thirteen hundred and counting...

Den snart 53 år unga slackern från Dayton, Ohio fortsätter oförtröttligt att spela in skiva efter skiva. Hans produktionsförmåga är det ingen som ifrågasätter, utan problemet är snarare att han spelar in för mycket och släpper igenom allt hans hyperaktiva hjärna trollar fram. Det kan inte vara lätt att skriva något nytt och unikt när ens glödande penna ligger bakom mer än tretton hundra låtar! Men ofta lyckas han, Bob. Även om de magiska träffarna inte är lika frekventa som förr är det ändå mer intressant än det mesta. På senaste OUR CUBEHOUSE STILL ROCKS finns det ett antal fenomenala indierock-hits som får hjärtat att rusa. Come on, baby Grace är en raket som för tankarna till Guided by voices bästa stunder. Hans röst har bara blivit bättre genom åren och han bär fram denna låt med pondus och en urkraft få rocksångare besitter. Det är en käftsmäll som går på knock-out redan i första ronden. Den nästan lika självklara track star dundrar igång skivan och visar med sina sköna vändningar att livet inte alls behöver vara tråkigt när man nått medelåldern. Bob verkar ha ganska kul och inspirationen är det definitivt inget fel på. Jag kommer osökt att tänka på ett filmklipp från en gammal Guided By Voices dokumentär, där Bob och hans band köper öl via drive thru och åker hem och sänker dem på garageinfarten under ett parti basket en solig eftermiddag. För mig symboliserar denna scen en vägran att låta åldern stå i vägen för drömmen. Drömmen om ett liv utanför de fastställda ramar vi som individer förväntas att följa. En revolution behöver inte leda till en samhällelig förändring; den kan vara lika kraftfull inne i ditt huvud. För Bob är det nog så och för mig får han gärna hålla på femtio år till. Så länge musiken håller denna höga standard kommer jag att fortsätta vänta på hårda packet från andra sidan Atlanten.

Norrländskt svårmod

BEAR QUARTET MONTY PYTHON

Det är stort att efter så lång tid fortfarande hitta nya vägar och gräva fram melodier ur stock och sten. Det måste vara en härlig känsla att efter arton år vakna upp och känna att man trots gråa hårstrån och några nytillkomna kilon över midjan fortfarande ha orken att bry sig när klimatet runtomkring präglas av girighet och egoism. Men det är väl just det som gör att Alkberg och Co. slår an strängen och bedriver sin egna lilla revolution där ute i periferin. På MONTY PYTHON är det tvära kast mellan smattrande hängpukor och febrig skönhet. Långfingret är ständigt vertikalt och foten sparkar undan det konventionella och det tillrättalagda. Deras typ sextonde skiva är en logisk fortsättning på förra årets 89 och en hållplats på en resa som började med Ny våg 2002. Det hände något på 00-talet med farbröderna från norr. I takt med att musiken som spelades i radio i stort sett var kliniskt ren och mer eller mindre bestod av binära koder, gick de helt sonika åt andra hållet. Och där trivs de och har nog inga planer på att ändra riktning. Precis så som jag vill ha dem.

Höst i Göteborg

MUSIK FÖR VISSA DEL 4

PRESS PLAY!

Någonstans mellan ishockey och lönnsirap

BROKEN SOCIAL SCENE FORGIVENESS ROCK RECORD

Det började som ett projekt bakom en fyrakanalsporta mellan de två vännerna Brendan Canning och Kevin Drew 1999. Genom åren har projektet vuxit fram till något som kan liknas vid ett ambulerande cirkussällskap, ständigt sökande efter nya infallsvinklar och sätt att roa sin publik. Det numera nitton personer stora kollektivet har på deras senaste skiva fortsatt att blanda välkända råvaror med recept från en välfylld och kulinarisk kokbok. Den sexton låtar långa resan är fylld av dynamik och alla får ta plats och bidra med sin konstnärliga talang. Det finns något inåtvänt men explosivt i world sick. Den talar till dina trötta mjukdelar och det känns som om man lyssnar till ett helt kompani av dina absoluta favoritartister. Texico bitches är ett underskönt litet verk med finurliga gitarrslingor och kaxigt framförd sång. När all to all tar vid stannar tiden upp för en stund; Lisa Lobsinger har en röst som direkt griper tag och menar allvar mitt ibland mjuka trummaskiner och esoteriska ljudlandskap. På FORGIVNESS ROCK RECORD blandas instrumentala passager med kollageaktig popestetik och det som egentligen förvånar mig mest är hur fan de får ihop det, hur de får det att låta så enhetligt och sammansatt. Den röda tråden är hela tiden i centrum, samtidigt som det pågår underliga saker ute i periferin. Det är lättrökt och välhumlat, vällagrat och samtidigt hungrigt och nyfiket. BROKEN SOCIAL SCENE består av skäggiga män och fagra kvinnor från ett naivt och oskyldigt Canada. Det finns gott om gråa hårstrån, men aldrig förr har väl mognad och vuxenhet låtit så här ungt och nyfiket. Den försiktigt stegrande sentimental X´s pulsar fram med hjälp av Leslie Feist, Amy Milan och Emily Haines väna stämmor. När väl crescendot startar och änglarna står på rad inser jag att detta är bland det bästa jag hört i år och mina försök att beskriva det är fruktlösa och dömda att misslyckas. FORGIVNESS ROCK RECORD måste höras. Om och om igen. Water in hell är början till slutet med sin Pavement-nonchalanta attityd och visar på ett ypperligt sätt vad BROKEN SOCIAL SCENE handlar om. Eller som de själva säger: "we surround ourselves with people we trust, and that´s the way you do it, kids".