1989

STONE ROSES S/T

Jag var femton år när jag för första gången hörde dem. Min syster hade fått ett 60 minuter långt blandband av en dåvarande pojkvän. Det var fyllt till bredden med tidig britpop. Det var artister som jag vid denna tidpunkt inte hade en aning om eller ens kunde uttala namnet på: The La´s, Mock Turtles, Suede, Lightning Seeds och så STONE ROSES förstås. Så fort jag hörde gitarrplocket i introt var jag fångad. Låten var made of stone och den var något alldeles extra. Och är fortfarande. Innan dess var det bara syntmusik som gällde, men det var i detta ögonblick som världen öppnade sig. Ögonblicket som gjorde mig till den musiktok jag fortfarande är och är stolt över. Man kan säga att STONE ROSES öppnade mina ögon och fick mig förstå vad det egentligen handlade om. Total och ovillkorlig kärlek till popmusik. Jag ska inte uppehålla er med detaljer kring skivan, då de flesta som läser detta vet exakt vad jag pratar om. STONE ROSES officiella debut är en tidlös klassiker. Skivan är så bra att om jag endast får plocka ut en låt, väljer jag ändå alla. Och lika klassisk som musiken är det Jackson Pollock-inspirerade omslaget som John Squire målade och Beppe-hattarna som blev en fluga som hade väldigt lite att göra med det frekventa användandet på stränder runt om i världen. Från I wanna be adored till I am the resurrection? ledsagades vi till toner från gitarr, bas trummor och sång. Ian Browns kaxigt avslagna röst, John Squires effektiva gitarrspel, Manis melodiska bas och Renis enkla trumspel fick en hel generation att vallfärda till Spike Island året därpå. Jag var tolv år och tyckte fortfarande det var kul att bygga kojor högt uppe i träden i skogspartiet bakom vårt hus; totalt ovetandes om vad som hände på andra sidan Engelska kanalen.

Montreal, Quebec

Och så var cirkusen tillbaka igen. Barnen står samlade och motvilliga föräldrar betraktar clownerna, lindansarna och akrobaterna som gör sitt yttersta för att tillfredsställa iallafall den yngsta delen av publiken. Spencer Krug gjorde det förra året med Dragonslayer. Han iscensatte det förvridna och det tillsynes omöjliga i sin egna lilla pjäs som kom att bli Sunset Rubdowns högsta peak hittills. Nu, tillsammans med Dan Boeckner, som rättade till vissa linjer med Handsome Furs fina Face Control, har WOLF PARADE på sitt tredje album tagit steget en bit längre. De följer sina egna musikaliska och konstnärliga lagar och vänder ut och in på sin aviga, men oemotståndliga popmusik. Förra skivan, At mount Zoomer, tog tid på sig men mynnade ut till ett tidlöst mästerverk som kanske inte sålde stora upplagor, men som hade stor inverkan på dem som verkligen lyssnade. På EXPO 86 känns penseldragen igen; lindansare balanserar på en skör tråd och akrobater som trotsar tyngdlagen. Skivan är i stort sett inspelad live och det hörs. Det är ibland vingligt och mer frisläppt än tidigare skivor, men den varg paradiska stämpeln är fortfarande intakt och direkt igenkännbar. Spencer Krugs låtar och melodiska rösteskapader vet vi sedan tidigare är mer svårgenomträngliga än Dan Broekners självhäftande popmelodier, men tillsammans bildar de en helhet som behärskar konsten att förvilla, men även att förgylla. Popskivor som inte har låtar under tre minuter brukar jag oftast vara skeptisk till, och när merparten av låtarna klockar in på långt över fem minuter hamnar de oftast inte ens på skivtallriken. Men det är ju ändå WOLF PARADE. Ganska snabbt inser jag att fem minuter kan kännas som två, bara innehållet spretar, retar och förtrollar mina kritiska öron.

Athens, Georgia

Förra årets To Wille fick mig att återigen spela igenom de där gamla skivorna som fått stå orörda alltför länge. Och den fick mig att inse att detta var fräschare, kanske även bättre men precis sådär dammigt på rätt sida av den genre vi idag kallar Americana. Med en kärleksfull och personlig tolkning av Willie Nelsons låtar blev den en av de bättre skivorna som släpptes förra året. Den lät gammal, fast nyduschad, erfaren men med bibehållen nyfikenhet. Nya HERE`S TO TAKING IT EASY känns som en logisk fortsättning; där inramningen är bibehållen och uttrycket snarlikt. Den stora skillnaden är att denna är signerad av Matthew Houck själv, både i framförandet och skapandet. Som låtskrivare är han snart där uppe. Hos hjälten, Willie Nelson. Hans personliga prägel och friktionsfria vandring mellan genrer och begåvning för metaforisk prosa ger mersmak. PHOSPHORESCENTs musik kan närmast beskrivas som ett slags countrydoftande folkindie med en alternativ kryddmix. I en miljö där Stetsonhattar och en rejäl dos patenterad nutida indiepop sammanstrålar i en välljudande bekant miljö. Dessa genrer intervenerar och skapar en skön och naturlig stämning som efter ett antal lyssningar känns både omedelbar och svårgreppbar. Det känns självklart och kontemporärt samtidigt som tillbakablickarna till en svunnen tid skapar en atmosfär där de södra delstaterna och New York finns i bakgrunden. Sida vid sida och förmedlar de en sinnesstämning för småkalla sommarnätter. Matthew Houcks sköra stämma berättar historier från den stora Amerikanska sångboken och jag lyssnar och stampar idogt takten. It´s hard to be humble (when you´re from Alabama) bjuder på Stax-blås och boogierock och jag får hålla hårt i hatten på denna fartfyllda resa som till en början känns ganska komisk, men som växer till sig och blommar upp till något självklart och inspirerande. Skivan växlar mellan stompig indie-country och mer eftertänksamma lugna stunder, där hans tidigare skivor lyser igenom. I mermade parade sjunger han ömsint om dansande nakna kvinnor och slidegitarren är ständigt närvarande. Om To Willie var en kärleksförklaring och en homage till gamla hjältar är denna skiva då han själv hittar hem; där uttrycket inte känns lånat utan ett naturligt steg i en pågående resa som startade med skivan A hundred times or more från 2004. I Neil Young doftande och eftertänksamma Los Angeles kretsar prosan kring framgång vs. misslyckande, där Matthew Houck bittert betraktar framgångens sötma från den andra sidan. "I ain´t came to Los Angeles just to die.. Ah you´re getting a lot of attention now, they´re covering you up with affection now". PHOSPHORESCENT har hittat hem och fått mig att tycka att Americana är roligt igen. Matthew Houck gör något eget i en genre som fått stå i skuggan alltför för länge hos mig. Med en ärlig röst och ett tajt band i ryggen levererar han låtar som husguden Willie Nelson inte skulle ha skämts för. Och om klockan kunde vridas tillbaka några decennier eller om tidsmaskinen varit en realitet hade de båda kämpat om att stå högst upp på prispallen. Men ingen hade egentligen brytt sig. Det är bara massan som alltid måste utse en vinnare.

