni hittar någon skiva med ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA. Damma av den, sätt ner nålen och njut av musik som faktisk inte låter daterad överhuvudtaget.

Berkeley, California

Phil Spectors Wall Of Sound möter Doo-wop körer i ett molnigt San Francisco cirka 1953. I Excuses tar THE MORNING BENDERS popmusikens mest förekommande tema och bakar in den bland stråkar, körensemble och stora golvpukor. Det är bitterljuvt och väldigt bra. BIG ECHO är kortbyxor, seglarskor, button-down skjorta och wayfarers i år igen. Den är Grizzly Bear utan matematik, den är västkust istället för östkust. Den är mousserande vin, vindruvor och kex på Skansen Kronan. Men den är lika mycket nymalda kaffebönor och en pocket i bakfickan. Chris Chu och hans band är på väg någonstans. Med detta album förblir de inte bara något lokalt fenomen, utan en del av omvärlden. Hand me downs pumpar fram i sin enkelhet med de mest självklara ackordföljderna sedan Beulah återupplevde sextiotalet på samma plats för tio år sedan. Stitches skrapar obehagligt under ytan medan pleasure sighs vaggar dig till ro. De mörka molnen tätnar till en början omkring mason jar för att klarna upp till en suggestiv vaggvisa för hemmapappor med sömnproblem. BIG ECHO är ett trevligt soundtrack till en inrutad vardag. Den bjuder på överraskningar, men som de mest självklara vardagliga rutiner flyter den också på utan att lämna något större avtryck.

Alex Chilton 1950-2010

En efter en trillar de av pin mina gamla hjältar. Efter vad som tros vara en hjärtinfarkt gick Alex Chilton bort idag. Han sjöng in The Letter med The Box Tops ´67 och skrev odödlig powerpop i legendariska Big Star och släppte sedan ett antal solo-skivor. Hans inflytande över en hel generation musiker och band är omfattande. Utan Alex Chilton inget R.E.M, Replacements, Posies, Matthew Sweet, Lemonheads osv...

http://www.youtube.com/watch?v=BNKSs1J38EA&feature=related

Nord och Syd

TITUS ANDRONICUS THE MONITOR

Från Glen Rock, New Jersey kommer en kvintett vid namn Titus Andronicus. Bandets tydliga frontgestalt och kuf heter Patrick Stickles. Han bär upp ett skägg inte helt olikt Usama Bin Ladens. Det är inte ett vackert skägg, men på något sätt är detta hårbeklädda anlete en nödvändighet. För att gå in i sin roll som trovärdig berättare måste det också se ut som om man var en del av det. Usama Bin Ladens skägg bars för cirka etthundraförtio år sedan av en viss Abraham Lincoln. Förenta Staternas sextonde president. Efter ett citat av denna man sprakar det plötsligt till i mina högtalare. "I never wanted to change the world but I´m looking for a new New New Jersey / Cause tramps like us, baby we were born to die" är fin prosa och en homage till Bruce Springsteen i inledande a more perfect union. Tänk er en korsning mellan Joe Strummer, en ung och fortfarande arg Conor Oberst på någon pub med halva Dublin skrålandes i bakgrunden. Tänk er bredbent punk-rock i positiv bemärkelse. Det är urkraft och sing-a-longs hela vägen från New Jersey till Boston. Blanda det grundligt i en mixer med såväl irländska folktoner och avslagen lager och vi får den mest intensiva lyssningen sedan Josh Pearsons mässande i Lift to Experiences sorgligt förbisedda The Texas Jerusalem Crossroads från 2002. Men det är en annan historia. THE MONITOR är ett konceptalbum om det Amerikanska inbördeskriget. Där berättelserna drar oss ner i den bistra jordmånen och låter oss smaka på dammet från dåtidens slagfält. Skivan är även en metafor för ungdomen och dess alla lukter, smaker och lockelser. I a pot in which to piss möter Libertines ett riff-glatt the Hold Steady i en enda lång arkeologisk utgrävning bland dammiga pianon och blås från inbördeskrigets sista dagar. Det enda egentliga negativa med skivan är att den vill för mycket. Det finns liksom ingen tid att hämta andan. Men jag sitter kvar med volymen högt uppskruvad och fortsätter lyssna. Den är helt enkelt för bra för att ignorera. Du vet aldrig vad som gömmer sig bakom hörnet eller i nästkommande låt. Detta är den roligaste historielektionen på väldigt, väldigt länge. Eller det beror på hur du tolkar skivan.