Seattle, Washington

DAMIEN JURADO SAINT BARTLETT

Låten spelades om och om igen på min och mina vänners stereoapparter. Den var knappast synonym med fest, men hos oss blev den det. Ohio fångade känslan av viljan att komma bort och viljan att fly från vardagen i småstaden som på den tiden kändes fördomsfull och instängd. Ohio fick tiden att stanna upp där en stund och fick oss att luta sig tillbaka och fullständigt strunta i allting annat. En man, hans gitarr och munspel framförde den finaste melodin på denna sida god only knows. Elva år senare heter låten Arkansas. Bitterljuv croonerpop uppbackad av kvarlevorna från tiden innan Bill Haley rockade dygnet runt. Framför en enkel melodi berättar Damien Jurado om saknaden och minnet från staden och kärleken. Det är så enkelt och effektivt och styrs med ett sprött piano och en stor baskagge. Det är bleka färgskalor och man påminns om det förgångna som om man bläddrar i ett gammalt fotoalbum. Den känslan dominerar under skivan och särskilt på spår som rachel & cali och sorgsna beacon hill. Tillsammans med multi-instrumentalisten och låtskrivaren Richard Swift har han spelat in ett album som doftar gammalt och analogt. Det finns en värme i låtarna och produktionen som är omistlig och tilldragande. Med små medel lunkar skivan på och lägger sig som ett stort varmt täcke för frusna själar. Richard Swift kan liknas vid en ung Brian Wilson, med samma egensinne och känsla för arrangemang och instrumentering. Men han tar aldrig över. Detta är Damien Jurados stund, det är hans låtar och hans melankoli. De påminner om brev från svunna tider där berättelserna avlöser varandra. En inblick i en vardag där sorgen ständigt gör sig påmind och där saknaden har blivit en del av vardagen.

Bellshill,16 km utanför Glasgow

Jag är barnsligt förtjust i TEENAGE FANCLUB. De har varit med från början och har aldrig gjort mig besviken. De är trogna följeslagare som sällan testar något nytt, men som ständigt förnyar det gamla. Gerry Love, Norman Blake och Raymond McGinley skriver tidlösa poplåtar med hjärta. Det finns fortfarande glöd och låtskrivarglädje i deras vuxna popmusik och de besitter en melodiförmåga de flesta band får leta förgäves efter. Ibland behöver inte popmusik ha en image eller yta. Ibland räcker det med tre skotska män som förlitar sig på hantverket och som inget har att bevisa annat än för sig själva. Och på något sätt känns de plötsligt väldigt angelägna och helt rätt i tiden. De är de kloka och visa farbröderna som alla borde tycka om. Och finns det egentligen något mer rebelliskt än att hålla fast vid gamla rutiner och ignorera tidsenliga trender? När Gerry Love sjunger är det okej för vuxna män att gråta. Hans lena stämma kan få vilken cyniker som helst att blekna. Teenage Fanclub har den förmågan att frammana något sorgset men ändå hoppfullt. De målar vackra klassiska tavlor där penseldragen betyder något på vägen till slutprodukten; där hjärtat bakom målningen skiner igenom och där trovärdigheten inte kan ifrågasättas. Få band har den inverkan på mig. Teenage Fanclub är ett av dem.

ett hårt packet...

Sedan urminnes tider har jag försett mina goda vänner med hårda paket, eller packet som det av dyslektiska skäl kom att heta. Ett hårt packet var en gåva i form av en hemmagjord CD-R med musik som jag tyckte var värd att lyssna på. Det blev femton stycken genom åren och nu blir det inga fler. Med tanke på spotify, youtube, nedladdning och fan och hans moster är det inte längre svårt att få tag i musiken som är värd höras. Och det var därför musik för vissa kom till. På detta sätt kan jag ändå påverka och berika mina vänners musiklyssnande. Den här första spellistan innehåller spår från januari till början av mars. Och med jämna mellanrum kommer det att läggas upp fler. På så vis kan jag använda det skrivna ordet, samtidigt som musiken finns ett klick bort. Vissa låtar finns inte med på grund av spotifys ständigt växande, men ändå begränsade bibliotek. Mycket nöje!

Musik För Vissa del 1