"I am the most miserable man living. If what I feel were equally distributed to the whole human family, there will not be one cheerful place on earth"

Peyote eller LSD, någon?

WOODEN SHJIPS DOS

Jag har aldrig varit något jättestort fan av the Doors. De hade sina poänger och några låtar som gick att dansa till, men kändes mest som en ursäkt för att ta sinnesvidgande droger och skriva nonsenspoesi. Han var säkert en intressant man, Jim Morrison, i nyktert tillstånd. Men då han för det mesta simmande på botten i en whiskeyflaska, stod på huvudet eller vandrade uttorkad omkring i öknen hög på peyote var det få som såg den sidan hos honom. WOODEN SHJIPS gillar gräs och de gillar nog the Doors och det mesta som föddes ur den psykadeliska eran i mitten av sextiotalet. De låter lite som the Doors, men med den stora skillnaden att de inte ser droger som en nödvändighet utan som en extra krydda i ett tillstånd som inte har bråttom eller är på väg någonstans. De är mer som Velvet Underground och skapar långa monotona låtar i vad som skulle kunna beskrivas som drone rock.. Alltså inget för de som väntar på den stora finalen i globen av årets melodifestival, utan något för de som faktiskt klarar sig utan Rix FM De gillar att tända sin blunt och jamma i replokalen. Egentligen är nog inte skillnaden så stor, men WOODEN SHJIPS gör inte anspråk på att vara Rimbaud eller Baudelaire. De spelar musik för att det är roligt, inte för att vinna Polar Music Price.

1982

DEPECHE MODE A BROKEN FRAME

När jag började högstadiet var vi ett gäng finniga snorvalpar mitt i puberteten som hade en datagrupp. Jag kommer ej ihåg vad vi kallade oss men vi hade iallafall olika handles. Mitt var Fazer, kommer ihåg att Tobias hette Felon och Jonas kallade sig Opus Omega eller något liknande som vi då tyckte lät jäkligt grymt. Vi använde Noisetracker på vår Amiga 500 och lyssnade på syntpop. Detta var tidigt nittiotal, många år efter 1982, men musiken vi lyssnade på hade sin början i det tidiga åttiotalet. Vi älskade Pet Shop Boys, Erasure, Front 242, Nitzer Ebb och kanske mest av allt, DEPECHE MODE. Med den märkliga kombinationen flanellskjorta och rakat kring öronen var vi de coolaste katterna i Sveriges näst minsta kommun. Vi hade inte en aning om vad som var rätt eller fel, så vi skapade vår egna lilla värld. Detta var ju trots allt innan man började läsa engelsk musikpress och några år innan man bläddrade förstrött i modetidingar på pressbyrån i väntan på bussen hem. Så valet av frisyr och flanellskjorta är inte svår att förstå i den lantliga kontext som vi faktisk befann oss i. 1982 och hade Vincent Clarke lämnat DEPECHE MODE och startat Yazoo med Alison Moyet. Martin Gore fick axla rollen som ensam låtskrivare. Efter succén med Speak & Spell, som nådde topp 10 på Englandslistan förväntades ett album i klass med föregångaren. Skivan sålde visserligen guld i hemlandet och tog sig hyfsat högt upp på albumlistan i Sverige men anses av många, däribland Martin Gore, som deras sämsta skiva. Jag tycker att den har en hel del guldkorn som än idag låter bra och jag ler nostalgiskt när dessa spelas hemma på kammaren. Lättsmälta see you fungerade bättre när jag var tretton år, men har än idag en viss charm som är svår att motstå. Instrumentala nothing to fear var även den en favorit i vårt gäng, då våra röster och egon var svårt sargade av puberteten att vi helt enkelt inte hade mod nog att sjunga. Suggestiva shouldn´t have done that är effektiv i sin enkelhet och låter helt fantastik i mina öron. Detsamma gäller the sun and the rainfall, som har en fantastisk syntslinga och melodi som dagens elektropoppare borde lyssna mer på. Som album sett var A BROKEN FRAME en parentes i DEPECHE MODES långa och framgångsrika karriär. Men den hade och har fortfarande sina stunder trots allt. För ett gäng snorvalpar i Sveriges näst minsta kommun betydde den allt.